Translate

onsdag 16 mars 2016

Om jag inte siktar - hur kan jag då missa?

"As long as I don't aim
I wont miss
With the catalpa bow,
I shoot an arrow
toward the open sky."
-Ryokan


Ryokan, poeten och zenmunken som levde i 1700-talets Japan, skrev den här dikten. För mig så pekar den på livet, på praktiken... Hur kan jag träffa eller missa i livet, kan det inte bara levas? Hur kan praktiken vara dålig eller bra, kan den inte bara praktiseras?



Zen Peacemakers tre pelare

Ryokans dikt påminner mig om Zen Peacemakers tre grundsatser, de tre pelare som praktiken för att skapa fred vilar på:

  • Not-Knowing
  • Bearing Witness
  • Loving Action

Att praktisera icke-vetande, Not-Knowing, innebär att inte längre sikta, att släppa taget om mina förutfattade åsikter. Hur kan jag leva livet om jag klänger mig fast idéen om livet? Den där fantasin om hur det borde vara som lägger sig som en hinna emellan livet som det är och mina försök att vara närvarande. 
Att praktisera att bära vittnesmål, Bearing Witness, innebär att jag ser världens glädje och sorg precis som den är, att jag är ett med vad helst som är här nu - the catalpa bow, himlen, molnen, marken, pilen. Ingen separation.
Och till sist - att praktisera kärleksfull handling, Loving Action, vilket innebär att ur icke-vetande och att bära vittnesmål handla utifrån det som är nu, utifrån de resurser jag har; att skjuta pilen rakt upp i den öppna skyn.
Så vad är det jag saknar? Vad finns utanför mig?

söndag 6 mars 2016

Sittställning och andetag

Jag tror det var Sheng Yen, den kinesiska Cha’n mästaren, som vid ett tillfälle fick frågan: Vad är det viktigaste i överföringen av buddhismen från öst till väst? Vad är det vi inte får tappa bort? Han sa: Sittställningen och andetaget.

Jag får en uppfattning att vi ibland varken tar hållningen eller andetaget på allvar, vi får för oss att det handlar om något helt annat. Vår zazen hamnar kanske lätt uppe i huvudet och det blir någon form av tankelek. Vi tappar sittställning och andetag och gör kanske inte zazen alls. Zazen är en väldigt fysisk övning. Den är väldigt kroppslig. Varför gör vi det här? Vi sitter här för att erfara världen precis som den är, för att vakna upp.  Och hur kan vi vakna upp och erfara världen precis som den är? Vi kan bara erfara världen i den här kroppen. Vår zazen sker alltid i den här kroppen. I ”Zens tre pelare”, så pratar Yasutani-roshi i de inledande föreläsningarna om Zen för nya studenter om olika övningar. Han pratar om andningsövningar som bygger joiriki, koncentrationskraft, om koanstudier och kensho och om shikantaza – att endast sitta, mujodo no taigen – den högsta vägen, att endast sitta. Så hållningen och andetaget.
En yogalärare som heter Richard Freeman har berättat att när han på 60-talet flyttade till USA från Kanada så letade han efter ett yogaställe eftersom han redan börjat praktisera yoga, men han hittade inget. Detta var ju före yoga-boomen. Istället hittade han ett Zen Center. Och där lärde de ut åtminstone en asana, och den var väldigt bra – den sittande ställningen. 

