Translate

torsdag 28 maj 2015

Lämna inga spår



Hasselmusen prasslar under fjolårslöven, bredvid den murkna stocken. Tittar ut i en öppning och nosar lätt på multnande löv, fuktig jord och mina andetag. Jag sitter i skogen en lätt kylig dag i maj och mediterar tillsammans med några ur vår sanhga, vår buddhistiska församling. Vi har gett oss ut i skogen för en heldags meditation i skog och mark. Andetagen är lugna  och djupa. Det vilar en stilla frid över skogen. Samtidigt så är det ett febrilt vårarbete igång. Allting är i ständig rörelse. Vinden rör det vissna fjolårsgräset, trädens grenar dansar i dalen nedanför. Fåglarnas sång. Denna intensiva sång! Och marken. Den döda marken. Full av förra årets löv, gräs, nedflugna grenar, halvt uppätna insekter, mylla och rådjursspillning. Men samtidigt så alldeles förunderligt levande med krypande spindeldjur, myror, daggmaskar, grässtrån och knoppande växter. Och hasselmusen som gjort om det jag uppfattar som vild och död natur till sitt hem med långa gånger under växttäcket. Gränsen mellan liv och död är bara en konstruktion. Det lever och det dör i ett och samma ögonblick. Det döende lövet är det växande grässtrået.
Jag andas in och andas ut.


När jag sitter här i majskog med ovanligt sena knoppande löv och hasselmusens nos snabbt vädrar ut i mynningen från sin gång. När jag sitter i tacksamhet över den enhet av död och liv detta är så kommer jag och tänka på Zenmästaren Thich Nhat Hanhs ord om hur form och tomhet är ett. Han säger ungefär så här:

En poet som ser ett papper ser inte ett papper. Han ser ett moln. I pappret ser han molnet, regnet som fallit på jorden och fått fröet att spira. Han ser solen som strålat ner på jorden. Och timmerhuggaren som hugger trädet. Timmerhuggarens familj och maten på bordet. Han ser maten som timmerhuggaren har ätit för att orka hugga ner trädet. Allt det här är pappret och pappret är allt det där.


Det är vad Thich Nhat Hanh ser i ett papper. När jag sitter här i skogen och livets mirakel är ett med mig så ser jag att det inte finns något jag här inne och en värld där ute. Vi är inte ett, vi är inte två. Vad jag gör mot världen gör jag också mot mig själv. Vad jag gör mot mig själv, gör jag också mot världen.

Kanske är det något speciellt med att befinna sig utomhus. Att vara i väldigt direkt relation med naturliga ljud: vind, rinnande vatten, grenars rörelser, vårfåglarnas intensiva uppvaktningssång och torrgräsprassel? För mig så är det lättare på många vis att erfara den här enheten mellan mig och världen utanför stadens, maskinernas och människornas brus. Om det är något som följt med i tusentals återfödelser, från när vi levde mycket mer i närhet till naturen. Något som är i mina gener, eller om det är något jag lärt mig, det kan jag inte veta. Vad jag vet är att lite lättare att komma ihåg hur allt hänger ihop under himmelns väldighet, i naturens ljudliga tysthet.

I vårt samhälle idag så lever våra liv på ett sätt som tyder på att vi har glömt bort denna djupa samhörighet. Vi tar våra beslut baserat på om det är bra för mig nu, för aktiekursen nu, för nästa valkampanj. Inte på om det är bra för helheten i generationerna som kommer. I zenträning så säger vi ofta att vi ska leva våra liv som fåglarnas flykt i skyn – att leva utan att lämna några spår.


I zen så innebär det på individuellt plan att inte låta sig dras med av sitt egoistiska begär, eller aversion, och sprida ut sig för att manifestera sig på olika vis. Det kan vara så enkelt som att ställa undan skorna ordentligt när man kommer innanför dörren. Men för mig handlar det också om att inte låta mitt ego sprida ut sig över helheten genom att leva på ett sätt som sätter djupa spår i vårt ekosystem. Att leva mitt liv som fåglarnas flykt i skyn, att inte lämna några spår innebär för mig att jag försöker i varje ögonblick se hur djupa spår mina livsval ger. Hur tjänar jag mitt uppehälle? Vilken mat köper jag hem och sätter på bordet till mig och mina barn? Hur djupa spår sätter jag i vårt ekosystem? Hur mycket lånar jag av mina barnbarns naturtillgångskapital? Hur mycket lånar jag utan möjlighet att betala tillbaka? Jag läste någonstans att något amerikanskt indianfolk inför stora beslut brukade fråga sig: hur påverkar det oss sju generationer framåt? Det är ett perspektiv jag menar vi borde hitta tillbaka till.

Kanske är det så att vi behöver någon form av andlig gemenskap med andra än våra närmaste för att orka behålla detta perspektiv. Kanske vi behöver vi känna samma gemenskap med människor vi inte känner? Med fåglar, myror och hasselmöss? Med träd, gräs och stenar?

För att jag ska komma ihåg det så behöver jag göra erfarenheten av alltings enhet igen och igen och igen... Jag behöver nå ett tillstånd av icke-vetande, och bära vittnesmål av världen som den är och utifrån detta agera. Att sitta en vårdag i skogen och höra prassel i fjolårslöv, fåglarnas kvittrande uppvaktning och erfara att mina andetag är ett med allt detta är ett sätt. När jag sitter här så inser jag att jag inte heller är separerad från någon generation framåt eller bakåt. De är alla med oss här just nu. Ögonblick för ögonblick.  Och det är väldigt självklart att lämna så lite spår som möjligt i mitt vardagliga liv.

(Tidigare sänt som radioprogram i Vid dagens början SR P1)

onsdag 27 maj 2015

Vardagen som meditation II


Jag kom på några tips jag själv skulle behöva i vardagen. Och vad det verkar så gör 95% av befolkningen behöva precis samma tips - oavsett om de är intresserade av det här med meditation.

10 tips för en mer mindful vardag

  • Lägg ner din mobiltelefon var du än är just nu och rör den inte på 4 timmar. 
  • Lägg ner din mobiltelefon, stäng av den (inte bara sätta den på flight mode eller stänga av ljudet  - stäng av den) och uppmärksamma hur det känns den första timmen. Se sedan hur det känns den andra timmen. Därefter hur känns det att inte sätta på den förrän till lunch nästa dag?
  • Lägg ner din mobiltelefon i jackfickan och rör den inte igen. Nej, inte ens för att ringa hem från affären för att kolla om du behöver köpa en liter mjölk eller två liter.

