Translate

onsdag 15 februari 2017

Får jag be om största möjliga tysssssssssstnad.....

Vi översköljs av information, brus, ljud varje dag. Det är inte bara det att den stora majoriteten av oss bor i städer eller längs väl trafikerade vägar med mycket mänskligt skapat ljud. Dessutom har vi de senaste åren upplevt en störtflod av information genom sociala medier och genom våra mobiltelefoner. 
Titta dig omkring när du är ute och går på stan, i en affär eller på ett café. En stor del av de människor du möter och ser är uppslukade av sin skärm, även på en promenad eller sittandes på en lokal med andra människor. 
Allt fler av oss blir utbrända, eller lider av utmattningssyndrom. Det beror så klart på många faktorer i dagens samhälle. Nedmontering av välfärdssamhället, ökade krav på yta i reklam och sociala plattformar som facebook och instagram, förändrad arbetsmarknad, ökad osäkerhet osv. Men jag tror att en bidragande orsak också är att vi så sällan upplever tystnadens välsignelse. Att vi så sällan är i kontakt med natur och avsaknad av mänskligt skapade ljud. Att vi så sällan stannar med det som är även om inget annat händer än att molnen skiftar form på himlen, löven rasslar i vinden och fåglar markerar revir en bit bort.

En studie som presenterades 2013 visade att möss som upplevde 2 timmars tystnad om dagen utvecklade nya celler i hippocampus - ett område i hjärnan som associeras med minne, känslostyrning och inlärning. Andra studier har också visat på tystnadens betydelse och hur även fysiskt oskadliga ljudnivåer får oss att utveckla stressresponser som påverkar oss. 

Så kanske vi behöver återta tystnadens landskap? Då menar jag ett tystnadens landskap både tyst i det vi hör i form av ljud, men också ett tystnadens landskap fritt från artiklar, foton, likes, blogg-inlägg (!) och flykt från vår rastlöshet. 
Jag tror att ett sätt att skapa denna omställning i vårt vardagsliv är att ta hjälp av formell praktik - meditation eller yoga (och i så fall yoga utan musik och distraktioner), där vi i vår vardag åtminstone får någon tid av tystnad och möjlighet att möta vår rastlöshet på ett nytt sätt.
Men formell praktik kan inte ersätta att hitta tystnadens landskap i vardagslivets alla andra arenor. Att gå ut i naturen, att bekanta sig med horisonten, skogens gläntor, jordens doft och vinden i ansiktet.
Det kan också vara att ge sig själv en frihet genom form - att schemalägga en eller flera kvällar i veckan som är tv-/dator-/mobilfria. Kanske vanans makt har blivit så stor att det är svårt att välja bort informationsflödet och ljudmattan när rastlösheten kommer krypande? Då kan det underlätta att ha bestämt sig för att ha schemalagt det i förhand.

Vad skulle hända med vår återhämtning om vi utsatte oss själva för tystnad med regelbundenhet? Vad skulle hända med våra relationer till våra närmsta om vi inte alltid försvann bort i distraktioner - vilka samtal skulle utspela sig i den tystnad som breder ut sig?

Jag tänker i alla fall själv utforska det här med mer informell tystnad i mitt liv. Den formella praktiken och tystnaden i meditation och i Ashtanga Yoga har jag redan och det är en underbar skatt att ösa ur. Men nu vill jag hittar mer av denna skatt i det övriga livet. Hur skulle du vilja ljud- och informationssanera i ditt liv?

onsdag 16 mars 2016

Om jag inte siktar - hur kan jag då missa?

"As long as I don't aim
I wont miss
With the catalpa bow,
I shoot an arrow
toward the open sky."
-Ryokan


Ryokan, poeten och zenmunken som levde i 1700-talets Japan, skrev den här dikten. För mig så pekar den på livet, på praktiken... Hur kan jag träffa eller missa i livet, kan det inte bara levas? Hur kan praktiken vara dålig eller bra, kan den inte bara praktiseras?



Zen Peacemakers tre pelare

Ryokans dikt påminner mig om Zen Peacemakers tre grundsatser, de tre pelare som praktiken för att skapa fred vilar på:

  • Not-Knowing
  • Bearing Witness
  • Loving Action

Att praktisera icke-vetande, Not-Knowing, innebär att inte längre sikta, att släppa taget om mina förutfattade åsikter. Hur kan jag leva livet om jag klänger mig fast idéen om livet? Den där fantasin om hur det borde vara som lägger sig som en hinna emellan livet som det är och mina försök att vara närvarande. 
Att praktisera att bära vittnesmål, Bearing Witness, innebär att jag ser världens glädje och sorg precis som den är, att jag är ett med vad helst som är här nu - the catalpa bow, himlen, molnen, marken, pilen. Ingen separation.
Och till sist - att praktisera kärleksfull handling, Loving Action, vilket innebär att ur icke-vetande och att bära vittnesmål handla utifrån det som är nu, utifrån de resurser jag har; att skjuta pilen rakt upp i den öppna skyn.
Så vad är det jag saknar? Vad finns utanför mig?

söndag 6 mars 2016

Sittställning och andetag

Jag tror det var Sheng Yen, den kinesiska Cha’n mästaren, som vid ett tillfälle fick frågan: Vad är det viktigaste i överföringen av buddhismen från öst till väst? Vad är det vi inte får tappa bort? Han sa: Sittställningen och andetaget.