Attityder i meditativ praktik

Kanske glömmer vi lätt att sittställningen, precis som ställningarna är en del av yogan, är en del av zazen. Ibland pratar jag om det här på introduktionerna – att det finns olika attityder vi försöker odla i praktiken. Det finns en attityd av nyfikenhet, nybörjarsinne, ni vet som Suzuki-roshi skriver om i ”Zen Mind; Beginner’s Mind”. Kan vi odla en attityd av nyfikenhet och möta varje ögonblick som om det var på nytt? En kraftfull nyfikenhet på vad som än dyker upp.
Vi försöker hitta en attityd av tålamod, att vi kan sitta med vad som än dyker upp, att vi kan vara med vad som än uppenbarar sig i vårt liv. Smärta dyker upp – självklart är det så och vi försöker vara med det. De vi älskar försvinner från oss – självklart är det så, och vi försöker vara öppna med det.  När kroppen åldras och gör ont och inte alltid verkar så attraktiv som man hoppades – kan vi ha tålamod med det?
Kan vi odla en attityd av acceptans? Är det möjligt att i praktiken sitta med en acceptans av vad som än är just nu? Eller kanske vi skulle översätta acceptans med att se klart – ja, just det så här är det just nu.
 Kan vi i det också hitta en attityd av icke-dömande, icke-värderande? Kan vi någonstans hitta bortom rätt eller fel? Ni vet när vi i zazen sitter och vi tänker en tanke och sedan börjar döma den som att den får jag inte lov att tänka nu, det här var fel, jag ska ju göra meditation, det här var en dålig eller bra tanke… Kan vi komma bortom det där? Att det är som den sufiska poeten Rumi skrev: ”bortom våra idéer om rätt och fel så finns ett fält, jag möter dig där”. Kan vi praktisera och odla en attityd av att icke-dömande kring vad som än dyker upp? Och kan vi se om det går att mötas där?
Vi försöker hitta en attityd av icke-strävan. Alla som är här idag kom förstås hit med en strävan. Kanske vi ville vakna upp, eller koncentrera oss bättre, stilla ett upprört sinne… Vi hade en strävan när kom hit, men när vi sätter oss ner behöver vi försöka odla en attityd av icke-strävan. Eftersom vi redan är framme och vi inte ska någonstans så behöver vi släppa på vår strävan. Om strävan är att gå mot det där grönare gräset som är på Andra sidan, så är det som om det försvinner – swooosh – så fort vi kliver mot det. Att endast sitta, ingen strävan mot att komma någonstans, vi är redan här!
Vi försöker hitta och odla en slags attityd av tillit. Tillit till att det finns någon grundläggande visdom, eller att vi faktiskt är ok som vi är just nu. Som Hakuin säger: ”Nirvana visar sig öppet inför våra ögon. Vad finns det utanför? Vad är det jag saknar?” Jag är kanske i grunden ok? Insikten om vad som behövs i det här ögonblicket kanske finns här, jag kanske inte behöver söka utanför mig själv.
En attityd som vi ofta påminns om är den att släppa taget. Vad som än dyker upp – så släpp taget och återgå till övningen. Zazen handlar inte om att jaga sinnestillstånd eller speciella upplevelser. Men att släppa taget innebär ju inte att vi försöker slänga bort något som stör oss. Kanske det är bättre att uttrycka det som att vi sitter med vår upplevelse med en öppen hand – mer som ”Let it be”. Vi greppar inte om behag, vi stöter inte bort obehag. Den öppna handen håller alla upplevelser. Lite som Beatles sjöng. Även det här kommer att försvinna av sig själv så vi odlar en attityd av att bara släppa taget/låta vara vad som än är här.
Och runt om dom här attityderna finns så klart Brahma Viharas, de himmelska sinnestillstånden. I grunden i vårt sittande så kan vi odla metta, en kärleksfull vänlighet, en villkorslös kärleksfull vänlighet. En vänlighet i varje andetag vi andas ut och andas in. Inte för att jag andas in på det ena eller andra sättet, eller för att jag sitter rätt och andas rätt, utan bara för att jag andas in och för att jag andas ut. Bara för att jag sitter här just nu. Vi kan låta karuna, medkänsla, omfamna alla dessa attityder och vårt sittande just här och nu. Bara för att vi ser smärtan, lidandet, otillfredsställelsen och vi vill göra vårt bästa för att lindra det här och nu. Den tredje aspekten av sinnestillstånden är mudita, glädje, förmågan att glädjas över det som är här just nu. Vi kan också tänka att det är ett tillstånd av tacksamhet över att universum faller ihop precis här just nu i detta ögonblick och erbjuder denna erfarenheten. Vad skulle vi kunna plocka bort? Och vi har till sist upekkha, sinnesbalans, att inte dras med av gillande och ogillande, behag och obehag och klängande eller bortstötande som reaktion på det.