  • Lägg ner din mobiltelefon i fickan, men stäng av både ljud och vibration först, när du åker kollektivt. Se de andra människorna som du åker med. Uppmärksamma hur det är att dela ett utrymme med andra, utan att försvinna in i en bubbla.
  • Lägg ner din mobiltelefon på bordet när du är på café med någon vän. Rör den inte igen förrän det är dags att gå. Lyssna i full uppmärksamhet på din väns berättelser. Dela själv berättelser i full uppmärksamhet. Notera hur det är att vara helt och fullt uppmärksam på direkt mellanmänsklig kommunikation under en längre stund.

  • Lägg ner din mobiltelefon på bordet. Kontemplera hur den har tillverkats, vilka arbetsförhållanden som arbetarna har haft, hur coltan-produktionen som finansierar krig och leder till lidande i områden som Kongo-Kinshasa och hur viktigt det är för dig att köpa en ny modell.

  • Lägg ner din mobiltelefon när det är dags att gå ut på en promenad. Lämna huset eller lägenheten utan att ta med den och uppmärksamma vilken känsloton som är närvarande när du ger dig iväg och vilken känsloton som är närvarande när du närmar dig hemmet igen.
  • Lägg ner din mobiltelefon i ett annat rum när du går och lägger dig. Gärna minst en timme innan du ska gå och sova. 
  • Lägg ner din mobiltelefon när du kör bil eller cyklar och var helt uppmärksam på att framföra ditt fordon. Ja - även om musiken tar slut eller om det surrar till. Stanna med obehaget och behåll uppmärksamheten på att endast köra bil eller cykla.

  • Lägg bara ner mobilen. Lägg ner den. Låt den ligga. Lägg ner den.



Låta vardagslivet vara meditation

Detta kan ses som en fortsättning på förra blogginlägget "Från kudden och ut i världen..." - hur undviker vi att fastna i en dualism mellan formell meditation och resten av livet? För mig är det fortfarande något jag måste vara observant på i mitt liv. En fälla som lätt slår igen när jag inte är uppmärksam. Helt plötsligt så står jag där på jobbet och ältar hur tråkigt det är och hur mycket jag längtar till mindfulnesskursen jag ska hålla, zazen på Göteborg Zen Center, till att få kasta mig in i Primary Series på yogamattan en tidig mysoreklass på Ashtanga Yoga Shala. Men idag är det ändå en stor skillnad mot när jag började i desperation med meditation för många år sedan.
Några viktiga poänger för att föra med oss vår meditations-/yogapraktik ut i livet är kanske på sin plats innan tipsen kommer. Praktiken i sig leder dit... Men det kan ta tid. En god lärare är till hjälp för att inte fastna. Guruji, Pattabhi Jois, är känd för att ha sagt:
"Practice and all is coming."



För mig var det ändå hjälpsamt med vissa sätt att föra ut det jag gjorde på kudden och mattan i mitt övriga liv genom att använda mig av vissa tricks. Och kanske det snabbade på processen av att låta den upplevda klyftan mellan formell praktik och min vardag vittra bort.

10 tips till att låta meditation bli ett sätt att leva:


  • Gör ditt vardagliga gående till gående meditation. När du går till och från jobbet, skolan eller till affären. Om du tar powerwalks eller bara en kvällspromenad. Var ett med att bara gå. Låt allt annat vara.

  • Börja med att välja ut en vardagssyssla som du vet att du alltid gör varje dag, exempelvis tandborstning, duscha, diska, läsa för barnen eller något annat. Lägg hela din uppmärksamhet i att endast göra denna när du gör den under en vecka. Nästa vecka - lägg till ytterliggare en vardagssyssla. Fortsätt att bygga på med fler saker att vara helt uppmärksam på.
  • Låt en måltid om dagen inledas med en kontemplation i tysthet, kanske under en minut; Hur har den här maten hamnat på mitt bord för att kunna hålla mig vid liv? Vad har samverkat för att det ska vara möjligt? Hur många varelsers arbete är denna måltid ett resultat av? 
  • Efter måltider - uttryck tacksamhet till alla som gjort det möjligt för dig att äta den här maten. Antingen kan du uttrycka det med ord, högt, eller i tystnad för dig själv.
  • Efter att ha inlett en måltid om dagen med en tyst kontemplation i en vecka; utöka till att även äta en måltid i full uppmärksamhet.
  • Att använda sig av små korta verser (gathas) som en påminnelse för att vara ett med det en gör. Thich Nhat Hanh har gett en massa exempel i flera böcker, men det går ju bra att själv sätta ihop gathas som passar. Ett exempel från Thich Nhat Hanh är; "Waking up this morning, I smile. 24 brand new hours are before me. I vow to live fully in each moment, and to look at beings with eyes of compassion" Se om det är möjligt att recitera den för dig själv det första du gör när du vaknar som ett sätt att sätta en ton för dagen.
  • On-the-spot-metta: Varje dag, se till att du verkligen ser en annan människa, kanske det är någon som betyder mycket för dig, eller någon du bara ser på stan, eller kanske någon du är irriterad på. När du ser den här personen så välj att försöka känna villkorslös kärleksfullhet och vänlighet (metta) mot hen och vattna din intention att denna person ska få uppleva lycka och undvika lidande. Andas in och hitta känslan och intentionen, eller bara vattna på fröna till dessa känslor och denna intention, på utandning rikta den intentionen mot den här personen. Själva övningen i sig tar alltså bara en inandning och en utandning. Utöka gärna med fler personer, fler tillfällen per dag efterhand och uppmärksamma hur det känns i dig och om det påverkar ditt sätt att se andra och relatera till dom.

  • Sätt dig ner och gör en lista över saker du känner tacksamhet för just nu. Bara låt pennan skriva utan att värdera dom där sakerna. Vad finns det som du är tacksam för just nu? Det kan så klart vara "stora" saker som exempelvis: mina barn, fred i mitt hörn av världen eller något annat, men det kan också vara det här som vi tar för självklart; att den här kroppen kan andas in och andas ut. Se vad som kommer upp för dig. Om du gör den listan med någon månads mellanrum - hur påverkar det hur du ser på ditt vardagsliv och dina omständigheter?
  • När du ska göra de här "måste-sysslorna" i hushållet som att diska, dammsuga, tvätta, laga mat osv - gör dom som om det var heliga handlingar, som om det var din meditationsövning. Ha inte bråttom med att bli färdig, men det finns inte heller något egenvärde i att göra det väldigt långsamt. Bara utför dom för att göra dom - i full uppmärksamhet.
  • I relationen till någon som står dig nära - se om det är möjligt att åtminstone en gång om dagen endast lyssna när du lyssnar till vad personen berättar för dig. Låt lyssnandet bli till meditation. Släpp taget om att tänka ut vad du ska svara, om det är rätt eller fel, om du håller med eller inte. Se om det går att lyssna med hela din varelse och inte bara med öronen. Öva i att lyssna med hela din varelse och öppet hjärta. Hur blir kommunikationen då?



