Translate

fredag 27 oktober 2017

Utanför kravallstaketen vid Förvaret

Vi skickar barn och ungdomar till krigets Afghanistan. Vi skickar barn och ungdomar som bott här i några år till krig, religiös förföljelse och väldigt osäkra förhållanden. De sitter inlåsta på Förvaret, här på Sagåsen i Kållered eller på andra orter i Sverige i väntan på utvisning.
Den 10 oktober var vi flera som protesterade utanför kravallstaket och mängder av poliser när 15 unga skulle tvångsutvisas.
Jag genomförde en "Meditation för Medmänsklighet" i 2 timmar utanför det där staketet. Hörde vännernas och mammans gråt, hörde polisernas prat om att "egentligen gillar jag inte det här, men vi väljer ju inte våra uppdrag..."
Det finns lidande på alla sidor av ett sådant här staket.

Ett par dagar senare hälsade jag på en ung kille som i sista stund blev bortplockad från deportation - åtminstone vid just det här tillfället.



Precis utkommen från Förvaret i Kållered där jag hälsat på en 16-årig kille som sitter inlåst. Vad är hans brott? Att han föddes i ett land plågat av krig sedan 1970-talet. Där stormakterna under 1980-talet gödde olika miliser och folkgrupper med vapen för att slåss med varandra. Där USA och andra länder bombat landet sönder och samman. Där obemannade drönare, styrda från ett kontor i USA bombar möjliga fiender. Brottet han begått är att han ville en annan framtid, att han ville leva ett liv utan att rycka till av rädsla från varje skugga mot skyn. Brottet han begått är att han är uppväxt som papperslös efter att familjen flydde till Iran när han var 4 och inte kan med rätt papper styrka sin ålder. Brottet han begått är att handläggaren är av en annan åsikt vad gäller hans ålder - killen är 16, handläggaren hävdar 18/19 eftersom han inte har rätt papper....

När jag går därifrån och är tvungen att lämna honom bakom låsta dörrar, dit in inga metallföremål, eller snören får tas eftersom suicidrisken är så stor så känner jag hur kriget är närvarande precis här. Vi kan tro att Kriget är något som sker i avlägsna länder, med andra länders vapen. Men det är här. Det är så närvarande här, i den stilla höstdagen i Kållered, att jag inte får lämna ett skärp med en metall-pigg, då han kanske tar livet av sig eftersom han är så rädd och förtvivlad över att inte veta om/när/ifall han ska skickas tillbaka till ett för honom okänt land. Ett land där bomben utanför polisstationen i Kabul igår som tog minst 70 liv och skadade över 250 plötsligt är Här.
Jag tittar på höstlöven i Kållered, hör skolbarnens glada skratt. Skolbarnen som ännu är ovetande om att kriget också finns här. Skolbarnen som skulle rasa på skolbarns vis över orättvisan i att en 16-åring kan skickas till Afghanistan och det våld som finns där - bara för att han inte är född på samma plats som dom. Varför han, varför inte vi?



onsdag 15 februari 2017

Får jag be om största möjliga tysssssssssstnad.....

Vi översköljs av information, brus, ljud varje dag. Det är inte bara det att den stora majoriteten av oss bor i städer eller längs väl trafikerade vägar med mycket mänskligt skapat ljud. Dessutom har vi de senaste åren upplevt en störtflod av information genom sociala medier och genom våra mobiltelefoner. 
Titta dig omkring när du är ute och går på stan, i en affär eller på ett café. En stor del av de människor du möter och ser är uppslukade av sin skärm, även på en promenad eller sittandes på en lokal med andra människor. 
Allt fler av oss blir utbrända, eller lider av utmattningssyndrom. Det beror så klart på många faktorer i dagens samhälle. Nedmontering av välfärdssamhället, ökade krav på yta i reklam och sociala plattformar som facebook och instagram, förändrad arbetsmarknad, ökad osäkerhet osv. Men jag tror att en bidragande orsak också är att vi så sällan upplever tystnadens välsignelse. Att vi så sällan är i kontakt med natur och avsaknad av mänskligt skapade ljud. Att vi så sällan stannar med det som är även om inget annat händer än att molnen skiftar form på himlen, löven rasslar i vinden och fåglar markerar revir en bit bort.

En studie som presenterades 2013 visade att möss som upplevde 2 timmars tystnad om dagen utvecklade nya celler i hippocampus - ett område i hjärnan som associeras med minne, känslostyrning och inlärning. Andra studier har också visat på tystnadens betydelse och hur även fysiskt oskadliga ljudnivåer får oss att utveckla stressresponser som påverkar oss. 

Så kanske vi behöver återta tystnadens landskap? Då menar jag ett tystnadens landskap både tyst i det vi hör i form av ljud, men också ett tystnadens landskap fritt från artiklar, foton, likes, blogg-inlägg (!) och flykt från vår rastlöshet. 
Jag tror att ett sätt att skapa denna omställning i vårt vardagsliv är att ta hjälp av formell praktik - meditation eller yoga (och i så fall yoga utan musik och distraktioner), där vi i vår vardag åtminstone får någon tid av tystnad och möjlighet att möta vår rastlöshet på ett nytt sätt.
Men formell praktik kan inte ersätta att hitta tystnadens landskap i vardagslivets alla andra arenor. Att gå ut i naturen, att bekanta sig med horisonten, skogens gläntor, jordens doft och vinden i ansiktet.
Det kan också vara att ge sig själv en frihet genom form - att schemalägga en eller flera kvällar i veckan som är tv-/dator-/mobilfria. Kanske vanans makt har blivit så stor att det är svårt att välja bort informationsflödet och ljudmattan när rastlösheten kommer krypande? Då kan det underlätta att ha bestämt sig för att ha schemalagt det i förhand.

Vad skulle hända med vår återhämtning om vi utsatte oss själva för tystnad med regelbundenhet? Vad skulle hända med våra relationer till våra närmsta om vi inte alltid försvann bort i distraktioner - vilka samtal skulle utspela sig i den tystnad som breder ut sig?

Jag tänker i alla fall själv utforska det här med mer informell tystnad i mitt liv. Den formella praktiken och tystnaden i meditation och i Ashtanga Yoga har jag redan och det är en underbar skatt att ösa ur. Men nu vill jag hittar mer av denna skatt i det övriga livet. Hur skulle du vilja ljud- och informationssanera i ditt liv?