Translate

onsdag 18 november 2015

Mindfulness och yoga på fängelset

Så var det dags igen. Dags att gå innanför de fysiska murarna och gå in till de som är berövade sin fysiska frihet för att ge dom en möjlighet att utforska mindfulness, sittande meditation och yoga. För mig så är det en känslomässigt stark upplevelse att komma innanför de låsta grindarna, lämna ifrån mig ID och telefon och slussas in i den låsta avdelningen. Jag känner ett fysiskt obehag inför att bli inlåst - även om jag rationellt vet om att det bara är för någon timme. Hur är det då att sitta här på 1, 2, 3 eller flera år?



En reflektion som följer mig på vägen dit, under tiden och efteråt är: vad är frihet? Är jag egentligen fri? Visst är jag rent fysisk så väldigt mycket friare än de kvinnor jag åker till för att undervisa i mindfulness och yoga, men hur fast är jag i gamla reaktiva mönster som skapar lidande för mig och de i min närhet? Hur fri är jag egentligen i min vardag?

Jag går nerför trapporna med en av Kriminalvårdens anställda som låser upp för mig och släpper in mig i gymmet där jag ska få hålla till och efter att hon kontrollerat att jag har personlarmet korrekt på mig så lämnar hon mig och dörrarna smäller igen. De mattor och meditationspallar jag har med mig placerar jag ut och sätter mig ner för att meditera tills de intagna som anmält sig till denna 6-veckors kurs dyker upp. Bakom några dörrar hör jag röster och undrar vilka jag ska möta här denna gång. Andetag för andetag landar jag in i det här källarutrymmet med sin kalla belysning och lite kyliga luft. Efter en stund så dyker 6 kvinnor upp och slår sig ner. I början är det lite nervöst och tryck över bröstet hos flera av dom. Det här är en ovan situation och ingen av dom har mediterat i grupp tidigare. Bara detta att sitta knäsittande på konstiga träbänkar på en yogamatta... Men vi gör en kort andningsmeditation, presenterar oss för varandra och reflekterar över varför vi är här idag. I den här miljön är det inte svårt för dom att koppla det till otillfredsställelse, lidande, ångest, sömnproblem och en önskan om att hantera stressen som inlåsning innebär. Men ser också att det inte är något som uppstod när de väl blev inlåsta, grundläggande mönster av otillfredsställelse fanns på utsidan också. De påtalar att en hel del gamla mönster skapade celler även på utsidan. En av deltagarna har praktiserat yoga i flera år sedan hon hamnade i fängelse och även följt MBCT på cd och bok och tycker sig se tydliga förändringar i sitt liv. Hon känner sig friare nu än hon ibland gjorde på utsidan. Några av de andra säger också att hennes lugn är en anledning till att de sitter med på denna kurs nu. Hennes sinnestillstånd har inspirerat dom att våga söka hit och prova detta lite främmande.

Vi pratar om min lite förenklade definition av mindfulness som jag byggt på utifrån Jon Kabat-Zinns arbetsdefinition:
Att med avsikt rikta sin uppmärksamhet, på ett speciellt vis, i nuet, utan att döma, men med kärleksfullhet och vänlighet, för att kunna göra ett etiskt val som skapar mindre lidande för en själv och andra.

Därefter avslutar vi med ett pass Andrum, Full Yogic Breath och ett Yin-yogapass där vi utforskar attityderna i mindfulness i några positioner. Efteråt är det ett helt annat lugn i rummet och flera av deltagarna säger att de nu andas lättare och att "det är mindre oroligt i magen och huvudet". Jag ser redan fram emot att få komma tillbaka och bli inlåst och fortsätta utforska mindfulness, meditation och yoga med dom - trots att kroppen och sinnet reagerar på att själv bli inlåst, om än för bara en liten stund.

måndag 26 oktober 2015

17 dagar längs svenska sommarvägar med frågor om krig och vapenexport

”Before we can get to a place of peace, we have to touch our own suffering – embrace it and hold it.” – Claude AnShin Thomas

Under sommaren 2015 så genomförde runt 40 personer en pilgrimsvandring från hamnen i Göteborg till Bofors fabriksområde i Karlskoga för att bära vittnesmål om hur krig och svensk vapenexport finns precis här i den svenska sommaridyllen. Det var en interreligiös grupp och folk anslöt och lämnade vandringen längs vägen under de 17 dagar vi vandrade med frågor kring krig och vapenexport. Så varför gjorde vi detta? Hur kan vandrande längs svenska grusvägar, att lyssna till berättelser och meditation vara viktigt i ett sammanhang med dessa frågor?



Under våren 2014 så fastnade jag i facebooks nät av oändliga diskussioner kring flyktingfrågor och svensk vapenexport. Denna vår så var Sverigedemokraternas ökade popularitet och Saudiavtalet en bidragande orsak till att dessa frågor så hett debatterades. Det var diskussioner som snarare blev till monologer med stark polaritet och utan att det förändrade något. En sak som slog mig var att många som var starkt kritiska till mottagande av flyktingar ofta skrev att ”de inte var riktiga krigsflyktingar” och ”de som verkligen behöver fly, inte kommer hit. De som kommer är bara lyxflyktingar”. Jag å min sida var lika starkt övertygad om att de visst var riktiga flyktingar och att de flydde från omänskliga omständigheter och svårt lidande. Diskussionerna blev starkt polariserade och liknade mer monologer där separationen växte för varje utväxlat ord. När jag såg vad andra skrev och vad jag själv svarade så insåg jag att min egen direkta erfarenhet av krig var väldigt liten. Dessutom var min erfarenhet av att faktiskt prata med flyktingar som ganska nyss kommit till Sverige inte stor. På många sätt lever jag i en skyddad värld där jag mest hör berättelser som bekräftar min världsbild. Och hur var det med att ha lyssnat till svenska soldater som hade varit i krig? Eller personer som faktiskt arbetade med svensk vapenexport? Jag kände en stark kallelse att ge mig tid att vara med frågor kring krig, krigets närvaro och hur svensk vapenexport påverkar mig och den värld jag lever i.

”In my practice and my travels I have witnessed that there is little difference between our feelings of aggression and war. War is not something that happens externally, outside ourselves, in places like Bosnia or Kosovo, it is not something that happened in Germany sitxty years ago or in Vietnam thirty years ago or is happening far away in Iraq or Afghanistan now. War and aggression happen every day, they are happening now, here. Think about this: Within a mile of where you are reading this book, you can be sure an act of aggression will be committed. Perhaps a child will be sexually exploited, a woman will be battered. Someone may be emotionally abused. People will have physical fights or shout angry words at each other. Perhaps someone is lying drunk and hungry and a passerby insults him. This is war. This is the nature of suffering… I am finding that the negative experience of war and trauma can be transformed throung an unwavering committment to live mindfully… And yet preaching this won’t help. We can only model this. We can’t make the external world become peaceful; we can only become peace. This is the only way. There is so much trauma and sadness in the world, so much suffering. We need to be willing to look at it and at how we are responsible, how we contribute to this cycle. When we stop blaming others and begin looking deeply within ourselves, we can discover how suffering arises, how it is linked to violence, and how to stop this seemingly endless cycles of aggression.” – Claude AnShin Thomas