Awake in the World

Här pratar Michael Stone - yogalärare, buddhistisk meditationslärare, författare och social aktivist - om frågor den här bloggen handlar om. Han tar bland annat upp att i vissa meditations-/kontemplationstraditioner menar att Uppvaknande handlar om att se att det som bevittnar på avstånd ses som Uppvaknande. Att det är som att sitta i en biosalong och se att vi inte är filmen. Men han menar att Uppvaknande är något annat - det är att ifrån den insikten och erfarenheten ta ett steg rakt in i upplevelsen och bli ett med den. Att Uppvaknande och  intimitet med Detta, livet som är just nu, är samma sak. Han presenterar det här som en ny sak, men jag skulle säga att det är traditionell zen-undervisning. Bland annat så citerar han zenmästaren Ummon som ska ha svarat på frågan: Vad är Uppvaknande? Ummon svarade: Ett lämpligt svar.

I övrigt så säger Michael Stone det på ett väldigt bra sätt i den här intervjun.

Sista helgen i augusti 2015 kommer han till Göteborg och Ashtanga Yoga Shala för en helg workshop för er som är intresserade.

Från kudden och ut i världen...

När jag började meditera så fanns det flera brännande skäl som motiverade mig. Ett var att jag längtade efter Uppvaknande, att se världen och mig själv precis som jag är, att se igenom alla illusioner och alla begär. En annan var att jag befann mig i akut kris i livet och famlade efter fotfäste - jag ville bli av med mina tvivel och min ångest. Det var en period då jag drabbades av panikartad ångest; andhämtningen blev ytligare och ytligare, pulsen ökade och jag kände mig instängd i en bubbla och bara väntade i skräck på att den skulle spricka. Min känsla var att när den sprack så skulle det vara över..Livet skulle vara slut.

Det fanns alltså en längtan efter Uppvaknande, att se min Sanna Natur och en längtan efter att bli av med detta lidande som jag bar runt på. Mitt svar på detta var att börja med daglig, formell meditation. Första gången jag satte mig ner för att göra zazen; med upprätt sittställning, benen i kors, händerna framför naveln och tummarna som precis nuddade vid varandra och la uppmärksamheten i centrum av kroppen och i att räkna mina andetag. Hela min uppmärksamhet låg i sittställning och i att räkna mina andetag från ett till tio. Jag började att räkna ett långt: Eeeeeeeeeeeeeett, på utandning, sedan: tvåååååååååååååå på inandning. Så fort jag tappade uppmärksamheten till någon tanke, känsla eller förnimmelse, så kom jag beslutsamt tillbaka igen och började om på ett på nästa utandning.
Det som hände var att jag började hyperventilera och skaka i kroppen. Det var obehagligt och skrämmande. Och fullständigt nödvändigt. Samtidigt som kroppen skakade och andningen blev ytlig så kände jag att jag kunde bara sitta med de här förnimmelserna, de här känslorna - och att det var en erfarenhet av stillhet mitt i stormens öga.
Så den formella dagliga meditationen blev mitt ankare i vardagen. Jag kände att jag kommit hem.

Efter att ha mediterat regelbundet en tid så kände jag mig betydligt lugnare i sinnet och upplevde att jag på många sätt hade hittat något som hjälpte mig att möta världen och mig själv på ett nytt sätt. Men även om det var uppenbart att det var "bra" med min dagliga, formella meditation så började jag känna en slags uppdelning av den formella praktiken och resten av livet. Meditationen i sig syftar ju enligt buddhismen till att se igenom dualismen och den grundläggande illusion som säger att: Jag är här och världen är där utanför - och även om det gav insikter åt det hållet så skapades en ny dualism. Stunderna på kudden och mitt vardagliga liv.
Det fanns ett behov av att se igenom denna illusion och uppdelning av livet. På ett sätt så leder fördjupad formell praktik till att den klyftan så småningom ger sig av sig självt, men det går också att betona utövandet av meditation när vi lämnar meditationssalen, kudden eller yogamattan... Hur låter vi vår meditations-/yogapraktik influera alla delar av vårt liv?

måndag 25 maj 2015

10 lärdomar från Dipa Ma

Dipa Ma (1911-1989) var en indisk änka och ensamstående mamma som blev en stor meditationslärare mot alla odds. Hon kände tidigt en längtan efter den buddhistiska vägen, men det var inte förrän hennes man dog som hon på allvar började studera meditation. Hon är känd som en lärare som förkroppsligade kärleksfullhet, vänlighet och stillhet.

10 lärdomar från Dipa Ma för meditationspraktik:


  1. Håll dig till en meditationspraktik - speciellt när det börjar bli svårt och utmanande.
  2. Meditera varje dag.
  3. Alla situationer är möjliga att arbeta med, att se som öppningar till att fördjupa sin meditation.
  4. Utöva tålamod.
  5. Befria ditt Sinne.
  6. Kyl ner, släck de känslomässiga stormarna.
  7. Ha roligt på vägen.
  8. Lev i enkelhet.
  9. Odla en attityd av att välsigna vad som än kommer i din väg.
  10. Det är en cirkulär resa.

fredag 22 maj 2015

En daglig praktik

För mig så har det varit oerhört betydelsefullt att ha en daglig praktik av meditation och yoga i mitt liv. När jag på allvar började praktisera zazen - zenbuddhistisk meditation - så gjorde jag ett åtagande: att göra sittande meditation varje dag i två år och därefter utvärdera om det var något jag skulle fortsätta med eller inte. I efterhand är jag väldigt tacksam för att jag tog på mig detta löfte.
Då jag stod med fötterna i punk- och aktivismmyllan var inte religion det självklara inslaget i livet. Speciellt inte organiserad och institutionellt religiöst utövande. Ändå så fanns det något i buddhismen som lockade och drog, något som gjorde att jag kände mig väldigt hemma i hur världen förklarades. Jag hade provat meditation i små doser tidigare, men aldrig fått det att bli något som självklart ingick i mitt liv, trots att det kändes bra eller intressant när jag provat. Så när jag hamnade i en djupare livskris och kom ihåg att det fanns ju något i buddhismen och kanske speciellt zen som kändes som "hemma", att där skrev dom om hur jag uppfattade världen, så ville jag verkligen ge mig själv en chans till den buddhistiska praktiken. Så jag plockade upp en bok jag läst tidigare - "Zens Tre Pelare" av Philip Kapleau och i den så fanns väldigt tydliga instruktioner för zazen. Då och där gav jag mig själv detta löfte: om jag praktiserar zazen dagligen i två år så ska jag ta kontakt med en buddhistisk tradition, för då vet jag att detta är på allvar och jag kommer att behöva stöd för att fördjupa min praktik. Så blev det.
                                                               (Philip Kapleau-roshi)

