Sekulär mindfulness - vad är det?


Mina bakgrund inom meditation och mindfulness kommer från den zenbuddhistiska traditionen. Numera är jag även utbildad inom MBSR (Mindfulness Based Stress Reduction) som är det största och den mest beforskade mindfulnessinterventionen. Från min zenbuddhistiska bakgrund kan jag ibland hamna i tvivel om hur vi använder och förstår mindfulness i sekulära sammanhang. I denna artikel av Michael Stone - vipassana- och yogalärare från Kanada, samt social aktivist - så tas några viktiga frågor upp. Artikeln heter "Abusing the Buddha: How the U.S. Army and Google co-opt mindfulness" och tar bland annat upp hur den sekulära mindfulnessvågen använder sig av meditationsmetoder på ett sätt som kan ses som diametralt motsatt hur det används i den buddhistiska traditionen. Frågan är ju då vad det får för konsekvenser? Om vi använder mindfulness fritt från en moralisk ram, fritt från ett sätt att förstå jaget och världen - vad leder det då till? Kan det vara så att det leder till helt olika resultat?

En anledning att mindfulness blivit så hypat i västvärlden tror jag beror på vårt klängande i lycka - vi förstår mindfulness som något som ska fixa till allting och göra oss lyckliga. Vårt vardagliga och dominerande perspektiv tar inte i beaktande att vår lycka inte är oberoende av alla andras lycka, utan utmålar det som något vi ska maximera. En annan anledning till att mindfulness blivit så populärt bland allt från U.S. Army till ledarskapskonsulter och politiker är att det sägs öka vår effektivitet. Detta utan att ifrågasätta på vilket sätt vi blir mer effektiva och varför vi ska bli mer effektiva... 

På många sätt går dessa antaganden stick i stäv med de buddhistiska rötterna till mindfulness - men också grundantaganden inom program som MBSR. Vi praktiserar inte mindfulness för att maximera vår lycka - till vilket pris som helst - eller bli effektiva inom vilket område som helst. Vi praktiserar mindfulness för att hantera vårt lidande och vår otillfredsställelse genom att se lite klarare på oss själva och världen.
Inom de buddhistiska traditionerna så är det också så att vi talar om olika sorters mindfulness. På pali är ordet sati och den mindfulness som lärs ut i buddhistisk träning är samma sati - rätt mindfulness. Enligt buddhistisk tradition så är det rätt mindfulness som kan leda till befrielse och skingrande av lidande och otillfredsställelse, inte vilken mindfulness som helst. Rätt mindfulness inom buddhism är bland annat präglat av en etisk ram, en analytisk aspekt och en förmåga att observera vad som uppstår och försvinner i ens erfarenhetsfält. Men runt rätt mindfulness finns också en förståelse av att jag inte existerar oberoende av något annat i världen, att allt jag gör har följder och påverkar mitt liv. En buddhistisk munk uttrycker det så här: 
"You cannot practice mindfulness without loving-friendliness, nor can you practice loving-friendliness without mindfulness."
 ( Bhante Gunaratana in "Beyond Mindfulness in Plain English")



Så vad händer då när vi lämnar denna kontext av rätt mindfulness bakom oss och lär ut meditationstekniker i ett etiskt vakuum? Finns det en risk att dom inte alls leder till att se klarare och hantera lidande och otillfredsställelse bättre? Det finns många som arbetar med mindfulness idag som tänker att om folk bara får göra meditation så kommer det där andra som ett brev på posten. Jag är inte alls så säker. Inom buddhismen så talas det om att intentionen bakom en handling är avgörande, så även när det gäller erfarenheten i meditation. Vill vi bli framgångsrika försäljare och sälja skit som ingen behöver, bli bättre soldater som inte darrar på avtryckarfingret eller mer effektiva arbetare som klarar av att hantera allt större press i vår arbetssituation så kan säkert olika mindfulnessövningar bidra till detta. Att meditation leder till ökad koncentration torde vara ganska klart, men det är långt ifrån samma sak som att det leder till större klarhet och minskat lidande. Ett fruktansvärt exempel är Anders Behring Breivik som berättade att han inför Utöya praktiserade meditation för att bli en "bättre krigare". Meditation och mindfulness måste inte leda till ökad medkänsla och erfarenhet av mindre separation från världen.


Så hur pratar vi som utövar och lär ut mindfulness om detta? Hur förstår vi jaget? Hur förstår vi världen? Vilka grundläggande kontexter behövs för att få till stånd en mindfulnessintervention som leder till ökad klarhet och minskat lidande?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Mellanrum

Återhämtning

Psykisk ohälsa och praktik - del 1