Först var min tanke att ensam gå från Göteborgs hamn, som är Sveriges största exporthamn, till Bofors i Karlskoga som är en slags symbol för den omfattande svenska vapenexporten genom åren. På vägen ville jag möta människor som på olika sätt har erfarenhet från krig och vapenexport och lyssna till deras berättelser med ett så öppet sinne som möjligt och därefter se vad som växer ur det. Min inspiration till att göra det så här kom till stor del ur erfarenheten från att jag deltog i Bearing Witness Retreat i Auschwit-Birkenau för ett par år sedan, men också från zenmunken Claude AnShin Thomas erfarenheter av Peace Pilgrimages som han gjort över världen och som han skriver om i ”At Hell’s Gate: A Soldier’s Journey from War to Peace”. Min tanke var att försöka grunda den här pilgrimsvandringen på tre pelare som Zen Peacemakers Order använder sig av i sitt arbete med att förena meditationspraktik och socialt engagemang: Icke-vetande, bära vittnesmål och handling som uppstår ur icke-vetande och att bära vittnesmål.
Icke-vetande är ju vad vi försöker nå i vår zazen. Att släppa taget om alla tankar, åsikter, fantasier, all abstraktion om det vi möter och erfara världen precis som den är. Prajna – vetande före vetande, när vi ser igenom vår grundläggande illusion om att det finns ett Jag här och Världen där utanför och är ett med det som är.  I zen är väl koanerna den metod som tydligast kan få stå för att låta oss komma i kontakt med icke-vetande – även om det så klart även är så i shikantaza, eller i att sitta med andetaget. Men kan det vara möjligt att praktisera icke-vetande även om vi inte sätter oss och stirrar in i väggen i zendon? Kan vi komma i kontakt med det genom att vandra som meditation? Eller genom att ge oss till frågan om krig och vapenexport och lyssna till berättelser som inte är våra med fullkomligt öppet hjärta? Vad händer om vi släpper taget om våra tankar och idéer, om våra fördomar, och bara lyssnar till vad någon annan berättar?
Bära vittnesmål gör vi när vi från ett tillstånd av icke-vetande är med världen som den är, när vi blir ett med det som är. Att bära vittnesmål handlar om att erfara världen, dess glädje och lidande, precis som det är, utan att fastna i rätt eller fel. I zentraditionen så kommer shikantaza närmast i attityd till att bära vittnesmål. Det är ju vad vi gör när vi endast sitter i fullständig uppmärksamhet. Men återigen – det är så klart inga vattentäta skott till de andra övningarna vi gör. Istället är det kanske mer så att olika övningar har lite olika tendens eller attityd i själva metoden.
Att agera utifrån det som kommer ur icke-vetande och att bära vittnesmål kallades tidigare kärleksfull handling inom Zen Peacemakers. Helt enkelt de handlingar som spontant uppstår ur dessa tillstånd. Bernie Glassman beskriver detta med att bära vittnesmål och de handlingar som uppstår så här i boken ”Bearing Witness: a Zen Master’s Lessons in Making Peace”:
”When we bear witness, when we become the situation — homelessness, poverty, illness, violence, death — the right action arises by itself. We don’t have to worry about what to do. We don’t have to figure out solutions ahead of time. Peacemaking is the functioning of bearing witness. Once we listen with our entire body and mind, loving action arises.
Loving action is right action. It’s as simple as giving a hand to someone who stumbles or picking up a child who has fallen on the floor. We take such direct, natural actions every day of our lives without considering them special. And they’re not special. Each is simply the best possible response to that situation in that moment.”

Tack vare att jag pratade om den här idéen med några andra så blev vi snart en grupp som började arrangera den här vandringen i september 2014. Jag ville gärna att det skulle bli en interreligiös vandring med olika perspektiv och snart var vi 4 personer: jag och Rebecka Arman (från Göteborg Zen Center), Annika Spalde (diakon i svenska kyrkan, fredsaktivist och författare) och Olle Sahlström (aktiv i Allhelgonakyrkan, pilgrimsvandrare och författare) som tillsammans drog upp de stora dragen för själva vandringen.

Från Göteborg till Bofors i Karlskoga under 17 dagar
Varje dag började med meditation i tystnad i en cirkel för de som var med i gruppen just denna morgon. Sedan hade vi en Council Circle, en form av delande och lyssnande som meditation om vad de som skulle gå satt med just denna morgon. Därefter frukost och packning innan vi gav oss av. Den första halvtimmen av vandring var i gemensam tystnad. Resten av dagens vandring fick planeras efterhand, beroende av väg, terräng, väder och dagsetappens längd. Det fanns en följebil där en av deltagarna körde, handlade och fixade med middagen för dagen och mötte upp oss när vi kom fram. Vi sov mestadels i församlingshem längs vägen, men tog ett par gånger in på vandrarhem.  Gruppen varierade från dag till dag. Ibland var vi upp mot 15 som gick, ibland 5. De bokade mötena med personer som ville dela med sig av sina berättelser kring krig och vapenexport skedde framför allt på kvällarna när vi kom fram. Innan vi gick och la oss hade vi ytterliggare ett gemensamt meditationspass och om det inte var för sent även en Council Circle.


Kvällen innan vandringen officiellt startade så höll Masthuggskyrkan en ”Pilgrimsmässa” för oss med sändning och vi läste kristna och buddhistiska texter som berörde vår vandring. En sydafrikansk forskare som tittat närmare på vapenexport gav först ett historiskt perspektiv på svensk vapenexport. Därefter gick han in på JAS-affären med Sydafrika. Just denna tvivelaktiga affär kommer under vandringen att bli aktuell då det kommer fram nya uppgifter om att Saab mutat sydafrikanska delegater. På morgonen gav vi oss av till den väldigt hårt trafikerade Skandiahamnen i Göteborg för att möta upp Hamn 4:an, ett av Sveriges historiskt sett mest stridbara fackförbund och några som borde möta svensk vapenexport när den är på väg att lämna landet. Vi hade nog alla väntat oss en väldigt officiell hållning och möjligen en defensiv ton när vi kom där och ville lyssna till hur de tänkte kring de här frågorna med att lasta på vapen till andra länder. Till vår förvåning så släppte den stämningen efter de första 5 minuterna och det blev ett väldigt öppet, sårbart och varmt möte med ordförande och vice ordförande för Hamn 4:an. De talade om osynligheten av gods idag och hur fackförbunden idag mycket mer hamnat i ett defensivt läge, och kämpade för att behålla rättigheter, jämfört med tidigare när de kunde kämpa för solidaritet och förbättringar för både sig själva och andra.


Första dagen blev vi guidade av Marie, en pilgrimsvärd från Svenska Kyrkan och fick prova på en mer kyrkostyrd variant av pilgrimsvandring. Vi fick också med oss Svenska Kyrkans nyckelord för en pilgrimsvandring:




Vi slutade den första dagen i Hjällbo kyrka, där Göteborg Zen Center under två år ordnat interreligiösa helgretreat och möttes upp av prästen Lisa Westberg.  Kvällen avslutades med meditation i kyrkan och delningar av de intryck som kommit upp under dagen.
Nästa dag så fortsatte vår vandring, och när vi sakta lämnade Göteborg bakom oss så mötte vi upp prästen Henrik Frykberg på vandringsleden och i en backe så delade han sin berättelse om hur de på 80-talet gjorde icke-våldsaktioner mot Bofors export av kanoner. Sedan fortsatte vi steg för steg, andetag för andetag mot Bofors industriområde i Karlskoga. Zenmunken Claude AnShin Thomas beskriver pilgrimsvandringens natur så här:
”Pilgrimage is commonly understood as a journey to a holy place, and a pilgrim is thought of as someone who takes such a journey as an act of devotion. This definition of pilgrimage is external: the holy place is outside; the devotion is something that I have to go someplace else to do. Through my study of Buddhism, I have come to understand pilgrimage as the journey to know one’s self completely. The holy place is the self, not a place somewhere out there. Over time, I’ve come to understand that the holy place is the greater level of awareness developed through the journey. The practice of pilgrimage is not really about going somewhere at all. It’s about opening ourselves to whatever we encounter along the way, to whatever assists or encourages us to know our selves more deeply and more intimately.”



Det innebär ju att vart vi än sätter våra fötter så går en pilgrimsled, varje mål kan vara ett pilgrimsmål. Nu hade vi bestämt oss för att gå mellan Nordens största exporthamn och Bofors industrier som en symbol för hur kriget faktiskt finns närvarande även i detta till synes fredliga samhälle.  Stora delar av vägen följde vi dock av Svenska Kyrkan utstakade pilgrimsleder då det innebar en möjlighet att lätt hitta, utan att behöva gå de mer trafikerade vägarna.