Det är dock inte vad jag rekommenderar andra. För de flesta så tror jag att det är bättre att söka kontakt med någon som kan lära ut meditation och prova på att praktisera tillsammans med andra redan i början. Min erfarenhet efter att ha mött hundratals människor på introduktion till zenbuddhistisk meditation och på mindfulnesskurser säger mig att den stora majoriteten som börjar hemma efter en bok, eller ett youtube-klipp, inte orkar upprätthålla en praktik en längre tid. Men här kommer ändå några tips för att lyckas komma igång med en daglig praktik och behålla den:


  • Sätt upp någon form av åtagande; en viss praktik du ska göra och under en viss tid. Gör den och utvärdera när perioden är slut. Gärna en eller två månader.
  • Sätt upp rimliga mål; det är bättre att göra 5 minuters meditation dagligen, än att ha tänkt göra 60 minuter. Vad är möjligt att få plats med i ditt vardagsliv här och nu?
  • Få en introduktion till meditation av någon som lär ut, där du har möjlighet att ställa frågor som du funderar över. 
  • Om möjligt gå en kurs (om det är mindfulness) eller gå till ett buddhistiskt center där du kan praktisera tillsammans med andra en gång i veckan eller mer under den här första perioden.
  • Skapa en plats i ditt hem som är till för meditation. Manifestera i rummet att det här får vara viktigt för dig. Låt en dyna och kudde/pall få stå framme där som en påminnelse om att det här ingår i ditt vardagliga liv.
  • Håll platsen för meditation ren och städad. Gör det vackert, skapa ett "altare" som har mening för dig. Foto på någon som inpirerar dig, en staty av någon religiös figur som betyder mycket för dig, ljus och kanske en blomma.
  • KISS - Keep It Simple Stupid eller No Big Deal-attityd. Krångla inte till det, meditationspraktik är inget konstigt och behöver inte gömmas bakom långa procedurer. Håll det så enkelt så att du faktiskt kommer ihåg att göra det och inte blir avskräckt av dina egna tankar kring det.
  • Oavsett hur det känns just denna dag, se bara till att komma till meditationskudden/pallen/stolen eller yogamattan. Se till att börja, sedan brukar det flyta på av sig självt.
  • Om du tappar bort uppmärksamheten, kom ihåg att det gör alla andra också, och återvänd till själva meditationsövningen med vänlighet och beslutsamhet.
  • Missar du en dag - kom ihåg att nästa dag är en ny möjlighet att praktisera. Försök att inte värdera det som att du lyckas eller misslyckas, se om det går att finna en attityd av acceptans över att det inte blev någon meditation igår trots intentionen och åtagandet. Betrakta dig själv och dina omständigheter med vänlighet och detta ögonblick som är nu med nyfikenhet och återvänd till övningen.

onsdag 20 maj 2015

Kriget i svenska hav och på land


Hur är detta möjligt? Sverige upplåter en ofantligt stor yta för andra länder att träna krig i Norrland, är med och tränar för att vara "värdland" för militära styrkor vid behov, upplåter skärgården i Göteborg till stridsträning tillsammans med Nato och senare i sommar på Östkustens stränder. NEAT (North European Aerospace Testrange) är 24000 km2 stort i Norrbotten. Göteborgs skärgård är ett annat där utländsk militär får hyra in sig och träna krig. Att träna krig med NATO-styrkor i den upptrappade stämning som finns mellan Ryssland och väst just nu är djupt olyckligt. Det är inte att sända signaler som dämpar tonen. Sveriges regering bjuder in kriget till svensk mark och till svenskt vatten så som jag ser det.
                                                   (Känsö - Göteborgs södra skärgård)
Hur är det möjligt att inga höga röster höjs? Några få svenska debattörer försöker få igång debatten, men i stort sett så är det tystnaden som sänker sig över landet. I partiledardebatten togs frågan inte ens upp. Birger Schlaug gör ett bra försök att få igång något i media-Sverige genom sin ledare "Visa mod - säg nej till upprustning och krigshets"  i Stockholms Fria .
Tänk om vi kunde paddla ut till Känsö och ockupera denna vackra ö och upprätta ett tältläger i sommar där vi genomför meditations-, yoga- och mindfulnesskurser. Där vi tränar oss i Non Violent Communication, icke-våldsmetoder för samhällsförändring och försvar, Council Circle för delande och vegetarisk matlagning exempelvis. Göteborgs södra skärgård kunde blivit ett centrum för fredlig omvandling - individuellt och samhälleligt under en period. Det hade varit bra användande av en skärgårdsö. Det hade varit en sommar att komma ihåg.

Att tillaga den högsta måltiden - nu!

Vi kanske känner oss förvirrade, förtvivlade och som att just vad vi gör inte spelar någon roll.  Den här världen är ju så stor. Och vi är ju så små. Så vad spelar det för roll vad för slags ingredienser vårt liv har, hur kan den måltid vi skapar mätta någon?
Måste vi inte vakna upp först? Måste vi inte se lite klarare, leva efter våra intentioner i alla situationer och vara perfekta exempel i våra vardagsliv innan vi försöker oss på att förändra något?
                                                                    (Anne Frank)
Jag är övertygad om att så inte är fallet. Ett citat av Anne Frank inspirerar mig mycket:
"Nobody needs to wait  a single moment to start to improve the world."

I vår praktik av buddhism, yoga eller mindfulness så dras vi ofta med föreställningen att vi först måste nå någon viss form av insikt innan vi tar med oss praktiken ut i vardagslivet, in i de stora frågorna i vårt eget liv och för vårt samhälle. I buddhistiska kretsar så finns det en risk att utövandet kretsar kring att jag måste vakna upp och innan dess så agerar vi inte av risk för att göra fel. Även om bland de som inte praktiserar meditation, yoga eller mindfulness så tycker jag mig se samma mönster, men då handlar det oftast om tanken att det behövs mer kunskap, mer fakta... Vi låter en tung, blöt filt av en känsla av otillräcklighet sänka sig över oss och vår förmåga att påverka världen - i det stora och i det lilla.