Jag tänker att alla dessa attityder och sinnestillstånd manifesterar sig fysiskt i vår sittställning och i vårt andetag i zazen. Väldigt enkelt skulle vi kunna säga: vi sitter med en stark rygg och ett öppet hjärta. Det innehåller alla dessa attityder och sinnestillstånd. Så rent praktiskt och konkret i kroppen så har vi faktiskt den här starka ryggraden som bär hela kroppen, fundamentet av sittbenen och knän mot underlaget som kroppslig manifestation av tålamod. Oavsett vilka tankar, känslor eller förnimmelser som än dyker upp i mitt sinne så sitter jag kvar med det som är. En stark rygg och ett starkt fundament. Det är som om nedre delen av kroppen var foten av ett berg. Vilka tankestormar, känsloregn som än piskar bergets sidor så står berget kvar. Vi dras inte med.
Och vi har det här fundamentet av benen och sittbenen manifestation av icke-strävan. Vi reser oss inte upp och går. Just det här ögonblicket är det här vårt liv och vi stannar här. Just denna stillhet är också i sig en manifestation av Icke-dömande. Oavsett vad vi möter just nu så dömer och värderar vi inte det, försöker inte greppa och inte stöta bort. Vi stannar med det som är - i stillhet.
Vi har vår öppna bröstkorg – vi andas in och håller hjärtat vara öppet. En manifestation av acceptans. Vi släpper in och släpper iväg vilka tankar, känslor eller förnimmelser det än må vara – vi slåss inte mot våra upplevelser. Vi försöker inte hålla något på avstånd och vi försöker inte heller hålla något kvar. Den öppna bröstkorgen, det öppna hjärtat låter saker och ting komma och gå.
I zen så sitter vi med en slag mjuk blick, längs näsan mot väggen. Det är en fysisk manifestation av nybörjarsinnet, av nyfikenhet. Vi tar in dom sinnesintryck som är här, det handlar inte om att stänga ute intryck, sömn, vila eller avslappning i sig, utan vakenhet och nyfikenhet. Vad är här just nu? Vad är detta? Vad är just detta? Och samtidigt så har vi i vår blick den här sinnesbalansen. I den mjuka blicken mot väggen så värdesätter vi inte en punkt mer än någon annan. Vi låter uppmärksamheten vara lika stor på allting som kommer i vårt synfält. Försvinner något ur vårt synfält så låter vi det göra det.
Tilliten manifestar vi i att vi sitter kvar här. Vi sitter kvar här – oavsett om det är roligt eller tråkigt, lätt eller svårt. Oavsett så sitter vi kvar som en tillit att ”även jag”. Nirvana är precis här, jag sitter kvar tills klockan plingar igen.
Släppa taget, att låta vara, kan sägas manifesteras av vårt andetag i zazen. Vi försöker inte kontrollera vår andning. Andetaget får komma och gå helt i sin egen takt. Universum sköter vår andning åt oss. Vi behöver inte göra någonting, utan kan bara släppa taget och låta det vara.
Och självklart så ger dessa attityder i sig en slags vakenhet, klarhet – och det manifestar sig i vår upprätta hållning. Vi står inte i pass och vrålstirrar. Det är en slags avslappnad och mjuk upprätthet och vakenhet. En ansträngningslös ansträngning i kroppen som ger vår upprätta sittställning.  Det är lätt hänt att vi antingen sitter och kämpar och spänner oss. Då kan vi släppa taget och slappna av till kropp och sinne igen för att därifrån hitta tillbaka till den här mjuka manifestationen av vakenhet som vår avspända upprätta ställning ger. En annan tendens är att falla igenom helt och låta ryggen falla in i en djup svank och låsa ryggen där. Det kan kännas väldigt rakt där, men vi har då tappat den här naturliga vakenheten i vår avslappnade upprätta ställning. För att motverka det kan vi låta spetsen av svanskotan sugas försiktigt in mellan benen så att svanken minskar och trycket på de nedre kotorna avtar. Vi balanserar ryggraden.

De sex paramitas

Ett annat sätt att prata om sittställning och andetaget som kanske är mer zen… På altaret där bakom så har vi olika saker som symboliserar de sex paramitas. Paramitas som står för sätt att ta sig över till andra sidan. Att ta sig över till andra sidan står här för att ta sig över från okunnighet till Uppvaknande.
Kyosakun är exmempelvis en symbol, representation för dana paramita, perfekt generositet. Så när vi går runt med kysosakun så är det inte för att straffa alla som sitter snett, eller somnat, det är för att ge energi till den som sitter, utan att fastna i någon dualism av att det finns någonting att ge, någon som ger och någon som tar emot. Sila paramita, perfekt upprätt leverne, symboliseras av rökelsen som osynligt sprider sin väldoft i rummet. Shanti paramita, perfekt tålamod, symboliseras av frukten som mognar långsamt. Virya paramita, perfekt energi, strävan, intention, i blomman som bara vill få slå ut och med kraft och självklarhet gör just det. Dhyana paramita, perfekt meditation, symboliserars av ljusen som med sin klara låga lyser upp rummet. Till slut har vi prajna paramita, perfekt visdom, som får symboliseras av Buddhan på altaret


