Utanför kravallstaketen vid Förvaret

Vi skickar barn och ungdomar till krigets Afghanistan. Vi skickar barn och ungdomar som bott här i några år till krig, religiös förföljelse och väldigt osäkra förhållanden. De sitter inlåsta på Förvaret, här på Sagåsen i Kållered eller på andra orter i Sverige i väntan på utvisning.
Den 10 oktober var vi flera som protesterade utanför kravallstaket och mängder av poliser när 15 unga skulle tvångsutvisas.
Jag genomförde en "Meditation för Medmänsklighet" i 2 timmar utanför det där staketet. Hörde vännernas och mammans gråt, hörde polisernas prat om att "egentligen gillar jag inte det här, men vi väljer ju inte våra uppdrag..."
Det finns lidande på alla sidor av ett sådant här staket.

Ett par dagar senare hälsade jag på en ung kille som i sista stund blev bortplockad från deportation - åtminstone vid just det här tillfället.

Precis utkommen från Förvaret i Kållered där jag hälsat på en 16-årig kille som sitter inlåst. Vad är hans brott? Att han föddes i ett land plågat av krig sedan 1970-talet. Där stormakterna under 1980-talet gödde olika miliser och folkgrupper med vapen för att slåss med varandra. Där USA och andra länder bombat landet sönder och samman. Där obemannade drönare, styrda från ett kontor i USA bombar möjliga fiender. Brottet han begått är att han ville en annan framtid, att han ville leva ett liv utan att rycka till av rädsla från varje skugga mot skyn. Brottet han begått är att han är uppväxt som papperslös efter att familjen flydde till Iran när han var 4 och inte kan med rätt papper styrka sin ålder. Brottet han begått är att handläggaren är av en annan åsikt vad gäller hans ålder - killen är 16, handläggaren hävdar 18/19 eftersom han inte har rätt papper....

När jag går därifrån och är tvungen att lämna honom bakom låsta dörrar, dit in inga metallföremål, eller snören får tas eftersom suicidrisken är så stor så känner jag hur kriget är närvarande precis här. Vi kan tro att Kriget är något som sker i avlägsna länder, med andra länders vapen. Men det är här. Det är så närvarande här, i den stilla höstdagen i Kållered, att jag inte får lämna ett skärp med en metall-pigg, då han kanske tar livet av sig eftersom han är så rädd och förtvivlad över att inte veta om/när/ifall han ska skickas tillbaka till ett för honom okänt land. Ett land där bomben utanför polisstationen i Kabul igår som tog minst 70 liv och skadade över 250 plötsligt är Här.
Jag tittar på höstlöven i Kållered, hör skolbarnens glada skratt. Skolbarnen som ännu är ovetande om att kriget också finns här. Skolbarnen som skulle rasa på skolbarns vis över orättvisan i att en 16-åring kan skickas till Afghanistan och det våld som finns där - bara för att han inte är född på samma plats som dom. Varför han, varför inte vi?