Bernie Glassman, zenlärare och grundare av Zen Peacemakers Order, brukar citera Kobo Daishi (774-835), grundaren av Shingon-sekten inom buddhism.Han sa: "You can measure the depth of a persons enlightenment of how well they serve others."
                                                         (Kobo  Daishi - 774-835)
Att arbeta för andra, att se att det vi gör för andra, för samhället, för det globala samhället, för vårt ekosystem - är en praktik för att vakna upp i sig. Eller kan vara det i alla fall. När vi gör det så släpper vi taget om våra historier som alltid kretsar kring mig, min och mitt och öppnar upp för att vi är Ett, öppnar upp för att se igenom den grundläggande illusionen att jag är här, och världen är utanför.
För att citera Bernie Glassman igen:
"The essence of Buddhism is awakening, the function of awakening is serving."
                                                                 (Bernie Glassman)

tisdag 19 maj 2015

Att tillaga den högsta måltiden



Jag möter så många människor som inte tror sig om att kunna åstadkomma en förändring. Eller så uttrycker de att det skulle vara möjligt om bara det varit på det ena eller andra sättet, om de bara haft den ena eller andra färdigheten först. Jag möter det i mitt arbete i skolan med elever, föräldrar och personal. Jag möter det på mindfulnesskurser. Jag möter det hos människor som kommer till Zen Centret och vill börja med zenbuddhistisk meditation.
Denna avsaknad av tillit till att det vi har räcker är ett av våra grundläggande hinder för att möjliggöra den förändring vi önskar se. I alla fall är det min erfarenhet. En zenlärare som heter Bernie Glassman säger ofta att vi är zen-kockar och att meningen med livet är att tillaga den högsta måltiden. Och när vi tillagat den – servera den till andra.
                           (Bernie Glassman, zenlärare, social aktivist och författare)
För att kunna arbeta med mitt liv som zen-kock så måste jag se över vilka ingredienser jag har att jobba med. En mästerkock som försöker laga till något utav råvaror som inte finns kommer aldrig att lyckas. Vad innebär det då i mitt liv? Jo, jag öppnar mitt livs skafferi och kylskåp och ser efter vad som finns där. Först måste jag se på det som finns utan att vara fast i fördomar och invanda tankespår. I zen så kallar vi det att vara icke-vetande – att se helt öppet. Därefter så måste jag bära vittnesmål om vad jag faktiskt ser, utan att döma. Att se med total acceptans. Först efter det kan jag agera med medkänsla och visdom.
Så när jag tillagar den högsta måltiden av mitt liv – vilket kan förstås som att leva fullt ut, till vår fullaste potential – så ser jag på vad som finns just nu. jag ser ilska, sorg, glädje, hoppfullhet och avundsjuka. Jag ser gamla tankemönster, vanor, ingrodda beteenden och mitt livs omständigheter. Jag ser det som jag bedömer som positivt och det jag bedömer som negativt. Att jag ser på dom med icke-vetande och bär vittnesmål om dom är också att se igenom dom. Att se att dessa ingredienser i mitt liv är i ständig förändring, att de inte är jag. Och när jag ser på dom så öppet så kan jag också se hur de leder till otillfredsställelse i livet – hur goda ingredienserna än må se ut – om jag inte ser dom för vad dom är.
När jag på morgonen väcker mina barn. Eller rättare sagt – när jag på morgonen försöker väcka mina barn och har lite bråttom för att hinna med spårvagnen till jobbet, så hittar jag en av mitt livs ingredienser: ilskan. Jag vill inte ha den där. Det är inte den person jag vill vara, det är inte den känsla jag vill känna en måndagsmorgon, men där är den. Vad ska jag då ta mig till?

Enligt zen så ska jag inte förneka känslan, eller tränga undan den. Jag kan inte laga till mitt liv om jag ignorerar vad jag har att jobba med. Istället så försöker jag öppna upp inför det jag faktiskt upplever just nu: irriterade tankar om att barnen väl ändå borde vara stora nog nu för att själva ta ansvar för det här, oron inför att jag kanske missar min vagn och blir sen till jobbet. Och vad ska då chefen säga? Tankarna föder varandra och de i sin tur ger upphov till känslor av irritation och ilska. Känslorna tar sig uttryck i kroppen och där står jag med ytterjackan på med ett hjärta som bultar lite extra. Svetten som kommer krypande. Magmusklerna som knyter sig lite och käkarna som biter ihop.
Jag öppnar upp för allt det här, utan att klänga fast i dom. Så fort jag får syn på att de är där kan jag bara uppmärksamma dom och genom detta börja tillaga mitt livs måltid med klar intention. När jag ser hur dessa tankar, känslor och förnimmelser inte är jag, utan något som förändras med omständigheterna, så blir det också så mycket lättare att släppa taget om dom. Lättare att förhålla mig på ett annat sätt till den situation och de relationer jag befinner mig i just nu. Då märker jag också att jag där i morgonstressen kan servera mig själv till situationen. Jag kan vara öppen inför stress, tjuriga och sovande barn, nyheterna på ekot och vintervädret utanför fönstret. Och tack vare öppenheten så kan jag också fortsätta att väcka dom utan att fastna i ilska, irritation och besvikelse. Istället ser jag på barnen med medkänsla och väcker dom med stillhet i sinnet. Denna stillhet är den stillhet som ser irritation, stress och famlande tankar löpa runt i kropp och sinne, men inte dras med av detta. Det är att tillaga den högsta måltiden av mitt livs ingredienser och servera till dom jag möter i just denna stund.
Vad som än dyker upp så är det ingredienser att laga måltiden av. Det är inte bara dom där sakerna som är trevliga, glada och lätta att ha och göra med. Livet innehåller lika mycket ledsamheter, det obekväma, jobbiga och svåra. Allt i våra liv är något att plocka fram och börja arbeta med.


Och vi kan alla öppna oss inför det som faktiskt är våra liv och servera det till oss själva och andra. Så, som den zenkock du är – vad har du i ditt livs skafferi att bereda din högsta måltid med?

Civil olydnad, icke-våld och inspiration

28 juli 2012 så bröt sig syster Megan Rice, 82 år, och två andra personer in på ett område i Oak Ridge i Tennessee, USA som anrikar uran för kärnvapen och gjorde en icke-våldsaktion. De dömdes till böter och fängelse. Syster Megan Rice sa när domen föll: "Jag ångrar att jag inte gjorde detta för 70 år sedan!"
Den 16 maj släpptes hon och de två andra i förtid. Budskapet hon vill föra fram är att arbetet fortsätte: " Avrusta kärnvapen."
För mig är hennes kamp och historia en stark inspiration. Kan en kvinna i 80-års åldern aktivt arbeta för att avrusta den här världen, så kan vi andra... Och om en fängelsevistelse på ett par år inte knäcker henne utan det hon säger när hon kommer ut är: Vi fortsätter! Då väcks hopp. Vi kan alla hitta den här styrkan att arbeta för en annorlunda värld. Exakt hur vi gör det och vad vi behöver för stöd för detta är så klart olika.

För mig så är min buddhistiska praktik, meditationen och yogan, viktiga ingredienser för att kunna göra mitt liv till den Högsta måltiden. Vad behöver du för att orka lämna den här världen i lite bättre skick i arv till kommande generationer?

måndag 18 maj 2015

De superrika


Igår började en ny serie på svt2 - "De superrika". Bilderna på tv:n, kommentarerna från de intervjuade, de historiska tillbakablickarna... Allt det där fick mig att må fysiskt illa och känna hur en frustration och ilska rörde sig i kroppen. Vad handlar den då om? Den utgår från det faktum att de ekonomiska skillnaderna i världen ökat dramatiskt sedan 1970-talet. Då slog en ekonomisk doktrin igenom som gick ut på att välståendet skulle sippra ner och spridas om de väldigt rika fick möjligheter att bli ännu rikare. Därför var skattelättnader vägen framåt. USA och Storbrittanien var länderna som gick i bräschen för denna trend.

