Translate

måndag 25 januari 2016

Löften och praktik


”Alla oräkneliga varelser förbinder jag mig att befria.
Ändlösa blinda begär förbinder jag mig att genomskåda.
Dharmaportar utan gräns förbinder jag mig att öppna.
Buddhas oändliga väg förbinder jag mig att leva.”

Dessa löften tar jag som zenutövare varje dag. Ofta flera gånger varje dag. I vår tradition kallar vi dem ”Bodhisattvalöften”. En bodhisattva är någon som nått upplysning men väljer att stanna kvar i samsara - den här världen av lidande, för att hjälpa andra att nå upplysning och befrielse från lidande. Att bli en bodhisattva, att nå upplysning för andras skull, skulle man kunna säga vara ett ideal inom zenbuddhismen. Det är stora löften. Så stora att det skulle vara lätt att börja misströsta. ”O, nej – nu bröt jag mot min föresats igen!” Och samtidigt är de självklara och lätta att uttala. För de kommer ur vår natur, de har en klangbotten i vårt innersta. Denna djupa önskan att minska andra varelsers lidande och anstränga sig för att andra ska känna mer lycka. Det är något vi delar med alla varelser. Önskan att inte lida och att känna lycka. Så även om dessa ord verkar skapa oöverstigliga hinder… ”att befria alla varelser” eller ”att genomskåda ändlösa begär”, så behöver vi inte misströsta. Ord är magiska. Någonting händer med världen när vi uttalar dem, när vi sätter ord på vår strävan. Det kan vara ”att leva Buddhas väg”, det kan vara ”att sluta röka”, det kan vara ”älska dig i nöd och lust tills döden skiljer oss åt”. Om det är ett löfte som bottnar från vårt inre i en sann längtan så har orden en starkt förändrande kraft.

Jag minns en natt en gång. Augustivärmen och insekterna var där och jag var inblandad i en kamp på liv och död med mitt sug efter ännu en cigarrett. Bara en till. Men så sa jag till mig själv att från och med nu är jag ingen Rökare längre, jag lovar att inte vara slav under mitt nikotinbehov. Och insekterna surrade mot lampan och jag somnade. Och vaknade till en ny värld. En ny värld som var nästan precis likadan som den jag somnade ifrån. Suget sög tag i  mig och jag kallsvettades och jag hade svårt att koncentrera mig på de enklaste sysslor. Men min uttalade strävan hade förändrat något för alltid. Jag var ingen rökare längre, det fanns ingen anledning att ge efter. Vad fanns det att ge efter för? Min strävan, mina ord, bar mig vidare. Genom sensommaren, mot höstfärgerna och det fysiska begäret efter nikotin fanns inte längre kvar.

Jag minns en gång att jag älskade en kvinna, men inte slutade leta efter andra. Att jag trots allt höll en liten, liten öppning kvar och tänkte att gräset kanske var grönare där… eller där. Och att det sårade och gjorde det svårt att fördjupa den relation jag egentligen bara ville landa i. Så en vårdag vid ett köpcentra med en sidoförälskelse i huvudet så tog jag ett löfte om att lägga all sexuell energi in i just den relationen. Ett löfte om att inte missbruka min sexualitet. Att inte vända på huvudet och se om gräset kunde vara grönare på andra sidan. Och som kärleken växte med det löftet. Och annat gräs blev plötsligt helt ointressant.

Jag minns att jag en gång började göra zazen, zenbuddhistisk meditation, för att jag inte var helt tillfreds med hur jag upplevde världen, att det fattades något. Och där satt jag på kudden, med så upprätt ställning jag förmådde och ömmande ben och försökte hålla mig till min övning för att själv finna stillhet i denna kaotiska värld. Så en morgon när jag sa de fyra löftena:
”Alla oräkneliga varelser förbinder jag mig att befria.
Ändlösa blinda begär förbinder jag mig att genomskåda.
Dharmaportar utan gräns förbinder jag mig att öppna.
Buddhas oändliga väg förbinder jag mig att leva”

Då var det inte längre för mig jag satt där på kudden och mediterade. Det var för alla varelsers skull. Vid middagen den dagen fick min dåvarande sambo ett smärre utbrott när jag inte kände att jag kunde äta köttet hon tillagat. ”Varför hade du inte sagt något tidigare, att du funderade på att bli vegetarian igen?”, undrade hon…med viss rätt kanske. Men det var inget jag gått och tänkt på. Ordens magi hade gripit mig och slagit an något inom mig. Helt plötsligt var strävan klar för mig. Jag kunde inte njuta av någon annan varelses lidande.