Transformerande möten
Mötet med Henrik Frykberg och Hamn 4:an var bara två av många på vägen. Dessa möten, tillsammans med den långsamma vandringen, perioderna av tystnad och delandet oss pilgrimer emellan var grunden för själva vandringen. När jag planerade dessa möten och själva vandringen så hade jag nog en förväntning att det skulle bli jobbigt att lyssna till vissa berättelser. Jobbigt för att de inte stämde med mina egna åsikter och tankar, jobbigt för att de skulle kunna träffa som ett hammarslag i magen, men också givande och transformerande. Tanken att nya frön skulle kunna spira i gruppen som fick lyssna till andras berättelser. Tanken att det skulle kunna vara djupt transformerande att få lov att berätta sin historia, att bli förutsättningslöst lyssnad på, hade inte riktigt slagit mig under planeringsstadiet. Mötet med Hamn 4:an visade sig inte vara en engångs-företeelse.
Bland annat träffade vi den högste officeren för den nordiska Makedonien-insatsen 1998 i ett församlingshem och lyssnade till hur han nu hade lämnat försvaret och arbetade för att kunna hjälpa de svenska soldater som varit i krigstjänst (har beräknade att det var runt 100 000 svenskar som varit i FN-tjänst), varav många lider av PTSD (Post Traumatiskt Stress Syndrom), men inte får den vård och hjälp de behöver. Mitt under sin väldigt professionella framställning så börjar han plötsligt berätta om hur en bil kom från den serbiska sidan till FN-lägret. En skåpbil, utan fönster och hur de med vapen i hand ställer sig runt bilen för att öppna den. När han öppnar bakluckan så är bilen packad med små barn, insvepta i filtar. Barn som föräldrar har valt att lämna ifrån sig och skicka iväg till okända soldater för att valet att ha dom kvar är ännu värre. När han berättar detta så brister han, halsen stockar sig och tårarna kommer. Han säger:
-Fortfarande idag när jag ser ett litet barn, så är den bilen, de barnen och de föräldrarnas val det enda jag kan tänka på.


Efteråt tackar han för att vi lyssnat och att vi gärna får försöka påverka politiker och ansvariga för att ge de glömda krigsveteranerna i Sverige det stöd de behöver för att kunna hantera sitt lidande.
Några dagar senare möter vi en präst som fram till Bosnienkriget var en övertygad pacifist. När han sedan en dag hörde om Tuzla, Srebrenica och andra massakrer på Aktuellt, ringde han försvarsmakten och tog värvning som fältpräst. Idag är han en förespråkare för att ”för att bygga fred, behöver vi ibland skapa förutsättningar med vapen och hot om våld”.
Av en händelse så stötte vi på en svensk krigsveteran mitt ute i de västgötska skogarna en dag. Vi hade blivit ”kidnappade” av en vänlig gammal dam som ville visa oss medeltida hålvägar (medeltidens E20) i skogen. Vi följde med trots att vi var trötta i sommarvärmen och det var en liten omväg. När vi stod där så kom en man gående genom skogen med en röjsåg i handen och ett barn efter sig. Det visade sig att han hade gjort fyra FN-uppdrag i Bosnien och Afghanistan. Nu jobbade han som flyktingsamordnare i Essunga kommun. Det blev ett långt samtal kring erfarenheter av krig, det svenska försvaret, PTSD, rasism svenska småsamhällen och hur närvarande kriget är i vår vardag. Denne gamle soldat sa utifrån sina erfarenheter när vi skulle ta skilda vägar:
-”Det svenska försvaret borde läggas ner och pengarna borde läggas där de verkligen gör nytta.”


Många i gruppen hade starka åsikter om Bert Karlsson och att vinstdrivande företag inom flyktingmottandet i Sverige. Vi besökte Stora Ekhaga, ett av Bert Karlssons stora flyktingboenden. Det var slitet och såg riktigt deprimerande ut. Vi pratade med några boenden där och med platschefen. Även om det fanns mycket att ha åsikter om, så var alla tagna över hur mycket aktiviteter som ordnades för de boende. En av pilgrimerna som i Stockholm arbetar som volontär på ett ideellt och värderingsstyrt flyktingboende konstaterade att visst hade de fräschare boenden i Stockholm, men att här gavs flyktingarna en chans till liv och att ta hand om sig själva. Här kunde de engagera sig i odling, i träning, de kunde få laga sin egen mat osv. På det värderingsstyrda boendet i Stockholm fick köken inte användas och inga aktiviteter förekom. Många sitter där totalt passiviserade enligt volontären. Återigen – världen är kanske inte svart eller vit.



Syriska flyktingar i Mariestad
Ett av de starkaste mötena under vandringen var i Mariestad. Där kom en grupp flyktingar från Syrien till kyrkan för att prata med oss. Flera lokala församlingsmedlemmar dök också upp för att vara med. Många var lite nervösa före mötet för om dessa flyktingar skulle vilja berätta något för oss, om de skulle känna sig utnyttjade och exotiserade på något vis. När vi började så tog två av männen till orda och gav sina berättelser om livet i Syrien under kriget. 
Det var en otroligt stark energi i rummet och snyftningar hördes och ögon tårades när dessa män berättade om hur situationen förändrades med kriget. Hur plötsligt ungdomar sålde vapen på gatorna och hur vänner, familjemedlemmar och grannar dog omkring dom. Hur förnuftet sakta försvann i det dagliga livet och polarisering och separation mellan människor stärktes med krigets och våldets logik. Något som tog mig väldigt hårt var när en av männen berättade om hur de varje dag såg döda på gatorna och hur han försökte skydda sina små barn från att leva i denna mardröm. Hur pratar man med sina barn om döda på gatorna? Vad svarar man sin 4-åriga dotter som undrar om mannen med ansiktet i gruset sover?


De delade också hur förvånade de var över hur förenklat det var i nyhetsrapporteringen i Väst. Här framställs kriget ofta som att det finns en god försvarande sida och en ond anfallande. En kurdisk syrier vars tonåriga kusin skjutits av en PKK-gren, för att han inte ville slåss för dom sa:
”Assad-regimen bombar, PKK skjuter, ISIS bränner. De är alla död.”
Något som verkligen träffade mig i magen under deras berättelser var frånvaron av hämnd. Ingen av dessa flyktingar som blivit av med hem och familj och tvingats lämna fruar och barn i flyktingläger på vägen till Sverige nämnde aldrig ordet hämnd eller andades om att ge igen. Istället sa de med samlad röst:
”De enda som vinner på krig är de som säljer vapen. Alla vi andra förlorar. Vi vill ha fred.”
Vår oro för hur de skulle ta vår önskan om att lyssna till deras erfarenheter av krig och att vara på flykt var ogrundad. De sa på slutet:
”När vi kom till Sverige så var det som att komma till paradiset. Det fanns säng, mat, tak över huvudet och vi behövde inte vara rädda för polisen. Och vi fylldes av en energi att få ge tillbaka till det här fantastiska landet. Men det fick vi inte, istället får vi sitta och vänta och vänta… Och vi är ju inte inlåsta, men i praktiken så sitter vi i ett stort hus på landet, utan pengar och utan möjligheter att ta oss därifrån eftersom vi inte känner någon. Och ingen vill lyssna på vår historia, vad vi har varit med om… Det är som att dö dag för dag. Detta att ni vill lyssna till oss och berättelser ger oss liv igen. Ska ni göra en sådan här vandring till så säg till oss så att vi kan gå med.”
Och efter mötet togs flera kontakter mellan Monika Hedlund som var den lokala prästen och med andra församlingsbor för att ses över språkcaféer och annat. Ur ett enda samtal och ur lyssnande började nya frön genast gro.

Ceremonier vid Bofors grindar
Efter många mil till fots så kom vi då slutligen fram till Karlskoga. 


När vi kom ut ur skogarna och skymtade Bofors industrier och Karlskoga över sjön Möckeln så behövde många vila. Vi valde då att gå ner mot stranden och samtidigt lyssna till Annika Spaldes berättelse om några av hennes icke-våldsaktioner och avrustningsaktioner mot Bofors. Det slumpade sig så att vi satt på Bofors Campingplats och tvärs över sjön låg just fabrikerna som vi hade som slutmål.

-        


Dagen efter så gick vi efter frukost i tystnad till Bofors fabriksområde och väl där så vandrade vi längs det taggtrådsstaket skärmar av den delen av stan från resten. Sedan samlades vi utanför huvudgrindarna och genomförde den reningsceremoni som vi gör av tempel i Samfundet. I slutet dedikerade vi platsen till fred. Därefter lyssnade vi till ett par psalmer och läsning ur bibeln där det sägs att ”svärd skall smidas till plogbillar”. Ceremonin avslutades med en minuts tyst meditation. Polisen dök upp under ceremonin och tittade på. När vi var färdiga tog vi kontakt med dom och berättade vad vi gjorde där och delade ut information om vår vandring. De tackade och sa:
-”Ja, ni får förstå att dom så lätt blir nervösa här vid grindarna.”