Hur har det då gått lite över 30 år senare? Förmögenhetsfördelningen i världen har blivit otroligt mycket mer ojämlik. De fattigares inkomster har stagnerat och de rikaste har ökat sina förmögenheter många gånger om.

 Occupy-rörelsen satte fingret på detta för några år sedan och arbetade för att lyfta upp frågan på agendan. We are the 99% var hela rörelsens slogan och demonstrationer spred sig från Spanien runt om i världen. Mest känt blev kanske Occupy Wall Street där ett tältläger restes i the Belly of the Beast, så att säga.
Meditation och yoga blev viktiga praktiker på flera håll i världen i samband med denna löst ihophållna rörelse, som en del i möten, som en möjlighet att släppa taget och hitta stillhet mellan event och aktioner. Många har också rapporterat om hur det var en möjlighet att skapa en kultur av icke-våld och öppenhet i diskussioner och demonstrationer att sådana praktiker användes aktivt under ockupationerna av exempelvis Wall Street.
För mig så pekar det mot något viktigt som buddhism, yoga, mindfulness osv har att erbjuda rörelser som protesterar mot dagens samhälleliga strukturer och som vill skapa en annorlunda värld. Ofta så blir proteströrelser fångna av sin egen retorik och de känslomässigt starka krafterna så vi glömmer att se att vi alla är Ett. Thich Nhat Hanh uttryckte sorg när han besökte USA under Vietnam-kriget och såg att fredsrörelsen var fylld av hat och aggressivitet. För att göra fred, måste vi vara fred, som han säger. Så även om vi med all rätta lyfter fram de superrika som ett problem och 1% mot 99%, så är det inte människorna som utgör de 1% som är fienderna, vi är alla del av problemet och vi är alla del av lösningen. Det är strukturerna och hur vi internaliserar dessa strukturer som är problemet.

Med hjälp av kontemplationsmetoder och -attityder kan vi kanske undvika att fastna i fiende-bilder och vi vs. dom-tänkandet? Vi kan behålla icke-våld, öppenhet och lyssnande mitt i den frustrerade och ilskna protesten. Vi kan låta vägen vara målet.

söndag 17 maj 2015

Family Wakes Us Up

Inom zen så är bodhisattvan idealet. En bodhisattva är någon som har nått uppvaknande, eller någon som strävar efter uppvaknande, och strävar efter att befria alla kännande varelser från lidande. Det innebär att en bodhisattva inte praktiserar för att själv komma bort från lidande och otillfredsställelse, utan inser att så länge någon annan är fast i lidande är bodhisattvan själv lika fast där. Med ett sådant ideal är det lätt att bli fängslad av idéer om det stora och meningsfulla; den viktiga buddhistiska praktiken, det formella utövandet, sanghan, samhället i stort, de utsatta grupperna i vår omvärld osv. På vägen kan det vara lätt att glömma bort hur det fungerar i det lilla livet, i vardagen, med barn, i familjerelationer och att möta sina egna behov. Det är så klart när bodhisattva-idealet missförstås vi hamnar där, men jag tror de flesta av oss går igenom faser då vi glider in i ett sådant missförstånd.

Boken "Family Wakes Us Up; Letters Between Expectant Fathers" av Michael Stone och Matthew Remski berör detta tema på ett naket och öppet vis. Michael Stone är buddhistisk meditationslärare och yogalärare och Matthew Remski ayurveda-terapeut, yogalärare och författare. Denna bok är resultatet av att de bestämde sig för att dela tankar och erfarenheter genom brevväxling under graviditeterna då de båda väntade barn under samma period. På många olika sätt kommer de in på frågorna om hur insikter och formell meditations och yogapraktik hänger ihop med, påverkar och färgar deras familjeliv och nära relationer. Men också hur svårt det ibland är att internalisera insikter från den egna praktiken i sina närma relationer; med barn och kärlekspartner eller föräldrar. Hur vi ibland väljer den "stora världen" för att fly från den intima, lilla, familjevärlden. Det är en spännande resa att följa hur deras delande leder till fördjupande insikter i både deras familjeliv som i deras syn på omvärlden och i deras formella praktik.

Jag känner igen så mycket av dessa mönster i mitt eget liv som engagerad buddhist, yogautövare och mindfulnesslärare med barn och kraschade relationer. Det är lätt att ha insikter på meditationskudden eller på yogamattan - det är något annat att leva dom. Det är dessutom en sak att komma ihåg att leva dessa insikter i de stora frågorna och ett annat i de allra närmsta relationerna och i den grå vardagen. Men det är också absolut möjligt. Och absolut nödvändigt. Omställningen behöver göras i det lilla och det privata och inte bara på makro-nivå. Thich Nhat Hanh brukar säga: To work for peace, you must be peace.
Och om vi ska vara fred, eller skapa fred i oss själva - så innebär det ju också att se oss själv och de behov vi har, se hur vi kan vara Ett med de som står oss närmast... Och inte bara rikta blicken och intentionen mot grupperna där utanför.
I augusti så kommer Michael Stone till Ashtanga Yoga Shala i Göteborg för en helg workshop. Fredagens föreläsning har temat "Emptiness and Love; How healing happens" och lördagen och söndagens tema är "Integrating Practicies". Jag kan varmt rekommendera en helg med honom om det finns en pågående meditations- och/eller yogapraktik.