Jag får en uppfattning att vi ibland varken tar hållningen eller andetaget på allvar, vi får för oss att det handlar om något helt annat. Vår zazen hamnar kanske lätt uppe i huvudet och det blir någon form av tankelek. Vi tappar sittställning och andetag och gör kanske inte zazen alls. Zazen är en väldigt fysisk övning. Den är väldigt kroppslig. Varför gör vi det här? Vi sitter här för att erfara världen precis som den är, för att vakna upp.  Och hur kan vi vakna upp och erfara världen precis som den är? Vi kan bara erfara världen i den här kroppen. Vår zazen sker alltid i den här kroppen. I ”Zens tre pelare”, så pratar Yasutani-roshi i de inledande föreläsningarna om Zen för nya studenter om olika övningar. Han pratar om andningsövningar som bygger joiriki, koncentrationskraft, om koanstudier och kensho och om shikantaza – att endast sitta, mujodo no taigen – den högsta vägen, att endast sitta. Så hållningen och andetaget.
En yogalärare som heter Richard Freeman har berättat att när han på 60-talet flyttade till USA från Kanada så letade han efter ett yogaställe eftersom han redan börjat praktisera yoga, men han hittade inget. Detta var ju före yoga-boomen. Istället hittade han ett Zen Center. Och där lärde de ut åtminstone en asana, och den var väldigt bra – den sittande ställningen. 

Attityder i meditativ praktik

Kanske glömmer vi lätt att sittställningen, precis som ställningarna är en del av yogan, är en del av zazen. Ibland pratar jag om det här på introduktionerna – att det finns olika attityder vi försöker odla i praktiken. Det finns en attityd av nyfikenhet, nybörjarsinne, ni vet som Suzuki-roshi skriver om i ”Zen Mind; Beginner’s Mind”. Kan vi odla en attityd av nyfikenhet och möta varje ögonblick som om det var på nytt? En kraftfull nyfikenhet på vad som än dyker upp.
Vi försöker hitta en attityd av tålamod, att vi kan sitta med vad som än dyker upp, att vi kan vara med vad som än uppenbarar sig i vårt liv. Smärta dyker upp – självklart är det så och vi försöker vara med det. De vi älskar försvinner från oss – självklart är det så, och vi försöker vara öppna med det.  När kroppen åldras och gör ont och inte alltid verkar så attraktiv som man hoppades – kan vi ha tålamod med det?
Kan vi odla en attityd av acceptans? Är det möjligt att i praktiken sitta med en acceptans av vad som än är just nu? Eller kanske vi skulle översätta acceptans med att se klart – ja, just det så här är det just nu.
 Kan vi i det också hitta en attityd av icke-dömande, icke-värderande? Kan vi någonstans hitta bortom rätt eller fel? Ni vet när vi i zazen sitter och vi tänker en tanke och sedan börjar döma den som att den får jag inte lov att tänka nu, det här var fel, jag ska ju göra meditation, det här var en dålig eller bra tanke… Kan vi komma bortom det där? Att det är som den sufiska poeten Rumi skrev: ”bortom våra idéer om rätt och fel så finns ett fält, jag möter dig där”. Kan vi praktisera och odla en attityd av att icke-dömande kring vad som än dyker upp? Och kan vi se om det går att mötas där?
Vi försöker hitta en attityd av icke-strävan. Alla som är här idag kom förstås hit med en strävan. Kanske vi ville vakna upp, eller koncentrera oss bättre, stilla ett upprört sinne… Vi hade en strävan när kom hit, men när vi sätter oss ner behöver vi försöka odla en attityd av icke-strävan. Eftersom vi redan är framme och vi inte ska någonstans så behöver vi släppa på vår strävan. Om strävan är att gå mot det där grönare gräset som är på Andra sidan, så är det som om det försvinner – swooosh – så fort vi kliver mot det. Att endast sitta, ingen strävan mot att komma någonstans, vi är redan här!
Vi försöker hitta och odla en slags attityd av tillit. Tillit till att det finns någon grundläggande visdom, eller att vi faktiskt är ok som vi är just nu. Som Hakuin säger: ”Nirvana visar sig öppet inför våra ögon. Vad finns det utanför? Vad är det jag saknar?” Jag är kanske i grunden ok? Insikten om vad som behövs i det här ögonblicket kanske finns här, jag kanske inte behöver söka utanför mig själv.
En attityd som vi ofta påminns om är den att släppa taget. Vad som än dyker upp – så släpp taget och återgå till övningen. Zazen handlar inte om att jaga sinnestillstånd eller speciella upplevelser. Men att släppa taget innebär ju inte att vi försöker slänga bort något som stör oss. Kanske det är bättre att uttrycka det som att vi sitter med vår upplevelse med en öppen hand – mer som ”Let it be”. Vi greppar inte om behag, vi stöter inte bort obehag. Den öppna handen håller alla upplevelser. Lite som Beatles sjöng. Även det här kommer att försvinna av sig själv så vi odlar en attityd av att bara släppa taget/låta vara vad som än är här.
Och runt om dom här attityderna finns så klart Brahma Viharas, de himmelska sinnestillstånden. I grunden i vårt sittande så kan vi odla metta, en kärleksfull vänlighet, en villkorslös kärleksfull vänlighet. En vänlighet i varje andetag vi andas ut och andas in. Inte för att jag andas in på det ena eller andra sättet, eller för att jag sitter rätt och andas rätt, utan bara för att jag andas in och för att jag andas ut. Bara för att jag sitter här just nu. Vi kan låta karuna, medkänsla, omfamna alla dessa attityder och vårt sittande just här och nu. Bara för att vi ser smärtan, lidandet, otillfredsställelsen och vi vill göra vårt bästa för att lindra det här och nu. Den tredje aspekten av sinnestillstånden är mudita, glädje, förmågan att glädjas över det som är här just nu. Vi kan också tänka att det är ett tillstånd av tacksamhet över att universum faller ihop precis här just nu i detta ögonblick och erbjuder denna erfarenheten. Vad skulle vi kunna plocka bort? Och vi har till sist upekkha, sinnesbalans, att inte dras med av gillande och ogillande, behag och obehag och klängande eller bortstötande som reaktion på det.