Tankar i efterhand
Var det värt det? Nådde vi det vi ville nå? Det är frågor som det inte går att svara på eftersom det inte fanns någon egentlig agenda för vandringen – annat än att bära vittnesmål om just krig och svensk vapenexport. Det var något som provocerade några på vägen, men så här i efterhand är jag övertygad om just det öppnade upp i alla de möten, samtal och tillfällen för meditation och kontemplation som vi hade. Hade vi haft en färdig sak som vi ville föra fram så hade det antagligen lett till mer separation mellan oss och de vi mött på vägen. Men också i oss och den erfarenhet som själva vandringen gav.
Jag är väldigt tacksam för att ha haft möjligheten i sommar att vandra med ett brokigt gäng längs dammiga småvägar i stekande sol och med skavsår både här och där. Tacksam över möjligheten att ha fått ta zazen från kudden till vägarna och till möten med människor som jag aldrig skulle ha träffat annars. Tacksam över de handlingar som uppstod ur den. Volontärarbete på flyktingkrisens Lesbos, språkcaféer, skrivande av bok kring upplevelserna, konstnärligt skapande med flyktingbarn, förnyad energi för icke-vålds aktioner, pilgrimsvandringar med flyktingar i Stockholm stad och säkert mycket mer som jag inte hört talas om.


söndag 25 oktober 2015

Vittnesmål från Auschwitz-Birkenau


Under 20 år så har Zen Peacemakers Order anordnat Bearing Witness Retreat i dödslägret Auschwitz-Birkenau. I dagarna kom en bok ut som innehåller vittnesmål från 80 deltagare under dessa 20 år - "Pearls of Ash & Awe - 20 Years of Bearing Witness in Auschwitz with Bernie Glassman & Zen Peacemakers", redaktör Kathleen Battke. Jag fick medverka med en text som jag skrev efter 2013 års retreat.

Boken är indelad i tre delar; den första handlar om grunderna för dessa retreat; den andra om vittnesmål från deltagare under åren; den tredje om framtida vägar för det som dessa retreat gett upphov till eller skapat möjligheter för. Vad behöver vi mer bära vittnesmål om?

Vad gäller grunderna för Bearing Witness retreat i Zen Peacemakers Orders anda så är det värt att nämna några här:

  • Interreligiositet; att se och möta människor ur andra traditioner och grupper än de vi är vana att träffa och praktisera med.
  • Council Circles; delande av historier som meditation. Att praktisera både talande och lyssnande som meditation och öppna upp för att se den andre.
  • Tre pelare: Icke-vetande (att släppa taget om perspektiv och åsikter om oss själva och världen; Bära vittnesmål (om världens glädje och lidande); Att agera utifrån icke-vetande och bära vittnesmål
  • Att platsen är läraren

(Foto: Jozo Novak )

Om ni på något sätt är intresserade av socialt engagerad buddhism och/eller Förintelsen så är det en bok jag hoppas ni får möjlighet att läsa. Det är en bok som kanske bäst läses ett litet vittnesmål i taget och att det får ges tid att smälta in och integreras. Att boken läses som om vi bär vittnesmål till någon annans historia.


 (Bernie Glassman leder en buddhistisk 
ceremoni på askängen bakom gaskammare nr 4 och 5)

Nu åker jag tillbaka till Auschwitz-Birkenau för att delta i ett nytt retreat med Zen Peacemakers Order under början av november 2016. Det är med förväntan och bävan jag förbereder mig. Samtidigt som mitt deltagande där var något av det mest transformerande jag gjort, så vet jag också hur mycket smärta som finns där, som visar sig där... Och mitt i all smärta, i allt lidande - kärlek och medkänsla. Må vår praktik så fröer i alla riktningar, må alla varelser erfara frid!

onsdag 26 augusti 2015

Sann kärlek...

"Kärlek har givit mig de högsta lyckorusen – ögonblicken då hela kroppen spritter av skratt och champagnebubbelglädje och man önskar att inget någonsin ska bli annorlunda än nu. Kärlek har också givit mig några av mina svartaste ögonblick i livet – när det darrande hjärtat brister av att inte känna sig älskad längre, när ens älskade tvillingsjäl säger att det är slut. Och magen knyter sig och svarta prickar seglar framför ögonen, benen blir darriga och svaga och andningen blir ytligare och ytligare tills panikattacken närmar sig med stormsteg.
Det här tror jag alla vi som sitter här runt radioapparaterna idag känner igen i någon mening. Vi har varit förälskade och blivit sårade. Och vi har huvudstupa kastat oss in i nästa förälskelse med känslan – om jag blir av med henne eller honom så kan jag inte leva längre.
Men är det sann kärlek? Från ett buddhistiskt perspektiv skulle jag svara nej. I ”Den sensuella kärlekens sutra” säger Buddha:

”Så som en apa hoppar från det ena trädet till det andra, så hoppar människor från den sensuella kärlekens ena fängelse till det andra”.

Vad menar Buddha när han säger att den sensuella kärleken skapar fängelser åt oss? Enligt Buddha kan man skilja mellan åtminstone tre former av kärlek – känslomässig kärlek, sensuell kärlek och sann kärlek. De första två liknar varandra i att de är villkorad kärlek, sann kärlek är utan gränser och villkor. De känslomässig och sensuell kärlek är också lika varandra i det att de skapar lidande för oss. Sann kärlek skapar inget lidande, sann kärlek skapar glädje.


Jag känner igen dessa beskrivningar i mitt liv. En övervägande del av mina kärlekar har varit villkorade på olika vis. Den här starka känslan som får mitt liv att tumla runt och som är beroende av hur vacker hon är på stranden i sommarnatten. Eller av att hon förstår mig så på djupet, hennes ögon som är som speglar och ser vad jag tänker och känner innan jag själv vet vad det är. Eller när känslan kommer sig av att vi har så roligt ihop och hon alltid finns där för mig och ställer upp. Varenda gång så blir jag  överväldigad av kärlek för att jag får ut något av det. För att hon ger mig något som jag tycker mig sakna. Med denna kärlek så följer också att jag sitter och undrar om hon inte egentligen älskar någon annan... eller åtminstone har börjat tröttna på mig. Svartsjukans demoner börjar röra på sig och misstänksamhet och kärlek verkar för några ögonblick vara ett. Och när hon plötsligt inte förstår hur jag menar – då kryper sig oron över att vi kanske inte är rätta för varandra trots allt smyga sig på. Precis som när hon inte en kväll känner för att hjälpa mig med disken, trots att jag gjorde det för henne igår. Då börjar jag tänka att aldrig mer jag tänker ställa upp om det ska låta på det här viset.

Och det som gav sådan lycka och vände upp och ner på livet, ställer plötsligt allt på ända igen. Men nu är det svartsjuka, bitterhet och misstänksamhet som tagit över. Varför är det så? För mig så framstår det som uppenbart att det beror på att denna form av kärlek är sprungen ur begär och därför villkorad – jag älskar dig så länge du ger mig något jag begär. Om du inte kan tillfredsställa mina begär så försvinner grunden för min kärlek. Men det för också med sig att vi lever i ständig rädsla för att förlora den vi älskar eftersom vi då inte längre får våra begär tillfredsställda. Så även mitt i den vildaste kärlekshistoria kan vi lida av rädsla för att ska lämna oss för någon annan.
Så länge vi baserar våra relationer på denna form av kärlek kommer den att skapa allt mer lidande – vi hoppar från det ena fängelset till det andra med Buddhas ord. Inom buddhismen så säger vi att vårt lidande kommer sig av att vi har tre sinnesgifter: girighet, hat och okunnighet. I den sensuella och känslomässiga kärleken som uppstår genom att vi begär något är alla tre närvarande. Girigheten i att vi vill stilla våra begär, okunnigheten i att vi tror att den ska göra oss bestående lyckliga och hatet i den ilska som riktas mot allt som hotar den. Eller som Dalai Lama uttryckte det:
Den passionerade kärleken och hat är bara olika nyanser, inte olika saker.


Dalai Lama menar ju inte att all kärlek är en annan nyans av hat, för vi vet ju alla att det finns en annan form av kärlek, vi har alla erfarit den. Den sanna kärleken. Den som bara smyger sig fram och växer i styrka ju mer vi uppmärksammar den. Den här kärleken som vi känner när vi inte förväntar oss någonting alls av personerna vi möter och älskar. Och som bara får lov att finnas där utan krav på motprestation. En kärlek som utgörs av kärleksfullhet – en önskan om att den andre ska vara lycklig, medkänsla – en önskan om att den andre ska slippa lidande, glädje – att glädjas med den andre, jämnmod – att kärleken inte förändras med omständigheterna.