lördag 16 maj 2015

Anteckningar från Auschwitz-Birkenau


Tågets hjul dunkar sakta mot den undermåliga polska rälsen. Där står jag och tittar ut över det polska landskapet och småväxta tallar i sandig mark, med pannan mot fönstret. Jag vaggas ömsom lugnt, ömsom så att jag slår i huvudet mot kanten på sovbädden. Min resa pågår i flera dimensioner. Jag reser i rummet – från Göteborg till Oswiecim, platsen i Polen vi bättre känner som Auschwitz. Jag reser i tiden – från nu till då, från då till nu. Jag reser inåt i kropp och sinne.
När jag väl är framme så stiger jag in på Auschwitz 1:s område tillsammans med 100 andra personer från hela världen och från olika religioner. Vi ska tillbringa 5 dagar i Auschwitz 1 och Birkenau i en retreat för att bära vittnesmål. I de nazistiska dödslägren i Auschwitz så mördades under åren 1940-1945 ca 1,3 miljoner människor på ett uträknat, systematiskt vis. Vi är där i novemberkyla för att bära vittnesmål om vad som skedde, hur vi hör ihop med vad som hände och vad som händer idag. Vi är där för att bära vittnesmål om de som dog, de som överlevde, de som mördade och de som visste vad som hände. För att bära vittnesmål om vad vi har för del i det som hände och vad vi har för del i vad som händer idag. Att bära vittnesmål är att se klart – både lidande och lycka – utan några filter, utan separation mellan mig och världen. Att erfara världen i sin råaste råhet.
Det första som händer när vi gått in porten som bär skylten Arbeit Macht Frei är att vi går till den första gaskammaren på området. Den som sparades eftersom den var ammunitionsförråd när befrielsen närmade sig. Vi går in i den lilla betongbunkern, lyfter bort avspärrningarna som normalt avgränsar själva gaskammaren och fyller rummet. Idag är vi 100 personer där. Det är trångt. När de första människorna gasades här var man 700-800 personer säger guiden. Sedan slår metallporten igen med en hård klang. Vi tittar på varandra, smärtan från förr är så konkret i kammaren och plötsligt så släcks lampan. Någon vrålar ut generationers smärta och sorg i mörkaste mörker. Och där står vi i dödens närhet. Oförmögna till annat än att erfara smärtan, sorgen och rädslan som vibrerar genom tid och rum.

De följande dagarna tillbringar vi i meditation på selekteringsplatsen i Auschwitz-Birkenau. Vi sitter på platsen där tågen stannade och soldater och vakter vräkte ut män, kvinnor och barn ur boskapsvagnarna för att sedan utväljas till att gå till höger eller vänster. Till slavarbete eller gaskammaren. Vi sitter där i regn, hagel och i kyla och emellanåt med en strimma sol i ansiktet. Det hålls minnesceremonier och vi läser upp namnen människor som mördades här. Ibland går vi runt detta väldiga läger, lyssnar på en överlevande polsk kvinna som tillbringade 5 månader i lägret innan hon tvingades på en dödsmarsch in i Tyskland. Vid ett tillfälle går vi längs Dödens väg, en lång korridor från selekteringsrampen mellan två delar av lägret som omgärdas av flera meter hög taggtråd. Vägen är kladdig av den där gråa leran som smetar sig på allt i Auschwitz. Vi går till två stor gaskamrar. Där tvingades de flesta nyanlända klä av sig i en skogsdunge eftersom det inte fanns omklädningsrum så det räckte till. Sedan föste man in dom mot den väntande döden. När jag står där så känner jag en smärta och sorg som ett slag i bröstet och vet att jag måste gå dit ensam igen.
                                   (av Marian Kolodziej, överlevande från A-B)
Lite senare samma dag så sätter jag mig på marken under tallarna. Det är tungt och grått och jag är nära tårarna. På marken så börjar jag recitera texter till en buddhistisk reningsceremoni. Plötsligt öppnar sig en spricka i de blygrå molnen och solen värmer upp skogsdungen. Jag fortsätter recitationen och märker att jag inte är ensam. Överallt omkring mig ser jag kvinnor och barn som klär av sig, vidgade, skräckslagna ögon och frusna händer. Soldater som ropar hårda ord och stöter med hårda gevärskolvar i mjuka kroppar. Och jag fylls av medkänsla med dom – barnens och kvinnornas frusna rädsla, soldaternas hatiska, avtrubbade agerande. Jag reciterar och dom försvinner i skogen omkring mig. En kråka tittar på mig från en gren och jag reser mig och går jag med.
Nästa dag i meditationen inuti en av männens barracker så ser jag mig själv som mager fånge. Kläderna är tunna och skyddar knappt mot den bitande vinden, vi har precis fått vattning soppa och bröd. Hungern plågar mig och jag vet att jag måste ha mer mat. Min 15-årige son är med mig, svagare än mig. Han klarade sig från gaskammaren i selekteringen, men har inga krafter kvar nu. Jag ser mig själv ta hans bröd och möter hans blick. Blicken som inte vill tro att det här, detta slutliga svek, är sant. Jag ser honom i ögonen och äter långsamt upp brödet. Jag är den svältande fången.
På selekteringsplatsen så gör jag meditation framåt kvällen och plötsligt blir jag varse att jag bär en uniform och har ett gevär i handen. Framför mig går dåligt klädda nyanlända barn. Jag föser på, ibland med stöveln, ibland med geväret. Barnen framför mig går på och jag tänker på min egen familj. Fru och barn som väntar på mig efter dagens arbete. Jag är även SS-soldaten.
Jag åkte hit för att göra en resa i rum, i tid, i kropp och sinne. Jag ser att jag är del av det som hände. De som dog är jag. Soldaterna som mördade är jag. De som visste är jag. I Auschwitz möter jag ren och skär smärta och skräck, men också kärlek, omsorg, tallarnas resning över slätten och kråkans nyfikna blick. Auschwitz är bortom alla ord. Det finns inget språk, inga ord, för denna plats och ändå måste jag säga någonting.
                                         (av Marian Kolodziej, överlevande från A-B)

Calling Out to Hungry Hearts
Calling out to Hungry Hearts
Everywhere through endless time
You who wander, you who thirst
I offer you this Bodhi Mind

Calling all you hungry spirits
Everywhere through endless time
Calling all you hungry hearts
All the lost and left behind
Gather round and share this meal
Your joy and sorrow

I make it mine...

(från Gate of Sweet Nectar-ceremonin)

fredag 15 maj 2015

Zen, mindfulness och ashtanga yoga

För 6 år sedan började jag praktisera yoga mer regelbundet. Den form som jag fastnade för var Ashtanga Yoga. Många uppfattar Ashtanga som väldigt prestationsinriktad och ytlig då det ser ut att vara så stort fokus på asana-praktik. För mig som kom till yogan och just denna tradition från ett långvarigt meditationsutövande i zen så var det tvärtom väldigt tydligt hur Ashtangan genom sin starka betoning på andning (ujjayi-andning) och form var som meditation i rörelse. Det var ett annat sätt att göra zazen, men istället för att sitta stilla på kudden, så innebar Ashtanga Yoga en ny rörelse på varje andetag. Men likheterna var uppenbara för mig.