Men alla de här paramitas kan vi också se som manifesterade i vår sittställning och i vårt andetag.
Prajna paramita skulle vi kunna säga symboliseras av vår sittställning – i alla fall om vi sitter i full lotus. Prajna paramita är den icke-dualistiska visdomen, och när vi i full lotus lägger upp höger fot på vänster lår och vänster fot på höger lår är det inte längre så att höger och vänster gäller längre. Det är varken ett eller två ben, en manifestation av icke-dualism i sittandet. Shanti kan ses som en manifesation i den starka ryggraden. Vi har virya paramita i vår upprätta hållning. Dhyana kan sägas vara i ögonen, precis som lågans ljus lyser upp rymmet så ser vi klart på allt som är här. Ljuset diskriminerar inte när det lyser upp rummet och vår blick diskriminerar inte mellan synintrycken. Med fullkomlig klarhet så ser vi vårt liv precis som det är.
Dana paramita, perfekt generositet, i det öppna hjärtat. Vi ger oss själva helt och fullt till den här övningen, till det här ögonblicket, det här andetaget.
Sila paramita, perfekt upprätt leverne. Stillhet i kropp, stillhet i sinne. På något sätt bortom våra tankar om rätt och fel. I stillheten så är vi här och nu på det där fältet bortom rätt och fel där vi kan mötas. Var finns rätt sätt att leva, var finns fel sätt att leva? I den här stillheten i kropp och sinne så finns ingen intention att manipulera omvärlden så att Jaget får något, att det kan skydda sig på någon annans bekostnad. Kan det vara den här attityden vi tar med oss utanför zendon när vi försöker leva föreskrifterna vart vi än är?

Så istället för att bara betrakta sittställningen som något som bara gör att det ser städat och snyggt ut i rummet, estetiskt rätt. Eller något jobbigt som jag måste underkasta mig för att få lov att sitta här tillsammans med er andra, så kanske jag istället kan försöka odla en medvetenhet om sittställningen och andetaget. Att hela tiden komma tillbaka till sittställningen, precis som jag kommer tillbaka till andetaget, till hara, till frågan – om uppmärksamheten dragit iväg en stund. Varje ögonblick bara komma tillbaka till sittställning och andetag.


Och för att det inte ska bli alltför japanskt, macho-samurajaktigt när vi närmar oss det här och bara sitter och plågar oss i sittställningen och pressa oss igenom smärtan, så kanske Brahma Viharas kan vara till hjälp. Alla sinnestillstånden kan egentligen sammanfattas i det första sinnestillståndet – metta – villkorslös kärleksfull vänlighet. Att låta den manifestar sig genom att ha en liten antydan till ett leende närvarande i sittställningen. Det kanske vi alla kan hitta genom att föra uppmärksamheten till taket av gommen, till den mjuka delen av gommen och låta det området slappna av, mjukna lite till och sedan utvidga sig som om en blomma börjar slå ut. Det är vad som händer precis när vi ska till att le. Kan det få finnas med i sittställningen vad som än dyker upp? Vi kan också lägga uppmärksamheten komma till roten av tungan och låta den bli tung och vidga sig lätt mot de nedre kindtänderna. Det händer också precis när vi ska börja le. Kan vi låta detta vara närvarande i sittställningen på samma sätt som när vi har sittben och knän i kontakt med underlaget? Kan den här antydan till ett leende vara en del av hållningen? Vi kan låta det vara som en manifestation av vänlighet i kroppen. När de mörka tankarna, tvivlet på om jag duger till zazen, smärtan i rygg eller knä sedan dyker upp så kanske vi kan möta även det med ett inre leende, med en attityd av villkorslös vänlighet? När meningslösheten kommer rullande in över oss så kanske vi kan möta även det med ett leende? Det som ofta händer när vi sitter är att vi tappar bort uppmärksamheten och börjar klänga i saker eller försöker stöta bort dom så spänner sig kroppen. Vi tappar direkt det här lilla leendet och istället så blir det en anspänning i käkarna, en rynka i pannan… När det händer så noterar vi bara att vi har försvunnit iväg och släpper sedan taget om det. Sedan slappnar vi av i kropp och sinne. Släpper axlarna och öppnar upp bröstkorgen igen, tummarna slappnar av. Ögonen har kanske börjat zooma in och ögonmusklerna som går bak i nacken har börjat dra ihop sig och skapa en viss anspänning där. Kan vi då släppa taget om det och nästan känna hur ögonen när de slappnar av blir lite större, nästan som om dom blåstes upp? När vi tänker de här jobbiga tankarna, när vi ältar eller grottar ner oss i någon mysig fantasi så kan det kännas som om hjärnan, eller hjärnhinnan kramar om sig eller drar ihop sig. Om vi då slappnar av där så är det som om hjärnhinnan släpper taget och det nästan känns större där igen. Därifrån kan vi hitta tillbaka till vårt leende igen genom att slappna av i taket av gommen och i tungan. Sedan kommer vi tillbaka till andetaget, till frågan, till att bara sitta.