Jag är övertygad om att vi alla kan välja att vattna de frön som låter sådan sann kärlek gro i oss och låta den stråla jämt ut över alla vi möter. Som dom efterlängtade strålarna från vårsolen i mars som får den frusna marken att töa upp och ge liv åt världen."
Denna text var grund för ett Vid dagens början i P1 för något år sedan. Det går att lyssna på programmet på min hemsida - Pake Hall Utveckling & Hälsa - under resurser.

tisdag 14 juli 2015

Tankar efter en pilgrimsvandring


Under 17 dagar gick jag tillsammans med en grupp pilgrimer längs sommarvägar i ett idylliskt Sommar-Sverige. Vi gick för att bära vittnesmål om krig och svensk vapenexport. Att synliggöra det som osynliggörs - att kriget inte är något som bara sker "långt där borta", utan att alla vi som bor och lever i det här fridfulla och vackra landskapet med böljande sädesfält som skiftar i grönt, gult och svagt rött i topparna, med skogsstigar bland fur o gran, med små och stora hus längs de undanskymda vägarna och i små städer där livet ser ut att levas långt, långt bort från krigets skrämmande verklighet.


Att bära vittnesmål - det innebär att lyssna med hjärtats öra för att tala med den helige Benedictus ord, eller med hela vår varelse för att låna ord från Bernie Glassman och Zen Peacemakers. Det vill säga att när vi bär vittnesmål så försöker vi se och lyssna till världens glädje och sorg, frid och lidande, hopp och förtvivlan ögonblick för ögonblick. En judisk bön - Shema Yisrael börjar: "Lyssna, O Israel, Herren är vår Gud, Herren är en." Den helige Benedictus skriver i Prologen (till sina klosterregler): "Lyssna, min son, till Mästarens undervisning och böj ditt hjärtas öra". Och en buddhistisk ceremoni som bland annat används av Zen Peacemaker börjar med orden: "Uppmärksamhet! Uppmärksamhet!"  Från dessa tre religiösa traditioner hör vi behovet av att lyssna med uppmärksamhet, att bära vittnesmål. Vi gjorde detta genom att möta personer med olika slags relation till krig och vapenexport för att lyssna till deras berättelser med hjärtats öra. Vi mötte dom inte för att försöka övertala dom om vad som vi tycker är rätt och fel, eller för att protestera eller propagera för någon sak. Vi mötte dom och försökte lyssna så öppet vi förmådde och för att försöka släppa taget om våra idéer och färdiga föreställningar och fördomar, för att se vilka handlingar detta kommer att ge upphov till.

Vi försökte bära vittnesmål krig frågor om krig, vapenexport och krigets närvaro i vårt samhälle genom att ge oss tid att kontemplera frågorna under många dagars vandring. Vi försökte göra det genom att gå på en pilgrimsvandring - vilket är att gå på helig mark, från en plats till en annan. Vi valde att gå från Göteborg, som har Nordens största hamn och där antagligen en stor del av svensk vapenexport skeppas ut i världen, till Karlskoga och Bofors industriområde. Det innebär att vi gick på helig mark till en helig plats. Bofors industriområde har med sin historiska betydelse för svensk vapentillverkning blivit en helig plats vad gäller kontemplation av dessa frågor. Där är kriget närvarande varje dag sedan lång tid tillbaka.

Vad denna pilgrimsvandring kan ha sått för frön i mitt hjärtsinne är för tidigt att säga, men en sak slog mig med förundran under dessa dagar; det öppna lyssnandets kraft och betydelse. Hur starkt det är att försöka lyssna på någon annans berättelse utan någon agenda. Hur det påverkar både en själv och den som delar med sig av sin berättelse.
Längs vägen mötte vi fackföreningsfolk i Hamnarbetarförbundet, en tidigare chef för den svenska Makedonien-insatsen 1998, en präst som varit pacifist, men under Bosnienkriget ändrade ståndpunkt och menade att ibland behövs vapen för att skapa möjlighet att göra fred, boendeansvarig på ett av Bert Karlssons flyktingboenden, en fd FN-soldat och numera flyktingsamordnare i en liten kommun, flyktingar från Syrien, deltagare i Följeslagarprogrammet i Palestina/Israel, politiker och fredsaktivister. Det möte som kanske ändå satte djupast spår i mig var att ta del av de syriska flyktingarnas berättelser. Bland annat sa de: "I krig finns inga vinnare, bara förlorare. De enda som vinner på krig är de som säljer vapen. Alla vi andra förlorar."

lördag 20 juni 2015

#bäravittnesmål2015


Lite över 35 mil till fots. Att låta varje steg vara ett steg på helig mark. Varje steg ett en meditation i sig. Varje steg i 35 mil en möjlighet att bära vittnesmål om krig, att leva i krig, svensk vapenexport och hur vi här i vårt hörn av världen är en del av det som händer på andra delar av detta jordklot.

Imorgonkväll så börjar vår interreligiösa vandring med en mässa, konsert och sändning i Masthuggskyrkan. Därefter ger vi oss ut på en vandring för att försöka släppa taget om invanda tankemönster, färdiga idéer och bekväma föreställningar för att se om vi kan möta världen med ett öppet hjärta. För att se om det är möjligt att bära vittnesmål om världens glädje och sorg... Och se vilka handlingar som uppstår ur detta icke-vetande och ur att bära vittnesmål.

För er som inte kan gå med så går det att följa oss via en facebook-sida - "Bära vittnesmål 22 juni-9 juli" och via instagram under #bäravittnesmål2015

Må vi alla erfara frid...

söndag 14 juni 2015

Frivillig enkelhet, downsizing och buddhism


Jag kom på mig själv härom dagen. Det senaste åren har jag mer och mer upplevt att jag befinner mig i en djup personlig ekonomisk kris. Det har varit svårt med inköp av nya vinterkläder, juklapparna brände i plånboken eller i skuldkänslan över att inte kunna köpa vad barnen önskar sig, semesterplaner som har fått ändras, skjutas upp och till slut skjutits i sank, den stora försiktigheten i mataffären och nej, nej, nej till barnens önskemål om besök på badhus, bowlinghallen eller bio. Och när sinnet började tyngas ned av detta att inte ha råd med allt det här som vårt samhälle, reklam och media säger att vi ska ha råd med så öppnade jag plötsligt lite försiktigt på ögonen. Hur kommer det sig att jag känner mig fattig? Här sitter jag i Sverige med en lägenhet med vanlig, god svensk standard. Värme i elementen, flera rum, kylskåp, frys och fungerande spis. I kyskåpet har jag mat från alla olika delar av kostcirkeln och till och med lite glass i frysen. Garderoberna är fulla av kläder för vår, vinter, sommar och höst till både mig och barnen.
Hur kommer det sig att jag upplever mig som fattig?

Det finns en historia om att Buddha och några av hans munkar mötte en förtvivlad man som letade efter sina kor. Han såg Buddha och munkarna och sprang fram till dem gråtande för att fråga ifall de sett hans bortsprungna kor. De hade de inte och bonden sprang vidare i stor förtvivlan. Buddha sa då till munkarna: Förstår ni hur lyckliga ni är som inte har några kor?


För mig så pekar den här historien rakt mot min upplevelse av fattigdom. Även om jag inte i faktisk mening äger allt det här som reklamen och vår kultur säger att jag borde ha för att vara lycklig, så är mitt sinne helt upptaget av drömmen om att få tillgodogöra mig det. Och så länge jag längtar efter det så kommer jag att uppleva mig som fattig. Visst är jag fattig även i en relativ mening om jag jämför mig med vad genomsnittssvensken har att röra sig med och kan unna sig. Men om jag vidgar kretsen och ser hur jag har det i ett globalt perspektiv så har jag det väldigt bra. Och när jag ser på min lilla familjs situation och återkommande frustration över att inte kunna hänga med i konsumtionshetsen, så är det hjälpande att komma ihåg hur mycket vi faktiskt har. 