Jag tänker att alla dessa attityder och sinnestillstånd manifesterar sig fysiskt i vår sittställning och i vårt andetag i zazen. Väldigt enkelt skulle vi kunna säga: vi sitter med en stark rygg och ett öppet hjärta. Det innehåller alla dessa attityder och sinnestillstånd. Så rent praktiskt och konkret i kroppen så har vi faktiskt den här starka ryggraden som bär hela kroppen, fundamentet av sittbenen och knän mot underlaget som kroppslig manifestation av tålamod. Oavsett vilka tankar, känslor eller förnimmelser som än dyker upp i mitt sinne så sitter jag kvar med det som är. En stark rygg och ett starkt fundament. Det är som om nedre delen av kroppen var foten av ett berg. Vilka tankestormar, känsloregn som än piskar bergets sidor så står berget kvar. Vi dras inte med.
Och vi har det här fundamentet av benen och sittbenen manifestation av icke-strävan. Vi reser oss inte upp och går. Just det här ögonblicket är det här vårt liv och vi stannar här. Just denna stillhet är också i sig en manifestation av Icke-dömande. Oavsett vad vi möter just nu så dömer och värderar vi inte det, försöker inte greppa och inte stöta bort. Vi stannar med det som är - i stillhet.
Vi har vår öppna bröstkorg – vi andas in och håller hjärtat vara öppet. En manifestation av acceptans. Vi släpper in och släpper iväg vilka tankar, känslor eller förnimmelser det än må vara – vi slåss inte mot våra upplevelser. Vi försöker inte hålla något på avstånd och vi försöker inte heller hålla något kvar. Den öppna bröstkorgen, det öppna hjärtat låter saker och ting komma och gå.
I zen så sitter vi med en slag mjuk blick, längs näsan mot väggen. Det är en fysisk manifestation av nybörjarsinnet, av nyfikenhet. Vi tar in dom sinnesintryck som är här, det handlar inte om att stänga ute intryck, sömn, vila eller avslappning i sig, utan vakenhet och nyfikenhet. Vad är här just nu? Vad är detta? Vad är just detta? Och samtidigt så har vi i vår blick den här sinnesbalansen. I den mjuka blicken mot väggen så värdesätter vi inte en punkt mer än någon annan. Vi låter uppmärksamheten vara lika stor på allting som kommer i vårt synfält. Försvinner något ur vårt synfält så låter vi det göra det.
Tilliten manifestar vi i att vi sitter kvar här. Vi sitter kvar här – oavsett om det är roligt eller tråkigt, lätt eller svårt. Oavsett så sitter vi kvar som en tillit att ”även jag”. Nirvana är precis här, jag sitter kvar tills klockan plingar igen.
Släppa taget, att låta vara, kan sägas manifesteras av vårt andetag i zazen. Vi försöker inte kontrollera vår andning. Andetaget får komma och gå helt i sin egen takt. Universum sköter vår andning åt oss. Vi behöver inte göra någonting, utan kan bara släppa taget och låta det vara.
Och självklart så ger dessa attityder i sig en slags vakenhet, klarhet – och det manifestar sig i vår upprätta hållning. Vi står inte i pass och vrålstirrar. Det är en slags avslappnad och mjuk upprätthet och vakenhet. En ansträngningslös ansträngning i kroppen som ger vår upprätta sittställning.  Det är lätt hänt att vi antingen sitter och kämpar och spänner oss. Då kan vi släppa taget och slappna av till kropp och sinne igen för att därifrån hitta tillbaka till den här mjuka manifestationen av vakenhet som vår avspända upprätta ställning ger. En annan tendens är att falla igenom helt och låta ryggen falla in i en djup svank och låsa ryggen där. Det kan kännas väldigt rakt där, men vi har då tappat den här naturliga vakenheten i vår avslappnade upprätta ställning. För att motverka det kan vi låta spetsen av svanskotan sugas försiktigt in mellan benen så att svanken minskar och trycket på de nedre kotorna avtar. Vi balanserar ryggraden.

