17 dagar längs svenska sommarvägar med frågor om krig och vapenexport

”Before we can get to a place of peace, we have to touch our own suffering – embrace it and hold it.” – Claude AnShin Thomas

Under sommaren 2015 så genomförde runt 40 personer en pilgrimsvandring från hamnen i Göteborg till Bofors fabriksområde i Karlskoga för att bära vittnesmål om hur krig och svensk vapenexport finns precis här i den svenska sommaridyllen. Det var en interreligiös grupp och folk anslöt och lämnade vandringen längs vägen under de 17 dagar vi vandrade med frågor kring krig och vapenexport. Så varför gjorde vi detta? Hur kan vandrande längs svenska grusvägar, att lyssna till berättelser och meditation vara viktigt i ett sammanhang med dessa frågor?

Under våren 2014 så fastnade jag i facebooks nät av oändliga diskussioner kring flyktingfrågor och svensk vapenexport. Denna vår så var Sverigedemokraternas ökade popularitet och Saudiavtalet en bidragande orsak till att dessa frågor så hett debatterades. Det var diskussioner som snarare blev till monologer med stark polaritet och utan att det förändrade något. En sak som slog mig var att många som var starkt kritiska till mottagande av flyktingar ofta skrev att ”de inte var riktiga krigsflyktingar” och ”de som verkligen behöver fly, inte kommer hit. De som kommer är bara lyxflyktingar”. Jag å min sida var lika starkt övertygad om att de visst var riktiga flyktingar och att de flydde från omänskliga omständigheter och svårt lidande. Diskussionerna blev starkt polariserade och liknade mer monologer där separationen växte för varje utväxlat ord. När jag såg vad andra skrev och vad jag själv svarade så insåg jag att min egen direkta erfarenhet av krig var väldigt liten. Dessutom var min erfarenhet av att faktiskt prata med flyktingar som ganska nyss kommit till Sverige inte stor. På många sätt lever jag i en skyddad värld där jag mest hör berättelser som bekräftar min världsbild. Och hur var det med att ha lyssnat till svenska soldater som hade varit i krig? Eller personer som faktiskt arbetade med svensk vapenexport? Jag kände en stark kallelse att ge mig tid att vara med frågor kring krig, krigets närvaro och hur svensk vapenexport påverkar mig och den värld jag lever i.

”In my practice and my travels I have witnessed that there is little difference between our feelings of aggression and war. War is not something that happens externally, outside ourselves, in places like Bosnia or Kosovo, it is not something that happened in Germany sitxty years ago or in Vietnam thirty years ago or is happening far away in Iraq or Afghanistan now. War and aggression happen every day, they are happening now, here. Think about this: Within a mile of where you are reading this book, you can be sure an act of aggression will be committed. Perhaps a child will be sexually exploited, a woman will be battered. Someone may be emotionally abused. People will have physical fights or shout angry words at each other. Perhaps someone is lying drunk and hungry and a passerby insults him. This is war. This is the nature of suffering… I am finding that the negative experience of war and trauma can be transformed throung an unwavering committment to live mindfully… And yet preaching this won’t help. We can only model this. We can’t make the external world become peaceful; we can only become peace. This is the only way. There is so much trauma and sadness in the world, so much suffering. We need to be willing to look at it and at how we are responsible, how we contribute to this cycle. When we stop blaming others and begin looking deeply within ourselves, we can discover how suffering arises, how it is linked to violence, and how to stop this seemingly endless cycles of aggression.” – Claude AnShin Thomas

Först var min tanke att ensam gå från Göteborgs hamn, som är Sveriges största exporthamn, till Bofors i Karlskoga som är en slags symbol för den omfattande svenska vapenexporten genom åren. På vägen ville jag möta människor som på olika sätt har erfarenhet från krig och vapenexport och lyssna till deras berättelser med ett så öppet sinne som möjligt och därefter se vad som växer ur det. Min inspiration till att göra det så här kom till stor del ur erfarenheten från att jag deltog i Bearing Witness Retreat i Auschwit-Birkenau för ett par år sedan, men också från zenmunken Claude AnShin Thomas erfarenheter av Peace Pilgrimages som han gjort över världen och som han skriver om i ”At Hell’s Gate: A Soldier’s Journey from War to Peace”. Min tanke var att försöka grunda den här pilgrimsvandringen på tre pelare som Zen Peacemakers Order använder sig av i sitt arbete med att förena meditationspraktik och socialt engagemang: Icke-vetande, bära vittnesmål och handling som uppstår ur icke-vetande och att bära vittnesmål.