I zen så får vi en generell övning till att börja med; sittställningen och att uppmärksamma andningen; sedan får vi individuella anpassningar, råd och undervisning av zenläraren i dokusan eller daisan. I Ashtangan så får vi alla generell undervisning, att göra samma asanas i primary series så långt vi hunnit och hålla fokus på andningen. Därefter får vi individuella anpassningar, råd och undervisning i mysore-klassen.
Självfallet finns här stora skillnader också, men dom får jag återkomma till vid ett senare tillfälle. Här ville jag bara peka på hur väl ashtangan med sin strikta form, olika serier av asanas som alltid görs i samma följd och där läraren avgör när det är dags att gå vidare till stor del påminner om zazen. I zen har vi koaner (en slags paradoxer som eleven måste demonstrera sin insikt i för läraren) som vi praktiserar med. I rätt omständigheter och med rätt stöd är det ett utmärkt sätt att möta sig själv och världen som den är - precis som asana-praktiken kan vara det.
Asana-praktiken i ashtangas formmed sitt starka fokus på att vara ett med andetaget och den andningsmeditation vi börjar med i zen liknar varandra, samtidigt som de är väldigt olika. En spännande balansakt. Och precis som i sekulär mindfulness så ger de båda en utmärkt ingång till att få syn på egna reaktionsmönster och bebo den här kroppen igen och därifrån agera på ett visare vis.

Citat av Pattabhi Jois, Guruji (1915-2009) - grundaren av Ashtanga Yoga:
"Yoga is possible for anyone who really wants it.. But don't approach yoga with a business mind, looking for worldly gain"
"So whether you do your first downward dog at 14 or 44, it doens't matter. It's not your history, but your presence on the mat that counts."
"Breathing is very important. Without breathing, the spiritual mind and body are not coming. There is a method to breathing, that is vinyasa."

Citat av Eihei Dogen Zenji, japansk zenmästare (1200-1253):
"If you cannot find Truth right where you are, where do you expect to find it?"
"Studying the Buddha Way is studying oneself. Studying oneself is forgetting  oneself. Forgetting oneself is being enlightened by all things. Being enlightened by all things is to drop off body and mind. No trace of enlightenment remains, and this traceless enlightenment continues endlessly."
"Handle even a single blade of green in such a way that it manifest the body of the Buddha. This in turn allows the Buddha to manifest through the leaf."


onsdag 13 maj 2015

Att bära vittnesmål om att leva i krig och svensk vapenexport 22 juni - 9 juli 2015


För lite över ett år sedan kom en idé till mig. Den kom sprungen ur en vanmakt och en känsla av att ständigt fastna i en separation i mötet med andras åsikter och tankar. Den kom sprungen ur en av dessa ändlösa diskussioner på sociala medier om flyktingar och ifall Sverige ska eller inte ska ta emot flyktingar. Det var en diskussion där jag uppfattade mig på ena sidan och många andra på den andra sidan. Ett tema som ofta kom upp i mina meningsmotståndares inlägg var att det inte var några "riktiga" flyktingar som kom hit, att de inte alls hade flytt från exempelvis krig och svåra umbäranden. Jag argumenterade ett tag och tyckte jag förde fram riktigt bra saker... men inget hände i debatten. Snarare så stod vi allt längre ifrån varandra. Och vanmakten, tröttheten, hopplösheten kom smygande över mig.
Då slog det mig att jag egentligen inte visste så mycket om att leva i krig, att fly från krig eller hur vi i Sverige är i kontakt med krig och kanske till och med bidrar till världens krigszoner på olika vis. I det ögonblicket kände jag en väldigt stark önskan, ett behov, av att själv möta människor som har flytt hit och andra som har erfarenhet av att leva i krig. Istället för att klänga fast i mina idéer, tankar och fantasier kring hur det är att leva i krig och hur krig händer där, men inte här - så kände jag ett starkt behov av att lyssna till människors berättelser med öppet hjärta och att försöka se hur krig är närvarande i det samhälle jag bebor och är en del av.
Efter att ha varit med på ett Bearing Witness-retreat i Auschwitz-Birkenau med the Zen Peacemakers Order 2013 så var jag väldigt inspirerad av deras sätt att praktisera och arbeta. I Zen Peacemakers Order så bygger praktiken på tre hörnpelare: icke-vetande, att bära vittnesmål och att handla utifrån vad som kommer fram ur icke-vetande och att bära vittnesmål.
För att nå ett tillstånd av icke-vetande så anordnas bland annat retreat på platser som är bortom alla ord, bortom våra föreställningar - en djupdykning in i det vi inte kan föreställa oss genom möta en speciell plats. Exempelvis Auschwitz-Birkeanu, eller att leva som hemlös på New Yorks gator. Men också genom att lyssna till andras berättelser som har upplevt platsen i sig, som överlevare från Förintelsen eller hemlösa.
Sedan ingår det att i det här tillståndet av icke-vetande bära vittnesmål om "världens sorg och glädje" - att med öppet hjärta lyssna till världen som den är. Att lyssna bortom förutfattade meningar, åsikter och dogmer. Bortom våra tankar om det vi lyssnar till, att inte längre lyssna med öronen utan med hela kroppen, med hela uppenbarelsen.
Därefter - se vilken slags handling som uppstår ur detta icke-vetande och att bära vittnesmål. Vad gör vi nu?

Jag bestämde mig för att göra en pilgrimsvandring och möta dessa frågor, att gå som om varje steg jag tog var på helig mark. Sträckningen jag ville gå var från Göteborg, som är Sveriges största exporthamn mot omvärlden, till Bofors i Karlskoga, som är en slags symbol för den svenska vapenindustrin. Det fångade in symboliskt att Sverige faktiskt har del i världens konflikter. På vägen ville jag möta människor som har flytt från krig, som har deltagit i krig eller levt i krigszoner som FN-soldater, arbetare inom svensk vapenindustri, fredsaktivister och andra som på något sätt har berättelser kring det här. Från början var jag inriktad på att bara göra det här själv. Sedan slog det mig att andra kanske skulle vara intresserade av att dela det med mig. Jag kontaktade Annika Spalde, freds-/icke-våldsaktivist, författare, fd diakon inom Svenska Kyrkan, sjuksköterska osv för att fråga om hon var intresserad. Snart växte gruppen och Rebecka Arman från Göteborg Zen Center och Olle Sahlström, med förflutet inom fackföreningsrörelsen och van pilgrimsvandrare och ovanpå det författare var intresserade av att gå med. När vi blev flera så väcktes också frågan om vi inte skulle försöka nå ut till fler.
I dagsläget är det ett 20-tal som uttalat intresse för att gå med och vandringen börjar alltmer ta form. Exakt vad den kommer att utmynna i vet vi inte idag. Men det kommer vara en möjlighet för alla som går med och alla vi möter att reflektera över frågor kring krig, hur det är att leva i krig, vart kriget börjar och slutar, hur svensk vapenexport påverkar individer, länder och områden, hur vi är delaktiga i det som sker i världen idag, om krigen på andra sidan haven är separerade från oss eller inte? Förhoppningsvis kommer vandringen i sig, frågorna och mötena med andra människors berättelser leda oss till icke-vetande där vi kan släppa taget om våra invanda tankar och med ett öppet hjärta bära vittnesmål för att se vad gör vi nu?