De sex paramitas

Ett annat sätt att prata om sittställning och andetaget som kanske är mer zen… På altaret där bakom så har vi olika saker som symboliserar de sex paramitas. Paramitas som står för sätt att ta sig över till andra sidan. Att ta sig över till andra sidan står här för att ta sig över från okunnighet till Uppvaknande.
Kyosakun är exmempelvis en symbol, representation för dana paramita, perfekt generositet. Så när vi går runt med kysosakun så är det inte för att straffa alla som sitter snett, eller somnat, det är för att ge energi till den som sitter, utan att fastna i någon dualism av att det finns någonting att ge, någon som ger och någon som tar emot. Sila paramita, perfekt upprätt leverne, symboliseras av rökelsen som osynligt sprider sin väldoft i rummet. Shanti paramita, perfekt tålamod, symboliseras av frukten som mognar långsamt. Virya paramita, perfekt energi, strävan, intention, i blomman som bara vill få slå ut och med kraft och självklarhet gör just det. Dhyana paramita, perfekt meditation, symboliserars av ljusen som med sin klara låga lyser upp rummet. Till slut har vi prajna paramita, perfekt visdom, som får symboliseras av Buddhan på altaret


Men alla de här paramitas kan vi också se som manifesterade i vår sittställning och i vårt andetag.
Prajna paramita skulle vi kunna säga symboliseras av vår sittställning – i alla fall om vi sitter i full lotus. Prajna paramita är den icke-dualistiska visdomen, och när vi i full lotus lägger upp höger fot på vänster lår och vänster fot på höger lår är det inte längre så att höger och vänster gäller längre. Det är varken ett eller två ben, en manifestation av icke-dualism i sittandet. Shanti kan ses som en manifesation i den starka ryggraden. Vi har virya paramita i vår upprätta hållning. Dhyana kan sägas vara i ögonen, precis som lågans ljus lyser upp rymmet så ser vi klart på allt som är här. Ljuset diskriminerar inte när det lyser upp rummet och vår blick diskriminerar inte mellan synintrycken. Med fullkomlig klarhet så ser vi vårt liv precis som det är.
Dana paramita, perfekt generositet, i det öppna hjärtat. Vi ger oss själva helt och fullt till den här övningen, till det här ögonblicket, det här andetaget.
Sila paramita, perfekt upprätt leverne. Stillhet i kropp, stillhet i sinne. På något sätt bortom våra tankar om rätt och fel. I stillheten så är vi här och nu på det där fältet bortom rätt och fel där vi kan mötas. Var finns rätt sätt att leva, var finns fel sätt att leva? I den här stillheten i kropp och sinne så finns ingen intention att manipulera omvärlden så att Jaget får något, att det kan skydda sig på någon annans bekostnad. Kan det vara den här attityden vi tar med oss utanför zendon när vi försöker leva föreskrifterna vart vi än är?

Så istället för att bara betrakta sittställningen som något som bara gör att det ser städat och snyggt ut i rummet, estetiskt rätt. Eller något jobbigt som jag måste underkasta mig för att få lov att sitta här tillsammans med er andra, så kanske jag istället kan försöka odla en medvetenhet om sittställningen och andetaget. Att hela tiden komma tillbaka till sittställningen, precis som jag kommer tillbaka till andetaget, till hara, till frågan – om uppmärksamheten dragit iväg en stund. Varje ögonblick bara komma tillbaka till sittställning och andetag.