Icke-vetande är ju vad vi försöker nå i vår zazen. Att släppa taget om alla tankar, åsikter, fantasier, all abstraktion om det vi möter och erfara världen precis som den är. Prajna – vetande före vetande, när vi ser igenom vår grundläggande illusion om att det finns ett Jag här och Världen där utanför och är ett med det som är.  I zen är väl koanerna den metod som tydligast kan få stå för att låta oss komma i kontakt med icke-vetande – även om det så klart även är så i shikantaza, eller i att sitta med andetaget. Men kan det vara möjligt att praktisera icke-vetande även om vi inte sätter oss och stirrar in i väggen i zendon? Kan vi komma i kontakt med det genom att vandra som meditation? Eller genom att ge oss till frågan om krig och vapenexport och lyssna till berättelser som inte är våra med fullkomligt öppet hjärta? Vad händer om vi släpper taget om våra tankar och idéer, om våra fördomar, och bara lyssnar till vad någon annan berättar?

Bära vittnesmål gör vi när vi från ett tillstånd av icke-vetande är med världen som den är, när vi blir ett med det som är. Att bära vittnesmål handlar om att erfara världen, dess glädje och lidande, precis som det är, utan att fastna i rätt eller fel. I zentraditionen så kommer shikantaza närmast i attityd till att bära vittnesmål. Det är ju vad vi gör när vi endast sitter i fullständig uppmärksamhet. Men återigen – det är så klart inga vattentäta skott till de andra övningarna vi gör. Istället är det kanske mer så att olika övningar har lite olika tendens eller attityd i själva metoden.

Att agera utifrån det som kommer ur icke-vetande och att bära vittnesmål kallades tidigare kärleksfull handling inom Zen Peacemakers. Helt enkelt de handlingar som spontant uppstår ur dessa tillstånd. Bernie Glassman beskriver detta med att bära vittnesmål och de handlingar som uppstår så här i boken ”Bearing Witness: a Zen Master’s Lessons in Making Peace”:

”When we bear witness, when we become the situation — homelessness, poverty, illness, violence, death — the right action arises by itself. We don’t have to worry about what to do. We don’t have to figure out solutions ahead of time. Peacemaking is the functioning of bearing witness. Once we listen with our entire body and mind, loving action arises.
Loving action is right action. It’s as simple as giving a hand to someone who stumbles or picking up a child who has fallen on the floor. We take such direct, natural actions every day of our lives without considering them special. And they’re not special. Each is simply the best possible response to that situation in that moment.”

Tack vare att jag pratade om den här idéen med några andra så blev vi snart en grupp som började arrangera den här vandringen i september 2014. Jag ville gärna att det skulle bli en interreligiös vandring med olika perspektiv och snart var vi 4 personer: jag och Rebecka Arman (från Göteborg Zen Center), Annika Spalde (diakon i svenska kyrkan, fredsaktivist och författare) och Olle Sahlström (aktiv i Allhelgonakyrkan, pilgrimsvandrare och författare) som tillsammans drog upp de stora dragen för själva vandringen.

Från Göteborg till Bofors i Karlskoga under 17 dagar

Varje dag började med meditation i tystnad i en cirkel för de som var med i gruppen just denna morgon. Sedan hade vi en Council Circle, en form av delande och lyssnande som meditation om vad de som skulle gå satt med just denna morgon. Därefter frukost och packning innan vi gav oss av. Den första halvtimmen av vandring var i gemensam tystnad. Resten av dagens vandring fick planeras efterhand, beroende av väg, terräng, väder och dagsetappens längd. Det fanns en följebil där en av deltagarna körde, handlade och fixade med middagen för dagen och mötte upp oss när vi kom fram. Vi sov mestadels i församlingshem längs vägen, men tog ett par gånger in på vandrarhem.  Gruppen varierade från dag till dag. Ibland var vi upp mot 15 som gick, ibland 5. De bokade mötena med personer som ville dela med sig av sina berättelser kring krig och vapenexport skedde framför allt på kvällarna när vi kom fram. Innan vi gick och la oss hade vi ytterliggare ett gemensamt meditationspass och om det inte var för sent även en Council Circle.