Kanja Odland-roshi, skriver i en artikel i Zenbuddhistiska Samfundets medlemstidning Zendo, om bodhisattvalöftena att det i svenska akademins ordlista står att löfte betyder: ”en utfästelse, en försäkran att vilja göra något, att handla på ett visst sätt som är till gagn för någon.” På sanskrit är ordet för löfte pranidhana som kan ha betydelsen; ingång, riktning, strävan, ansträngning och respektfullt beteende. Så man kan förstå ett löfte som något som är en ingång till något nytt, en vilja att handla på ett visst sätt som är till gagn för någon och en riktning som kräver en ansträngning. Ett löfte är en möjlighet att minska lidandet och öka lyckan, men det kräver ansträngning och att ständigt förnya detta löfte från sitt inre. Och även om vi inte fullt ut lever upp till våra löften hela tiden så är det ingen orsak till att inte ta dem. Istället bör vi fråga oss, hur kan jag på bästa sätt leva upp till min strävan just nu

”Befria alla varelser…” Här står jag nu med en varelse, min dotter på 7 år som gråter över ett osynligt sår på pekfingret och vill ha plåster, där kommer min 15-årige bonusson och pratar hål i huvudet på mig om vilka vapen man kan skjuta monster med i tv-spelet Halo 3. Två kännande varelser av alla oräkneliga som inte vill lida och som vill känna lycka. Hur möter jag dem med medkänsla, kärleksfullhet, generositet och tålamod just i det dem befinner sig?
Vilka löften är vi redo att avge just nu? Vilka ord från vårt innersta vill vi yttra som är en strävan att vilja göra något på ett respektfullt sätt för andra? Tror vi att det spelar någon roll vad vi väljer att rikta vår energi mot?

Zenmästaren Sheng Yen säger:

”Den högsta formen av löfte är ett grundläggande löfte som ständigt förnyas; som löftet att komma till uppvaknande för andras skull. Man fortsätter att förverkliga löftet oberoende av hälsotillstånd eller motstånd och hinder som framträder. Om man har tagit sådana löften så påminner man sig ständigt om att fortsätta. När vi reflekterar över vårt eget fysiska tillstånd så kan vi se att vår energi och livskraft är begränsad och föränderlig. Men med hjälp av hängivenhet och löften är det möjligt att trots begränsade resurser uppnå obegränsade resultat.”

söndag 24 januari 2016

108 dagar av formell praktik - ett åtagande...

Så lätt det är att tappa bort mina goda vanor och rutiner. Så svårt det i vissa perioder är för mig att upprätthålla det jag vet att jag mår bra av, det som stillar mitt sinne. Vissa perioder i livet verkar det här återkomma med en viss oönskad regelbundenhet - julen är en sådan period. Även om jag har många år av en stark och regelbunden formell praktik och har ganska lätt för att göra både sittande meditation och asana-praktik, så verkar just tiden före julhelgerna, själva jul- och nyårshelger och sedan uppstarten på ett nytt år få mig lätt ur gängorna.

För sådana som mig som lever lekmanna-liv och försöker upprätthålla en stark och kontinuerlig meditations- och yoga praktik så stöter vi nog på det här förr eller senare. Oavsett vad det beror på, vilka omständigheter som just den här gången gör att vi faller ur det vi vet vi vill och mår bra av, så går det alltid att bestämma sig för att börja igen. Precis som i själva meditationsövningen. När vi sitter på kudden och exempelvis lägger uppmärksamheten i andningen, så kommer vi snart att märka att vår uppmärksamhet har försvunnit iväg från andningen och kroppen till någon tanke, fantasti, i aversion eller begär. Istället för att spinna igång i någon historia om jag, mig och mitt vad gäller att det har hänt så kan vi istället bara notera att det har hänt, släppa taget om vad vår uppmärksamhet nu fastnat i, slappna av i kropp och sinne, hitta tillbaka till vår lilla antydan till ett leende i kroppen och med vänlighet, kärleksfullhet och beslutsamhet vända tillbaka med uppmärksamheten till centrum av kroppen och nästa andetag.

På samma sätt kan vi göra när våra stora mönster bryts... När vi kommer på oss själva igen, när vi märker att det gått en dag eller två utan formell praktik, så kan vi bara notera det och utan att döma oss själva - utan att värdera det som rätt eller fel - med vänlighet, kärleksfullhet och beslutsamhet göra ett formellt pass meditation eller yoga just denna dag. Oavsett hur många dagar det gått sedan förra gången. Det är aldrig för sent att uppmärksamma vad vi gör, släppa taget och ankra här och nu med kärleksfullhet och vänlighet. En möjlighet som alltid står oss till buds. Ibland är det lättare, ibland är det svårare.

Ett sätt att inspirera sig själv att faktiskt få till den här stunden formell praktik varje dag kan vara att göra 108:an. Att göra ett åtagande att i 108 dagar i rad göra en viss form av formell praktik - oavsett omständigheter. Jag hittade formen hos en lärare i White Plum Sangha och där var det så att åtagandet var att sitta minst en timme zazen om dagen i 108 dagar. Om man missade en dag så började man om på dag 1 igen.

Detta har jag gjort, några gånger tillsammans med andra från Göteborg Zen Center, men även med andra. De sista gångerna har jag istället valt en lite mjukare variant. Vi gör det som grupp i 108 dagar, missar man en dag så hoppar man bara på igen. Åtagandet har också gjorts individuellt - vad tycker just jag skulle fördjupa och inspirera min formella praktik i det vardagsliv jag har i detta nu? För mig innebär det denna gång att jag har åtagit mig att göra minst ett pass formell sittande meditation och ett pass formell asana-praktik varje dag.

Nu är vi en ganska stor grupp som på detta vis praktiserar ihop i 108 dagar - från 23 januari till 10 maj. Att uttala en vilja, en intention, att sätta ett löfte blir som att ta sikte på Polstjärnan. Det underlättar att hitta hem, att veta vart vägen går.