Och för att det inte ska bli alltför japanskt, macho-samurajaktigt när vi närmar oss det här och bara sitter och plågar oss i sittställningen och pressa oss igenom smärtan, så kanske Brahma Viharas kan vara till hjälp. Alla sinnestillstånden kan egentligen sammanfattas i det första sinnestillståndet – metta – villkorslös kärleksfull vänlighet. Att låta den manifestar sig genom att ha en liten antydan till ett leende närvarande i sittställningen. Det kanske vi alla kan hitta genom att föra uppmärksamheten till taket av gommen, till den mjuka delen av gommen och låta det området slappna av, mjukna lite till och sedan utvidga sig som om en blomma börjar slå ut. Det är vad som händer precis när vi ska till att le. Kan det få finnas med i sittställningen vad som än dyker upp? Vi kan också lägga uppmärksamheten komma till roten av tungan och låta den bli tung och vidga sig lätt mot de nedre kindtänderna. Det händer också precis när vi ska börja le. Kan vi låta detta vara närvarande i sittställningen på samma sätt som när vi har sittben och knän i kontakt med underlaget? Kan den här antydan till ett leende vara en del av hållningen? Vi kan låta det vara som en manifestation av vänlighet i kroppen. När de mörka tankarna, tvivlet på om jag duger till zazen, smärtan i rygg eller knä sedan dyker upp så kanske vi kan möta även det med ett inre leende, med en attityd av villkorslös vänlighet? När meningslösheten kommer rullande in över oss så kanske vi kan möta även det med ett leende? Det som ofta händer när vi sitter är att vi tappar bort uppmärksamheten och börjar klänga i saker eller försöker stöta bort dom så spänner sig kroppen. Vi tappar direkt det här lilla leendet och istället så blir det en anspänning i käkarna, en rynka i pannan… När det händer så noterar vi bara att vi har försvunnit iväg och släpper sedan taget om det. Sedan slappnar vi av i kropp och sinne. Släpper axlarna och öppnar upp bröstkorgen igen, tummarna slappnar av. Ögonen har kanske börjat zooma in och ögonmusklerna som går bak i nacken har börjat dra ihop sig och skapa en viss anspänning där. Kan vi då släppa taget om det och nästan känna hur ögonen när de slappnar av blir lite större, nästan som om dom blåstes upp? När vi tänker de här jobbiga tankarna, när vi ältar eller grottar ner oss i någon mysig fantasi så kan det kännas som om hjärnan, eller hjärnhinnan kramar om sig eller drar ihop sig. Om vi då slappnar av där så är det som om hjärnhinnan släpper taget och det nästan känns större där igen. Därifrån kan vi hitta tillbaka till vårt leende igen genom att slappna av i taket av gommen och i tungan. Sedan kommer vi tillbaka till andetaget, till frågan, till att bara sitta.

måndag 25 januari 2016

Löften och praktik


”Alla oräkneliga varelser förbinder jag mig att befria.
Ändlösa blinda begär förbinder jag mig att genomskåda.
Dharmaportar utan gräns förbinder jag mig att öppna.
Buddhas oändliga väg förbinder jag mig att leva.”

Dessa löften tar jag som zenutövare varje dag. Ofta flera gånger varje dag. I vår tradition kallar vi dem ”Bodhisattvalöften”. En bodhisattva är någon som nått upplysning men väljer att stanna kvar i samsara - den här världen av lidande, för att hjälpa andra att nå upplysning och befrielse från lidande. Att bli en bodhisattva, att nå upplysning för andras skull, skulle man kunna säga vara ett ideal inom zenbuddhismen. Det är stora löften. Så stora att det skulle vara lätt att börja misströsta. ”O, nej – nu bröt jag mot min föresats igen!” Och samtidigt är de självklara och lätta att uttala. För de kommer ur vår natur, de har en klangbotten i vårt innersta. Denna djupa önskan att minska andra varelsers lidande och anstränga sig för att andra ska känna mer lycka. Det är något vi delar med alla varelser. Önskan att inte lida och att känna lycka. Så även om dessa ord verkar skapa oöverstigliga hinder… ”att befria alla varelser” eller ”att genomskåda ändlösa begär”, så behöver vi inte misströsta. Ord är magiska. Någonting händer med världen när vi uttalar dem, när vi sätter ord på vår strävan. Det kan vara ”att leva Buddhas väg”, det kan vara ”att sluta röka”, det kan vara ”älska dig i nöd och lust tills döden skiljer oss åt”. Om det är ett löfte som bottnar från vårt inre i en sann längtan så har orden en starkt förändrande kraft.

Jag minns en natt en gång. Augustivärmen och insekterna var där och jag var inblandad i en kamp på liv och död med mitt sug efter ännu en cigarrett. Bara en till. Men så sa jag till mig själv att från och med nu är jag ingen Rökare längre, jag lovar att inte vara slav under mitt nikotinbehov. Och insekterna surrade mot lampan och jag somnade. Och vaknade till en ny värld. En ny värld som var nästan precis likadan som den jag somnade ifrån. Suget sög tag i  mig och jag kallsvettades och jag hade svårt att koncentrera mig på de enklaste sysslor. Men min uttalade strävan hade förändrat något för alltid. Jag var ingen rökare längre, det fanns ingen anledning att ge efter. Vad fanns det att ge efter för? Min strävan, mina ord, bar mig vidare. Genom sensommaren, mot höstfärgerna och det fysiska begäret efter nikotin fanns inte längre kvar.

Jag minns en gång att jag älskade en kvinna, men inte slutade leta efter andra. Att jag trots allt höll en liten, liten öppning kvar och tänkte att gräset kanske var grönare där… eller där. Och att det sårade och gjorde det svårt att fördjupa den relation jag egentligen bara ville landa i. Så en vårdag vid ett köpcentra med en sidoförälskelse i huvudet så tog jag ett löfte om att lägga all sexuell energi in i just den relationen. Ett löfte om att inte missbruka min sexualitet. Att inte vända på huvudet och se om gräset kunde vara grönare på andra sidan. Och som kärleken växte med det löftet. Och annat gräs blev plötsligt helt ointressant.