Kvällen innan vandringen officiellt startade så höll Masthuggskyrkan en ”Pilgrimsmässa” för oss med sändning och vi läste kristna och buddhistiska texter som berörde vår vandring. En sydafrikansk forskare som tittat närmare på vapenexport gav först ett historiskt perspektiv på svensk vapenexport. Därefter gick han in på JAS-affären med Sydafrika. Just denna tvivelaktiga affär kommer under vandringen att bli aktuell då det kommer fram nya uppgifter om att Saab mutat sydafrikanska delegater. På morgonen gav vi oss av till den väldigt hårt trafikerade Skandiahamnen i Göteborg för att möta upp Hamn 4:an, ett av Sveriges historiskt sett mest stridbara fackförbund och några som borde möta svensk vapenexport när den är på väg att lämna landet. Vi hade nog alla väntat oss en väldigt officiell hållning och möjligen en defensiv ton när vi kom där och ville lyssna till hur de tänkte kring de här frågorna med att lasta på vapen till andra länder. Till vår förvåning så släppte den stämningen efter de första 5 minuterna och det blev ett väldigt öppet, sårbart och varmt möte med ordförande och vice ordförande för Hamn 4:an. De talade om osynligheten av gods idag och hur fackförbunden idag mycket mer hamnat i ett defensivt läge, och kämpade för att behålla rättigheter, jämfört med tidigare när de kunde kämpa för solidaritet och förbättringar för både sig själva och andra.

Första dagen blev vi guidade av Marie, en pilgrimsvärd från Svenska Kyrkan och fick prova på en mer kyrkostyrd variant av pilgrimsvandring. Vi fick också med oss Svenska Kyrkans nyckelord för en pilgrimsvandring:

Vi slutade den första dagen i Hjällbo kyrka, där Göteborg Zen Center under två år ordnat interreligiösa helgretreat och möttes upp av prästen Lisa Westberg.  Kvällen avslutades med meditation i kyrkan och delningar av de intryck som kommit upp under dagen.

Nästa dag så fortsatte vår vandring, och när vi sakta lämnade Göteborg bakom oss så mötte vi upp prästen Henrik Frykberg på vandringsleden och i en backe så delade han sin berättelse om hur de på 80-talet gjorde icke-våldsaktioner mot Bofors export av kanoner. Sedan fortsatte vi steg för steg, andetag för andetag mot Bofors industriområde i Karlskoga. Zenmunken Claude AnShin Thomas beskriver pilgrimsvandringens natur så här:

”Pilgrimage is commonly understood as a journey to a holy place, and a pilgrim is thought of as someone who takes such a journey as an act of devotion. This definition of pilgrimage is external: the holy place is outside; the devotion is something that I have to go someplace else to do. Through my study of Buddhism, I have come to understand pilgrimage as the journey to know one’s self completely. The holy place is the self, not a place somewhere out there. Over time, I’ve come to understand that the holy place is the greater level of awareness developed through the journey. The practice of pilgrimage is not really about going somewhere at all. It’s about opening ourselves to whatever we encounter along the way, to whatever assists or encourages us to know our selves more deeply and more intimately.”

Det innebär ju att vart vi än sätter våra fötter så går en pilgrimsled, varje mål kan vara ett pilgrimsmål. Nu hade vi bestämt oss för att gå mellan Nordens största exporthamn och Bofors industrier som en symbol för hur kriget faktiskt finns närvarande även i detta till synes fredliga samhälle.  Stora delar av vägen följde vi dock av Svenska Kyrkan utstakade pilgrimsleder då det innebar en möjlighet att lätt hitta, utan att behöva gå de mer trafikerade vägarna.

Transformerande möten

Mötet med Henrik Frykberg och Hamn 4:an var bara två av många på vägen. Dessa möten, tillsammans med den långsamma vandringen, perioderna av tystnad och delandet oss pilgrimer emellan var grunden för själva vandringen. När jag planerade dessa möten och själva vandringen så hade jag nog en förväntning att det skulle bli jobbigt att lyssna till vissa berättelser. Jobbigt för att de inte stämde med mina egna åsikter och tankar, jobbigt för att de skulle kunna träffa som ett hammarslag i magen, men också givande och transformerande. Tanken att nya frön skulle kunna spira i gruppen som fick lyssna till andras berättelser. Tanken att det skulle kunna vara djupt transformerande att få lov att berätta sin historia, att bli förutsättningslöst lyssnad på, hade inte riktigt slagit mig under planeringsstadiet. Mötet med Hamn 4:an visade sig inte vara en engångs-företeelse.