Vilka fantastiska möjligheter vi faktiskt har i det samhälle vi lever idag. Men det är också så att det finns andra ljuspunkter i denna upplevda fattigdom – att inte tära lika hårt på denna ömtåliga jords resurser. För mig kan det vara en lättnad att inte har råd att köpa den där semesterresan med charterflyg, all inclusive och stora pooler i ett allt mer uttorkat landskap. Jag behöver inte ta det svåra valet att avstå eftersom jag inte har råd att köpa resan. För mig så har det här varit ett återkommande dilemma i livet – att veta hur jag vill leva, men inte orka stå emot vanor, beroenden, begär, marknadens, kulturens och reklamens makt. Sedan drygt 20 år har jag varit väl medveten om hur vår västerländska livsstil påverkar den globala miljön och andra människors livsmöjligheter i fattigare delar av världen. Men trots all kunskap och information och goda avsikter så ramlar jag tillbaka till att vilja inreda lite mer, bara skaffa det här och köpa det där.  Buddha lärde ut en form av frivillig enkelhet som en väg till lidandets upphörande för över 2500 år sedan. Kan  jag lära något av det idag i vårt samhälle med konsumtionshysteri och annalkande ekologisk kollaps på grund av överuttag av jordens resurser?


De munkar och nunnor som Buddha ordinerade lämnade i stort sett alla personliga ägodelar bakom sig som ett sätt att bli kvitt bindningen till dem. För lekmän var och är det annorlunda, men andan är den samma. Buddha talade om tre olika sorters försakelse – vilket i buddhismen innebär att leva i måttfullhet och släppa taget om allt som är överflödigt. Den första sortens försakelse är yttre försakelse – att släppa taget om materiella saker och bara behålla det man verkligen behöver. Den andra är sann försakelse – att släppa taget om girighet, hat och okunnighet. Den tredje formen av försakelse är den ultimata försakelsen – att släppa taget om sin illusion om egot som något bestående och självständigt existerande.



Som vår värld ser ut idag med överkonsumtion, klimatkatastrof och en ständig känsla av att inte ha tillräckligt tänker jag att vi skulle behöva träna oss i frivillig enkelhet. Att välja bort överflöd för att koncentrera oss på våra basala behov så att världens resurser fördelas bättre och vi själva känner oss rikare. För mig innebär en träning i att se vilka bindningar jag har till saker och se djupt igenom dessa bindningar och begär att jag upplever mig ha ett lyckligare liv.

torsdag 28 maj 2015

Lämna inga spår



Hasselmusen prasslar under fjolårslöven, bredvid den murkna stocken. Tittar ut i en öppning och nosar lätt på multnande löv, fuktig jord och mina andetag. Jag sitter i skogen en lätt kylig dag i maj och mediterar tillsammans med några ur vår sanhga, vår buddhistiska församling. Vi har gett oss ut i skogen för en heldags meditation i skog och mark. Andetagen är lugna  och djupa. Det vilar en stilla frid över skogen. Samtidigt så är det ett febrilt vårarbete igång. Allting är i ständig rörelse. Vinden rör det vissna fjolårsgräset, trädens grenar dansar i dalen nedanför. Fåglarnas sång. Denna intensiva sång! Och marken. Den döda marken. Full av förra årets löv, gräs, nedflugna grenar, halvt uppätna insekter, mylla och rådjursspillning. Men samtidigt så alldeles förunderligt levande med krypande spindeldjur, myror, daggmaskar, grässtrån och knoppande växter. Och hasselmusen som gjort om det jag uppfattar som vild och död natur till sitt hem med långa gånger under växttäcket. Gränsen mellan liv och död är bara en konstruktion. Det lever och det dör i ett och samma ögonblick. Det döende lövet är det växande grässtrået.
Jag andas in och andas ut.


När jag sitter här i majskog med ovanligt sena knoppande löv och hasselmusens nos snabbt vädrar ut i mynningen från sin gång. När jag sitter i tacksamhet över den enhet av död och liv detta är så kommer jag och tänka på Zenmästaren Thich Nhat Hanhs ord om hur form och tomhet är ett. Han säger ungefär så här:

En poet som ser ett papper ser inte ett papper. Han ser ett moln. I pappret ser han molnet, regnet som fallit på jorden och fått fröet att spira. Han ser solen som strålat ner på jorden. Och timmerhuggaren som hugger trädet. Timmerhuggarens familj och maten på bordet. Han ser maten som timmerhuggaren har ätit för att orka hugga ner trädet. Allt det här är pappret och pappret är allt det där.


Det är vad Thich Nhat Hanh ser i ett papper. När jag sitter här i skogen och livets mirakel är ett med mig så ser jag att det inte finns något jag här inne och en värld där ute. Vi är inte ett, vi är inte två. Vad jag gör mot världen gör jag också mot mig själv. Vad jag gör mot mig själv, gör jag också mot världen.

Kanske är det något speciellt med att befinna sig utomhus. Att vara i väldigt direkt relation med naturliga ljud: vind, rinnande vatten, grenars rörelser, vårfåglarnas intensiva uppvaktningssång och torrgräsprassel? För mig så är det lättare på många vis att erfara den här enheten mellan mig och världen utanför stadens, maskinernas och människornas brus. Om det är något som följt med i tusentals återfödelser, från när vi levde mycket mer i närhet till naturen. Något som är i mina gener, eller om det är något jag lärt mig, det kan jag inte veta. Vad jag vet är att lite lättare att komma ihåg hur allt hänger ihop under himmelns väldighet, i naturens ljudliga tysthet.

I vårt samhälle idag så lever våra liv på ett sätt som tyder på att vi har glömt bort denna djupa samhörighet. Vi tar våra beslut baserat på om det är bra för mig nu, för aktiekursen nu, för nästa valkampanj. Inte på om det är bra för helheten i generationerna som kommer. I zenträning så säger vi ofta att vi ska leva våra liv som fåglarnas flykt i skyn – att leva utan att lämna några spår.


I zen så innebär det på individuellt plan att inte låta sig dras med av sitt egoistiska begär, eller aversion, och sprida ut sig för att manifestera sig på olika vis. Det kan vara så enkelt som att ställa undan skorna ordentligt när man kommer innanför dörren. Men för mig handlar det också om att inte låta mitt ego sprida ut sig över helheten genom att leva på ett sätt som sätter djupa spår i vårt ekosystem. Att leva mitt liv som fåglarnas flykt i skyn, att inte lämna några spår innebär för mig att jag försöker i varje ögonblick se hur djupa spår mina livsval ger. Hur tjänar jag mitt uppehälle? Vilken mat köper jag hem och sätter på bordet till mig och mina barn? Hur djupa spår sätter jag i vårt ekosystem? Hur mycket lånar jag av mina barnbarns naturtillgångskapital? Hur mycket lånar jag utan möjlighet att betala tillbaka? Jag läste någonstans att något amerikanskt indianfolk inför stora beslut brukade fråga sig: hur påverkar det oss sju generationer framåt? Det är ett perspektiv jag menar vi borde hitta tillbaka till.

Kanske är det så att vi behöver någon form av andlig gemenskap med andra än våra närmaste för att orka behålla detta perspektiv. Kanske vi behöver vi känna samma gemenskap med människor vi inte känner? Med fåglar, myror och hasselmöss? Med träd, gräs och stenar?

För att jag ska komma ihåg det så behöver jag göra erfarenheten av alltings enhet igen och igen och igen... Jag behöver nå ett tillstånd av icke-vetande, och bära vittnesmål av världen som den är och utifrån detta agera. Att sitta en vårdag i skogen och höra prassel i fjolårslöv, fåglarnas kvittrande uppvaktning och erfara att mina andetag är ett med allt detta är ett sätt. När jag sitter här så inser jag att jag inte heller är separerad från någon generation framåt eller bakåt. De är alla med oss här just nu. Ögonblick för ögonblick.  Och det är väldigt självklart att lämna så lite spår som möjligt i mitt vardagliga liv.

(Tidigare sänt som radioprogram i Vid dagens början SR P1)

onsdag 27 maj 2015

Vardagen som meditation II


Jag kom på några tips jag själv skulle behöva i vardagen. Och vad det verkar så gör 95% av befolkningen behöva precis samma tips - oavsett om de är intresserade av det här med meditation.

10 tips för en mer mindful vardag

  • Lägg ner din mobiltelefon var du än är just nu och rör den inte på 4 timmar. 
  • Lägg ner din mobiltelefon, stäng av den (inte bara sätta den på flight mode eller stänga av ljudet  - stäng av den) och uppmärksamma hur det känns den första timmen. Se sedan hur det känns den andra timmen. Därefter hur känns det att inte sätta på den förrän till lunch nästa dag?
  • Lägg ner din mobiltelefon i jackfickan och rör den inte igen. Nej, inte ens för att ringa hem från affären för att kolla om du behöver köpa en liter mjölk eller två liter.