Jag minns att jag en gång började göra zazen, zenbuddhistisk meditation, för att jag inte var helt tillfreds med hur jag upplevde världen, att det fattades något. Och där satt jag på kudden, med så upprätt ställning jag förmådde och ömmande ben och försökte hålla mig till min övning för att själv finna stillhet i denna kaotiska värld. Så en morgon när jag sa de fyra löftena:
”Alla oräkneliga varelser förbinder jag mig att befria.
Ändlösa blinda begär förbinder jag mig att genomskåda.
Dharmaportar utan gräns förbinder jag mig att öppna.
Buddhas oändliga väg förbinder jag mig att leva”

Då var det inte längre för mig jag satt där på kudden och mediterade. Det var för alla varelsers skull. Vid middagen den dagen fick min dåvarande sambo ett smärre utbrott när jag inte kände att jag kunde äta köttet hon tillagat. ”Varför hade du inte sagt något tidigare, att du funderade på att bli vegetarian igen?”, undrade hon…med viss rätt kanske. Men det var inget jag gått och tänkt på. Ordens magi hade gripit mig och slagit an något inom mig. Helt plötsligt var strävan klar för mig. Jag kunde inte njuta av någon annan varelses lidande.


Kanja Odland-roshi, skriver i en artikel i Zenbuddhistiska Samfundets medlemstidning Zendo, om bodhisattvalöftena att det i svenska akademins ordlista står att löfte betyder: ”en utfästelse, en försäkran att vilja göra något, att handla på ett visst sätt som är till gagn för någon.” På sanskrit är ordet för löfte pranidhana som kan ha betydelsen; ingång, riktning, strävan, ansträngning och respektfullt beteende. Så man kan förstå ett löfte som något som är en ingång till något nytt, en vilja att handla på ett visst sätt som är till gagn för någon och en riktning som kräver en ansträngning. Ett löfte är en möjlighet att minska lidandet och öka lyckan, men det kräver ansträngning och att ständigt förnya detta löfte från sitt inre. Och även om vi inte fullt ut lever upp till våra löften hela tiden så är det ingen orsak till att inte ta dem. Istället bör vi fråga oss, hur kan jag på bästa sätt leva upp till min strävan just nu

”Befria alla varelser…” Här står jag nu med en varelse, min dotter på 7 år som gråter över ett osynligt sår på pekfingret och vill ha plåster, där kommer min 15-årige bonusson och pratar hål i huvudet på mig om vilka vapen man kan skjuta monster med i tv-spelet Halo 3. Två kännande varelser av alla oräkneliga som inte vill lida och som vill känna lycka. Hur möter jag dem med medkänsla, kärleksfullhet, generositet och tålamod just i det dem befinner sig?
Vilka löften är vi redo att avge just nu? Vilka ord från vårt innersta vill vi yttra som är en strävan att vilja göra något på ett respektfullt sätt för andra? Tror vi att det spelar någon roll vad vi väljer att rikta vår energi mot?

Zenmästaren Sheng Yen säger:

”Den högsta formen av löfte är ett grundläggande löfte som ständigt förnyas; som löftet att komma till uppvaknande för andras skull. Man fortsätter att förverkliga löftet oberoende av hälsotillstånd eller motstånd och hinder som framträder. Om man har tagit sådana löften så påminner man sig ständigt om att fortsätta. När vi reflekterar över vårt eget fysiska tillstånd så kan vi se att vår energi och livskraft är begränsad och föränderlig. Men med hjälp av hängivenhet och löften är det möjligt att trots begränsade resurser uppnå obegränsade resultat.”

söndag 24 januari 2016

108 dagar av formell praktik - ett åtagande...

Så lätt det är att tappa bort mina goda vanor och rutiner. Så svårt det i vissa perioder är för mig att upprätthålla det jag vet att jag mår bra av, det som stillar mitt sinne. Vissa perioder i livet verkar det här återkomma med en viss oönskad regelbundenhet - julen är en sådan period. Även om jag har många år av en stark och regelbunden formell praktik och har ganska lätt för att göra både sittande meditation och asana-praktik, så verkar just tiden före julhelgerna, själva jul- och nyårshelger och sedan uppstarten på ett nytt år få mig lätt ur gängorna.

För sådana som mig som lever lekmanna-liv och försöker upprätthålla en stark och kontinuerlig meditations- och yoga praktik så stöter vi nog på det här förr eller senare. Oavsett vad det beror på, vilka omständigheter som just den här gången gör att vi faller ur det vi vet vi vill och mår bra av, så går det alltid att bestämma sig för att börja igen. Precis som i själva meditationsövningen. När vi sitter på kudden och exempelvis lägger uppmärksamheten i andningen, så kommer vi snart att märka att vår uppmärksamhet har försvunnit iväg från andningen och kroppen till någon tanke, fantasti, i aversion eller begär. Istället för att spinna igång i någon historia om jag, mig och mitt vad gäller att det har hänt så kan vi istället bara notera att det har hänt, släppa taget om vad vår uppmärksamhet nu fastnat i, slappna av i kropp och sinne, hitta tillbaka till vår lilla antydan till ett leende i kroppen och med vänlighet, kärleksfullhet och beslutsamhet vända tillbaka med uppmärksamheten till centrum av kroppen och nästa andetag.