Bland annat träffade vi den högste officeren för den nordiska Makedonien-insatsen 1998 i ett församlingshem och lyssnade till hur han nu hade lämnat försvaret och arbetade för att kunna hjälpa de svenska soldater som varit i krigstjänst (har beräknade att det var runt 100 000 svenskar som varit i FN-tjänst), varav många lider av PTSD (Post Traumatiskt Stress Syndrom), men inte får den vård och hjälp de behöver. Mitt under sin väldigt professionella framställning så börjar han plötsligt berätta om hur en bil kom från den serbiska sidan till FN-lägret. En skåpbil, utan fönster och hur de med vapen i hand ställer sig runt bilen för att öppna den. När han öppnar bakluckan så är bilen packad med små barn, insvepta i filtar. Barn som föräldrar har valt att lämna ifrån sig och skicka iväg till okända soldater för att valet att ha dom kvar är ännu värre. När han berättar detta så brister han, halsen stockar sig och tårarna kommer. Han säger:

-Fortfarande idag när jag ser ett litet barn, så är den bilen, de barnen och de föräldrarnas val det enda jag kan tänka på.

Efteråt tackar han för att vi lyssnat och att vi gärna får försöka påverka politiker och ansvariga för att ge de glömda krigsveteranerna i Sverige det stöd de behöver för att kunna hantera sitt lidande.

Några dagar senare möter vi en präst som fram till Bosnienkriget var en övertygad pacifist. När han sedan en dag hörde om Tuzla, Srebrenica och andra massakrer på Aktuellt, ringde han försvarsmakten och tog värvning som fältpräst. Idag är han en förespråkare för att ”för att bygga fred, behöver vi ibland skapa förutsättningar med vapen och hot om våld”.

Av en händelse så stötte vi på en svensk krigsveteran mitt ute i de västgötska skogarna en dag. Vi hade blivit ”kidnappade” av en vänlig gammal dam som ville visa oss medeltida hålvägar (medeltidens E20) i skogen. Vi följde med trots att vi var trötta i sommarvärmen och det var en liten omväg. När vi stod där så kom en man gående genom skogen med en röjsåg i handen och ett barn efter sig. Det visade sig att han hade gjort fyra FN-uppdrag i Bosnien och Afghanistan. Nu jobbade han som flyktingsamordnare i Essunga kommun. Det blev ett långt samtal kring erfarenheter av krig, det svenska försvaret, PTSD, rasism svenska småsamhällen och hur närvarande kriget är i vår vardag. Denne gamle soldat sa utifrån sina erfarenheter när vi skulle ta skilda vägar:

-”Det svenska försvaret borde läggas ner och pengarna borde läggas där de verkligen gör nytta.”

Många i gruppen hade starka åsikter om Bert Karlsson och att vinstdrivande företag inom flyktingmottandet i Sverige. Vi besökte Stora Ekhaga, ett av Bert Karlssons stora flyktingboenden. Det var slitet och såg riktigt deprimerande ut. Vi pratade med några boenden där och med platschefen. Även om det fanns mycket att ha åsikter om, så var alla tagna över hur mycket aktiviteter som ordnades för de boende. En av pilgrimerna som i Stockholm arbetar som volontär på ett ideellt och värderingsstyrt flyktingboende konstaterade att visst hade de fräschare boenden i Stockholm, men att här gavs flyktingarna en chans till liv och att ta hand om sig själva. Här kunde de engagera sig i odling, i träning, de kunde få laga sin egen mat osv. På det värderingsstyrda boendet i Stockholm fick köken inte användas och inga aktiviteter förekom. Många sitter där totalt passiviserade enligt volontären. Återigen – världen är kanske inte svart eller vit.

Syriska flyktingar i Mariestad

Ett av de starkaste mötena under vandringen var i Mariestad. Där kom en grupp flyktingar från Syrien till kyrkan för att prata med oss. Flera lokala församlingsmedlemmar dök också upp för att vara med. Många var lite nervösa före mötet för om dessa flyktingar skulle vilja berätta något för oss, om de skulle känna sig utnyttjade och exotiserade på något vis. När vi började så tog två av männen till orda och gav sina berättelser om livet i Syrien under kriget. 

Det var en otroligt stark energi i rummet och snyftningar hördes och ögon tårades när dessa män berättade om hur situationen förändrades med kriget. Hur plötsligt ungdomar sålde vapen på gatorna och hur vänner, familjemedlemmar och grannar dog omkring dom. Hur förnuftet sakta försvann i det dagliga livet och polarisering och separation mellan människor stärktes med krigets och våldets logik. Något som tog mig väldigt hårt var när en av männen berättade om hur de varje dag såg döda på gatorna och hur han försökte skydda sina små barn från att leva i denna mardröm. Hur pratar man med sina barn om döda på gatorna? Vad svarar man sin 4-åriga dotter som undrar om mannen med ansiktet i gruset sover?

