Tankar efter en pilgrimsvandring


Under 17 dagar gick jag tillsammans med en grupp pilgrimer längs sommarvägar i ett idylliskt Sommar-Sverige. Vi gick för att bära vittnesmål om krig och svensk vapenexport. Att synliggöra det som osynliggörs - att kriget inte är något som bara sker "långt där borta", utan att alla vi som bor och lever i det här fridfulla och vackra landskapet med böljande sädesfält som skiftar i grönt, gult och svagt rött i topparna, med skogsstigar bland fur o gran, med små och stora hus längs de undanskymda vägarna och i små städer där livet ser ut att levas långt, långt bort från krigets skrämmande verklighet.


Att bära vittnesmål - det innebär att lyssna med hjärtats öra för att tala med den helige Benedictus ord, eller med hela vår varelse för att låna ord från Bernie Glassman och Zen Peacemakers. Det vill säga att när vi bär vittnesmål så försöker vi se och lyssna till världens glädje och sorg, frid och lidande, hopp och förtvivlan ögonblick för ögonblick. En judisk bön - Shema Yisrael börjar: "Lyssna, O Israel, Herren är vår Gud, Herren är en." Den helige Benedictus skriver i Prologen (till sina klosterregler): "Lyssna, min son, till Mästarens undervisning och böj ditt hjärtas öra". Och en buddhistisk ceremoni som bland annat används av Zen Peacemaker börjar med orden: "Uppmärksamhet! Uppmärksamhet!"  Från dessa tre religiösa traditioner hör vi behovet av att lyssna med uppmärksamhet, att bära vittnesmål. Vi gjorde detta genom att möta personer med olika slags relation till krig och vapenexport för att lyssna till deras berättelser med hjärtats öra. Vi mötte dom inte för att försöka övertala dom om vad som vi tycker är rätt och fel, eller för att protestera eller propagera för någon sak. Vi mötte dom och försökte lyssna så öppet vi förmådde och för att försöka släppa taget om våra idéer och färdiga föreställningar och fördomar, för att se vilka handlingar detta kommer att ge upphov till.

Vi försökte bära vittnesmål krig frågor om krig, vapenexport och krigets närvaro i vårt samhälle genom att ge oss tid att kontemplera frågorna under många dagars vandring. Vi försökte göra det genom att gå på en pilgrimsvandring - vilket är att gå på helig mark, från en plats till en annan. Vi valde att gå från Göteborg, som har Nordens största hamn och där antagligen en stor del av svensk vapenexport skeppas ut i världen, till Karlskoga och Bofors industriområde. Det innebär att vi gick på helig mark till en helig plats. Bofors industriområde har med sin historiska betydelse för svensk vapentillverkning blivit en helig plats vad gäller kontemplation av dessa frågor. Där är kriget närvarande varje dag sedan lång tid tillbaka.

Vad denna pilgrimsvandring kan ha sått för frön i mitt hjärtsinne är för tidigt att säga, men en sak slog mig med förundran under dessa dagar; det öppna lyssnandets kraft och betydelse. Hur starkt det är att försöka lyssna på någon annans berättelse utan någon agenda. Hur det påverkar både en själv och den som delar med sig av sin berättelse.
Längs vägen mötte vi fackföreningsfolk i Hamnarbetarförbundet, en tidigare chef för den svenska Makedonien-insatsen 1998, en präst som varit pacifist, men under Bosnienkriget ändrade ståndpunkt och menade att ibland behövs vapen för att skapa möjlighet att göra fred, boendeansvarig på ett av Bert Karlssons flyktingboenden, en fd FN-soldat och numera flyktingsamordnare i en liten kommun, flyktingar från Syrien, deltagare i Följeslagarprogrammet i Palestina/Israel, politiker och fredsaktivister. Det möte som kanske ändå satte djupast spår i mig var att ta del av de syriska flyktingarnas berättelser. Bland annat sa de: "I krig finns inga vinnare, bara förlorare. De enda som vinner på krig är de som säljer vapen. Alla vi andra förlorar."

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Mellanrum

Återhämtning

Psykisk ohälsa och praktik - del 1