På samma sätt kan vi göra när våra stora mönster bryts... När vi kommer på oss själva igen, när vi märker att det gått en dag eller två utan formell praktik, så kan vi bara notera det och utan att döma oss själva - utan att värdera det som rätt eller fel - med vänlighet, kärleksfullhet och beslutsamhet göra ett formellt pass meditation eller yoga just denna dag. Oavsett hur många dagar det gått sedan förra gången. Det är aldrig för sent att uppmärksamma vad vi gör, släppa taget och ankra här och nu med kärleksfullhet och vänlighet. En möjlighet som alltid står oss till buds. Ibland är det lättare, ibland är det svårare.

Ett sätt att inspirera sig själv att faktiskt få till den här stunden formell praktik varje dag kan vara att göra 108:an. Att göra ett åtagande att i 108 dagar i rad göra en viss form av formell praktik - oavsett omständigheter. Jag hittade formen hos en lärare i White Plum Sangha och där var det så att åtagandet var att sitta minst en timme zazen om dagen i 108 dagar. Om man missade en dag så började man om på dag 1 igen.

Detta har jag gjort, några gånger tillsammans med andra från Göteborg Zen Center, men även med andra. De sista gångerna har jag istället valt en lite mjukare variant. Vi gör det som grupp i 108 dagar, missar man en dag så hoppar man bara på igen. Åtagandet har också gjorts individuellt - vad tycker just jag skulle fördjupa och inspirera min formella praktik i det vardagsliv jag har i detta nu? För mig innebär det denna gång att jag har åtagit mig att göra minst ett pass formell sittande meditation och ett pass formell asana-praktik varje dag.

Nu är vi en ganska stor grupp som på detta vis praktiserar ihop i 108 dagar - från 23 januari till 10 maj. Att uttala en vilja, en intention, att sätta ett löfte blir som att ta sikte på Polstjärnan. Det underlättar att hitta hem, att veta vart vägen går.

onsdag 18 november 2015

Mindfulness och yoga på fängelset

Så var det dags igen. Dags att gå innanför de fysiska murarna och gå in till de som är berövade sin fysiska frihet för att ge dom en möjlighet att utforska mindfulness, sittande meditation och yoga. För mig så är det en känslomässigt stark upplevelse att komma innanför de låsta grindarna, lämna ifrån mig ID och telefon och slussas in i den låsta avdelningen. Jag känner ett fysiskt obehag inför att bli inlåst - även om jag rationellt vet om att det bara är för någon timme. Hur är det då att sitta här på 1, 2, 3 eller flera år?



En reflektion som följer mig på vägen dit, under tiden och efteråt är: vad är frihet? Är jag egentligen fri? Visst är jag rent fysisk så väldigt mycket friare än de kvinnor jag åker till för att undervisa i mindfulness och yoga, men hur fast är jag i gamla reaktiva mönster som skapar lidande för mig och de i min närhet? Hur fri är jag egentligen i min vardag?

Jag går nerför trapporna med en av Kriminalvårdens anställda som låser upp för mig och släpper in mig i gymmet där jag ska få hålla till och efter att hon kontrollerat att jag har personlarmet korrekt på mig så lämnar hon mig och dörrarna smäller igen. De mattor och meditationspallar jag har med mig placerar jag ut och sätter mig ner för att meditera tills de intagna som anmält sig till denna 6-veckors kurs dyker upp. Bakom några dörrar hör jag röster och undrar vilka jag ska möta här denna gång. Andetag för andetag landar jag in i det här källarutrymmet med sin kalla belysning och lite kyliga luft. Efter en stund så dyker 6 kvinnor upp och slår sig ner. I början är det lite nervöst och tryck över bröstet hos flera av dom. Det här är en ovan situation och ingen av dom har mediterat i grupp tidigare. Bara detta att sitta knäsittande på konstiga träbänkar på en yogamatta... Men vi gör en kort andningsmeditation, presenterar oss för varandra och reflekterar över varför vi är här idag. I den här miljön är det inte svårt för dom att koppla det till otillfredsställelse, lidande, ångest, sömnproblem och en önskan om att hantera stressen som inlåsning innebär. Men ser också att det inte är något som uppstod när de väl blev inlåsta, grundläggande mönster av otillfredsställelse fanns på utsidan också. De påtalar att en hel del gamla mönster skapade celler även på utsidan. En av deltagarna har praktiserat yoga i flera år sedan hon hamnade i fängelse och även följt MBCT på cd och bok och tycker sig se tydliga förändringar i sitt liv. Hon känner sig friare nu än hon ibland gjorde på utsidan. Några av de andra säger också att hennes lugn är en anledning till att de sitter med på denna kurs nu. Hennes sinnestillstånd har inspirerat dom att våga söka hit och prova detta lite främmande.

Vi pratar om min lite förenklade definition av mindfulness som jag byggt på utifrån Jon Kabat-Zinns arbetsdefinition:
Att med avsikt rikta sin uppmärksamhet, på ett speciellt vis, i nuet, utan att döma, men med kärleksfullhet och vänlighet, för att kunna göra ett etiskt val som skapar mindre lidande för en själv och andra.