De delade också hur förvånade de var över hur förenklat det var i nyhetsrapporteringen i Väst. Här framställs kriget ofta som att det finns en god försvarande sida och en ond anfallande. En kurdisk syrier vars tonåriga kusin skjutits av en PKK-gren, för att han inte ville slåss för dom sa:

”Assad-regimen bombar, PKK skjuter, ISIS bränner. De är alla död.”

Något som verkligen träffade mig i magen under deras berättelser var frånvaron av hämnd. Ingen av dessa flyktingar som blivit av med hem och familj och tvingats lämna fruar och barn i flyktingläger på vägen till Sverige nämnde aldrig ordet hämnd eller andades om att ge igen. Istället sa de med samlad röst:

”De enda som vinner på krig är de som säljer vapen. Alla vi andra förlorar. Vi vill ha fred.”

Vår oro för hur de skulle ta vår önskan om att lyssna till deras erfarenheter av krig och att vara på flykt var ogrundad. De sa på slutet:

”När vi kom till Sverige så var det som att komma till paradiset. Det fanns säng, mat, tak över huvudet och vi behövde inte vara rädda för polisen. Och vi fylldes av en energi att få ge tillbaka till det här fantastiska landet. Men det fick vi inte, istället får vi sitta och vänta och vänta… Och vi är ju inte inlåsta, men i praktiken så sitter vi i ett stort hus på landet, utan pengar och utan möjligheter att ta oss därifrån eftersom vi inte känner någon. Och ingen vill lyssna på vår historia, vad vi har varit med om… Det är som att dö dag för dag. Detta att ni vill lyssna till oss och berättelser ger oss liv igen. Ska ni göra en sådan här vandring till så säg till oss så att vi kan gå med.”

Och efter mötet togs flera kontakter mellan Monika Hedlund som var den lokala prästen och med andra församlingsbor för att ses över språkcaféer och annat. Ur ett enda samtal och ur lyssnande började nya frön genast gro.

Ceremonier vid Bofors grindar

Efter många mil till fots så kom vi då slutligen fram till Karlskoga. 

När vi kom ut ur skogarna och skymtade Bofors industrier och Karlskoga över sjön Möckeln så behövde många vila. Vi valde då att gå ner mot stranden och samtidigt lyssna till Annika Spaldes berättelse om några av hennes icke-våldsaktioner och avrustningsaktioner mot Bofors. Det slumpade sig så att vi satt på Bofors Campingplats och tvärs över sjön låg just fabrikerna som vi hade som slutmål.

-        

Dagen efter så gick vi efter frukost i tystnad till Bofors fabriksområde och väl där så vandrade vi längs det taggtrådsstaket skärmar av den delen av stan från resten. Sedan samlades vi utanför huvudgrindarna och genomförde den reningsceremoni som vi gör av tempel i Samfundet. I slutet dedikerade vi platsen till fred. Därefter lyssnade vi till ett par psalmer och läsning ur bibeln där det sägs att ”svärd skall smidas till plogbillar”. Ceremonin avslutades med en minuts tyst meditation. Polisen dök upp under ceremonin och tittade på. När vi var färdiga tog vi kontakt med dom och berättade vad vi gjorde där och delade ut information om vår vandring. De tackade och sa:

-”Ja, ni får förstå att dom så lätt blir nervösa här vid grindarna.”

Tankar i efterhand

Var det värt det? Nådde vi det vi ville nå? Det är frågor som det inte går att svara på eftersom det inte fanns någon egentlig agenda för vandringen – annat än att bära vittnesmål om just krig och svensk vapenexport. Det var något som provocerade några på vägen, men så här i efterhand är jag övertygad om just det öppnade upp i alla de möten, samtal och tillfällen för meditation och kontemplation som vi hade. Hade vi haft en färdig sak som vi ville föra fram så hade det antagligen lett till mer separation mellan oss och de vi mött på vägen. Men också i oss och den erfarenhet som själva vandringen gav.

Jag är väldigt tacksam för att ha haft möjligheten i sommar att vandra med ett brokigt gäng längs dammiga småvägar i stekande sol och med skavsår både här och där. Tacksam över möjligheten att ha fått ta zazen från kudden till vägarna och till möten med människor som jag aldrig skulle ha träffat annars. Tacksam över de handlingar som uppstod ur den. Volontärarbete på flyktingkrisens Lesbos, språkcaféer, skrivande av bok kring upplevelserna, konstnärligt skapande med flyktingbarn, förnyad energi för icke-vålds aktioner, pilgrimsvandringar med flyktingar i Stockholm stad och säkert mycket mer som jag inte hört talas om.