  • Lägg ner din mobiltelefon i fickan, men stäng av både ljud och vibration först, när du åker kollektivt. Se de andra människorna som du åker med. Uppmärksamma hur det är att dela ett utrymme med andra, utan att försvinna in i en bubbla.
  • Lägg ner din mobiltelefon på bordet när du är på café med någon vän. Rör den inte igen förrän det är dags att gå. Lyssna i full uppmärksamhet på din väns berättelser. Dela själv berättelser i full uppmärksamhet. Notera hur det är att vara helt och fullt uppmärksam på direkt mellanmänsklig kommunikation under en längre stund.

  • Lägg ner din mobiltelefon på bordet. Kontemplera hur den har tillverkats, vilka arbetsförhållanden som arbetarna har haft, hur coltan-produktionen som finansierar krig och leder till lidande i områden som Kongo-Kinshasa och hur viktigt det är för dig att köpa en ny modell.

  • Lägg ner din mobiltelefon när det är dags att gå ut på en promenad. Lämna huset eller lägenheten utan att ta med den och uppmärksamma vilken känsloton som är närvarande när du ger dig iväg och vilken känsloton som är närvarande när du närmar dig hemmet igen.
  • Lägg ner din mobiltelefon i ett annat rum när du går och lägger dig. Gärna minst en timme innan du ska gå och sova. 
  • Lägg ner din mobiltelefon när du kör bil eller cyklar och var helt uppmärksam på att framföra ditt fordon. Ja - även om musiken tar slut eller om det surrar till. Stanna med obehaget och behåll uppmärksamheten på att endast köra bil eller cykla.

  • Lägg bara ner mobilen. Lägg ner den. Låt den ligga. Lägg ner den.



Låta vardagslivet vara meditation

Detta kan ses som en fortsättning på förra blogginlägget "Från kudden och ut i världen..." - hur undviker vi att fastna i en dualism mellan formell meditation och resten av livet? För mig är det fortfarande något jag måste vara observant på i mitt liv. En fälla som lätt slår igen när jag inte är uppmärksam. Helt plötsligt så står jag där på jobbet och ältar hur tråkigt det är och hur mycket jag längtar till mindfulnesskursen jag ska hålla, zazen på Göteborg Zen Center, till att få kasta mig in i Primary Series på yogamattan en tidig mysoreklass på Ashtanga Yoga Shala. Men idag är det ändå en stor skillnad mot när jag började i desperation med meditation för många år sedan.
Några viktiga poänger för att föra med oss vår meditations-/yogapraktik ut i livet är kanske på sin plats innan tipsen kommer. Praktiken i sig leder dit... Men det kan ta tid. En god lärare är till hjälp för att inte fastna. Guruji, Pattabhi Jois, är känd för att ha sagt:
"Practice and all is coming."



För mig var det ändå hjälpsamt med vissa sätt att föra ut det jag gjorde på kudden och mattan i mitt övriga liv genom att använda mig av vissa tricks. Och kanske det snabbade på processen av att låta den upplevda klyftan mellan formell praktik och min vardag vittra bort.

10 tips till att låta meditation bli ett sätt att leva:


  • Gör ditt vardagliga gående till gående meditation. När du går till och från jobbet, skolan eller till affären. Om du tar powerwalks eller bara en kvällspromenad. Var ett med att bara gå. Låt allt annat vara.

  • Börja med att välja ut en vardagssyssla som du vet att du alltid gör varje dag, exempelvis tandborstning, duscha, diska, läsa för barnen eller något annat. Lägg hela din uppmärksamhet i att endast göra denna när du gör den under en vecka. Nästa vecka - lägg till ytterliggare en vardagssyssla. Fortsätt att bygga på med fler saker att vara helt uppmärksam på.
  • Låt en måltid om dagen inledas med en kontemplation i tysthet, kanske under en minut; Hur har den här maten hamnat på mitt bord för att kunna hålla mig vid liv? Vad har samverkat för att det ska vara möjligt? Hur många varelsers arbete är denna måltid ett resultat av? 
  • Efter måltider - uttryck tacksamhet till alla som gjort det möjligt för dig att äta den här maten. Antingen kan du uttrycka det med ord, högt, eller i tystnad för dig själv.
  • Efter att ha inlett en måltid om dagen med en tyst kontemplation i en vecka; utöka till att även äta en måltid i full uppmärksamhet.
  • Att använda sig av små korta verser (gathas) som en påminnelse för att vara ett med det en gör. Thich Nhat Hanh har gett en massa exempel i flera böcker, men det går ju bra att själv sätta ihop gathas som passar. Ett exempel från Thich Nhat Hanh är; "Waking up this morning, I smile. 24 brand new hours are before me. I vow to live fully in each moment, and to look at beings with eyes of compassion" Se om det är möjligt att recitera den för dig själv det första du gör när du vaknar som ett sätt att sätta en ton för dagen.
  • On-the-spot-metta: Varje dag, se till att du verkligen ser en annan människa, kanske det är någon som betyder mycket för dig, eller någon du bara ser på stan, eller kanske någon du är irriterad på. När du ser den här personen så välj att försöka känna villkorslös kärleksfullhet och vänlighet (metta) mot hen och vattna din intention att denna person ska få uppleva lycka och undvika lidande. Andas in och hitta känslan och intentionen, eller bara vattna på fröna till dessa känslor och denna intention, på utandning rikta den intentionen mot den här personen. Själva övningen i sig tar alltså bara en inandning och en utandning. Utöka gärna med fler personer, fler tillfällen per dag efterhand och uppmärksamma hur det känns i dig och om det påverkar ditt sätt att se andra och relatera till dom.

  • Sätt dig ner och gör en lista över saker du känner tacksamhet för just nu. Bara låt pennan skriva utan att värdera dom där sakerna. Vad finns det som du är tacksam för just nu? Det kan så klart vara "stora" saker som exempelvis: mina barn, fred i mitt hörn av världen eller något annat, men det kan också vara det här som vi tar för självklart; att den här kroppen kan andas in och andas ut. Se vad som kommer upp för dig. Om du gör den listan med någon månads mellanrum - hur påverkar det hur du ser på ditt vardagsliv och dina omständigheter?
  • När du ska göra de här "måste-sysslorna" i hushållet som att diska, dammsuga, tvätta, laga mat osv - gör dom som om det var heliga handlingar, som om det var din meditationsövning. Ha inte bråttom med att bli färdig, men det finns inte heller något egenvärde i att göra det väldigt långsamt. Bara utför dom för att göra dom - i full uppmärksamhet.
  • I relationen till någon som står dig nära - se om det är möjligt att åtminstone en gång om dagen endast lyssna när du lyssnar till vad personen berättar för dig. Låt lyssnandet bli till meditation. Släpp taget om att tänka ut vad du ska svara, om det är rätt eller fel, om du håller med eller inte. Se om det går att lyssna med hela din varelse och inte bara med öronen. Öva i att lyssna med hela din varelse och öppet hjärta. Hur blir kommunikationen då?



Awake in the World

Här pratar Michael Stone - yogalärare, buddhistisk meditationslärare, författare och social aktivist - om frågor den här bloggen handlar om. Han tar bland annat upp att i vissa meditations-/kontemplationstraditioner menar att Uppvaknande handlar om att se att det som bevittnar på avstånd ses som Uppvaknande. Att det är som att sitta i en biosalong och se att vi inte är filmen. Men han menar att Uppvaknande är något annat - det är att ifrån den insikten och erfarenheten ta ett steg rakt in i upplevelsen och bli ett med den. Att Uppvaknande och  intimitet med Detta, livet som är just nu, är samma sak. Han presenterar det här som en ny sak, men jag skulle säga att det är traditionell zen-undervisning. Bland annat så citerar han zenmästaren Ummon som ska ha svarat på frågan: Vad är Uppvaknande? Ummon svarade: Ett lämpligt svar.

I övrigt så säger Michael Stone det på ett väldigt bra sätt i den här intervjun.

Sista helgen i augusti 2015 kommer han till Göteborg och Ashtanga Yoga Shala för en helg workshop för er som är intresserade.

Från kudden och ut i världen...

När jag började meditera så fanns det flera brännande skäl som motiverade mig. Ett var att jag längtade efter Uppvaknande, att se världen och mig själv precis som jag är, att se igenom alla illusioner och alla begär. En annan var att jag befann mig i akut kris i livet och famlade efter fotfäste - jag ville bli av med mina tvivel och min ångest. Det var en period då jag drabbades av panikartad ångest; andhämtningen blev ytligare och ytligare, pulsen ökade och jag kände mig instängd i en bubbla och bara väntade i skräck på att den skulle spricka. Min känsla var att när den sprack så skulle det vara över..Livet skulle vara slut.

Det fanns alltså en längtan efter Uppvaknande, att se min Sanna Natur och en längtan efter att bli av med detta lidande som jag bar runt på. Mitt svar på detta var att börja med daglig, formell meditation. Första gången jag satte mig ner för att göra zazen; med upprätt sittställning, benen i kors, händerna framför naveln och tummarna som precis nuddade vid varandra och la uppmärksamheten i centrum av kroppen och i att räkna mina andetag. Hela min uppmärksamhet låg i sittställning och i att räkna mina andetag från ett till tio. Jag började att räkna ett långt: Eeeeeeeeeeeeeett, på utandning, sedan: tvåååååååååååååå på inandning. Så fort jag tappade uppmärksamheten till någon tanke, känsla eller förnimmelse, så kom jag beslutsamt tillbaka igen och började om på ett på nästa utandning.
Det som hände var att jag började hyperventilera och skaka i kroppen. Det var obehagligt och skrämmande. Och fullständigt nödvändigt. Samtidigt som kroppen skakade och andningen blev ytlig så kände jag att jag kunde bara sitta med de här förnimmelserna, de här känslorna - och att det var en erfarenhet av stillhet mitt i stormens öga.
Så den formella dagliga meditationen blev mitt ankare i vardagen. Jag kände att jag kommit hem.

Efter att ha mediterat regelbundet en tid så kände jag mig betydligt lugnare i sinnet och upplevde att jag på många sätt hade hittat något som hjälpte mig att möta världen och mig själv på ett nytt sätt. Men även om det var uppenbart att det var "bra" med min dagliga, formella meditation så började jag känna en slags uppdelning av den formella praktiken och resten av livet. Meditationen i sig syftar ju enligt buddhismen till att se igenom dualismen och den grundläggande illusion som säger att: Jag är här och världen är där utanför - och även om det gav insikter åt det hållet så skapades en ny dualism. Stunderna på kudden och mitt vardagliga liv.
Det fanns ett behov av att se igenom denna illusion och uppdelning av livet. På ett sätt så leder fördjupad formell praktik till att den klyftan så småningom ger sig av sig självt, men det går också att betona utövandet av meditation när vi lämnar meditationssalen, kudden eller yogamattan... Hur låter vi vår meditations-/yogapraktik influera alla delar av vårt liv?

måndag 25 maj 2015

10 lärdomar från Dipa Ma

Dipa Ma (1911-1989) var en indisk änka och ensamstående mamma som blev en stor meditationslärare mot alla odds. Hon kände tidigt en längtan efter den buddhistiska vägen, men det var inte förrän hennes man dog som hon på allvar började studera meditation. Hon är känd som en lärare som förkroppsligade kärleksfullhet, vänlighet och stillhet.

10 lärdomar från Dipa Ma för meditationspraktik:


  1. Håll dig till en meditationspraktik - speciellt när det börjar bli svårt och utmanande.
  2. Meditera varje dag.
  3. Alla situationer är möjliga att arbeta med, att se som öppningar till att fördjupa sin meditation.
  4. Utöva tålamod.
  5. Befria ditt Sinne.
  6. Kyl ner, släck de känslomässiga stormarna.
  7. Ha roligt på vägen.
  8. Lev i enkelhet.
  9. Odla en attityd av att välsigna vad som än kommer i din väg.
  10. Det är en cirkulär resa.

fredag 22 maj 2015

En daglig praktik

För mig så har det varit oerhört betydelsefullt att ha en daglig praktik av meditation och yoga i mitt liv. När jag på allvar började praktisera zazen - zenbuddhistisk meditation - så gjorde jag ett åtagande: att göra sittande meditation varje dag i två år och därefter utvärdera om det var något jag skulle fortsätta med eller inte. I efterhand är jag väldigt tacksam för att jag tog på mig detta löfte.
Då jag stod med fötterna i punk- och aktivismmyllan var inte religion det självklara inslaget i livet. Speciellt inte organiserad och institutionellt religiöst utövande. Ändå så fanns det något i buddhismen som lockade och drog, något som gjorde att jag kände mig väldigt hemma i hur världen förklarades. Jag hade provat meditation i små doser tidigare, men aldrig fått det att bli något som självklart ingick i mitt liv, trots att det kändes bra eller intressant när jag provat. Så när jag hamnade i en djupare livskris och kom ihåg att det fanns ju något i buddhismen och kanske speciellt zen som kändes som "hemma", att där skrev dom om hur jag uppfattade världen, så ville jag verkligen ge mig själv en chans till den buddhistiska praktiken. Så jag plockade upp en bok jag läst tidigare - "Zens Tre Pelare" av Philip Kapleau och i den så fanns väldigt tydliga instruktioner för zazen. Då och där gav jag mig själv detta löfte: om jag praktiserar zazen dagligen i två år så ska jag ta kontakt med en buddhistisk tradition, för då vet jag att detta är på allvar och jag kommer att behöva stöd för att fördjupa min praktik. Så blev det.
                                                               (Philip Kapleau-roshi)

Det är dock inte vad jag rekommenderar andra. För de flesta så tror jag att det är bättre att söka kontakt med någon som kan lära ut meditation och prova på att praktisera tillsammans med andra redan i början. Min erfarenhet efter att ha mött hundratals människor på introduktion till zenbuddhistisk meditation och på mindfulnesskurser säger mig att den stora majoriteten som börjar hemma efter en bok, eller ett youtube-klipp, inte orkar upprätthålla en praktik en längre tid. Men här kommer ändå några tips för att lyckas komma igång med en daglig praktik och behålla den:


  • Sätt upp någon form av åtagande; en viss praktik du ska göra och under en viss tid. Gör den och utvärdera när perioden är slut. Gärna en eller två månader.
  • Sätt upp rimliga mål; det är bättre att göra 5 minuters meditation dagligen, än att ha tänkt göra 60 minuter. Vad är möjligt att få plats med i ditt vardagsliv här och nu?
  • Få en introduktion till meditation av någon som lär ut, där du har möjlighet att ställa frågor som du funderar över. 
  • Om möjligt gå en kurs (om det är mindfulness) eller gå till ett buddhistiskt center där du kan praktisera tillsammans med andra en gång i veckan eller mer under den här första perioden.
  • Skapa en plats i ditt hem som är till för meditation. Manifestera i rummet att det här får vara viktigt för dig. Låt en dyna och kudde/pall få stå framme där som en påminnelse om att det här ingår i ditt vardagliga liv.
  • Håll platsen för meditation ren och städad. Gör det vackert, skapa ett "altare" som har mening för dig. Foto på någon som inpirerar dig, en staty av någon religiös figur som betyder mycket för dig, ljus och kanske en blomma.
  • KISS - Keep It Simple Stupid eller No Big Deal-attityd. Krångla inte till det, meditationspraktik är inget konstigt och behöver inte gömmas bakom långa procedurer. Håll det så enkelt så att du faktiskt kommer ihåg att göra det och inte blir avskräckt av dina egna tankar kring det.
  • Oavsett hur det känns just denna dag, se bara till att komma till meditationskudden/pallen/stolen eller yogamattan. Se till att börja, sedan brukar det flyta på av sig självt.
  • Om du tappar bort uppmärksamheten, kom ihåg att det gör alla andra också, och återvänd till själva meditationsövningen med vänlighet och beslutsamhet.
  • Missar du en dag - kom ihåg att nästa dag är en ny möjlighet att praktisera. Försök att inte värdera det som att du lyckas eller misslyckas, se om det går att finna en attityd av acceptans över att det inte blev någon meditation igår trots intentionen och åtagandet. Betrakta dig själv och dina omständigheter med vänlighet och detta ögonblick som är nu med nyfikenhet och återvänd till övningen.