Därefter avslutar vi med ett pass Andrum, Full Yogic Breath och ett Yin-yogapass där vi utforskar attityderna i mindfulness i några positioner. Efteråt är det ett helt annat lugn i rummet och flera av deltagarna säger att de nu andas lättare och att "det är mindre oroligt i magen och huvudet". Jag ser redan fram emot att få komma tillbaka och bli inlåst och fortsätta utforska mindfulness, meditation och yoga med dom - trots att kroppen och sinnet reagerar på att själv bli inlåst, om än för bara en liten stund.

måndag 26 oktober 2015

17 dagar längs svenska sommarvägar med frågor om krig och vapenexport

”Before we can get to a place of peace, we have to touch our own suffering – embrace it and hold it.” – Claude AnShin Thomas

Under sommaren 2015 så genomförde runt 40 personer en pilgrimsvandring från hamnen i Göteborg till Bofors fabriksområde i Karlskoga för att bära vittnesmål om hur krig och svensk vapenexport finns precis här i den svenska sommaridyllen. Det var en interreligiös grupp och folk anslöt och lämnade vandringen längs vägen under de 17 dagar vi vandrade med frågor kring krig och vapenexport. Så varför gjorde vi detta? Hur kan vandrande längs svenska grusvägar, att lyssna till berättelser och meditation vara viktigt i ett sammanhang med dessa frågor?



Under våren 2014 så fastnade jag i facebooks nät av oändliga diskussioner kring flyktingfrågor och svensk vapenexport. Denna vår så var Sverigedemokraternas ökade popularitet och Saudiavtalet en bidragande orsak till att dessa frågor så hett debatterades. Det var diskussioner som snarare blev till monologer med stark polaritet och utan att det förändrade något. En sak som slog mig var att många som var starkt kritiska till mottagande av flyktingar ofta skrev att ”de inte var riktiga krigsflyktingar” och ”de som verkligen behöver fly, inte kommer hit. De som kommer är bara lyxflyktingar”. Jag å min sida var lika starkt övertygad om att de visst var riktiga flyktingar och att de flydde från omänskliga omständigheter och svårt lidande. Diskussionerna blev starkt polariserade och liknade mer monologer där separationen växte för varje utväxlat ord. När jag såg vad andra skrev och vad jag själv svarade så insåg jag att min egen direkta erfarenhet av krig var väldigt liten. Dessutom var min erfarenhet av att faktiskt prata med flyktingar som ganska nyss kommit till Sverige inte stor. På många sätt lever jag i en skyddad värld där jag mest hör berättelser som bekräftar min världsbild. Och hur var det med att ha lyssnat till svenska soldater som hade varit i krig? Eller personer som faktiskt arbetade med svensk vapenexport? Jag kände en stark kallelse att ge mig tid att vara med frågor kring krig, krigets närvaro och hur svensk vapenexport påverkar mig och den värld jag lever i.

”In my practice and my travels I have witnessed that there is little difference between our feelings of aggression and war. War is not something that happens externally, outside ourselves, in places like Bosnia or Kosovo, it is not something that happened in Germany sitxty years ago or in Vietnam thirty years ago or is happening far away in Iraq or Afghanistan now. War and aggression happen every day, they are happening now, here. Think about this: Within a mile of where you are reading this book, you can be sure an act of aggression will be committed. Perhaps a child will be sexually exploited, a woman will be battered. Someone may be emotionally abused. People will have physical fights or shout angry words at each other. Perhaps someone is lying drunk and hungry and a passerby insults him. This is war. This is the nature of suffering… I am finding that the negative experience of war and trauma can be transformed throung an unwavering committment to live mindfully… And yet preaching this won’t help. We can only model this. We can’t make the external world become peaceful; we can only become peace. This is the only way. There is so much trauma and sadness in the world, so much suffering. We need to be willing to look at it and at how we are responsible, how we contribute to this cycle. When we stop blaming others and begin looking deeply within ourselves, we can discover how suffering arises, how it is linked to violence, and how to stop this seemingly endless cycles of aggression.” – Claude AnShin Thomas

Först var min tanke att ensam gå från Göteborgs hamn, som är Sveriges största exporthamn, till Bofors i Karlskoga som är en slags symbol för den omfattande svenska vapenexporten genom åren. På vägen ville jag möta människor som på olika sätt har erfarenhet från krig och vapenexport och lyssna till deras berättelser med ett så öppet sinne som möjligt och därefter se vad som växer ur det. Min inspiration till att göra det så här kom till stor del ur erfarenheten från att jag deltog i Bearing Witness Retreat i Auschwit-Birkenau för ett par år sedan, men också från zenmunken Claude AnShin Thomas erfarenheter av Peace Pilgrimages som han gjort över världen och som han skriver om i ”At Hell’s Gate: A Soldier’s Journey from War to Peace”. Min tanke var att försöka grunda den här pilgrimsvandringen på tre pelare som Zen Peacemakers Order använder sig av i sitt arbete med att förena meditationspraktik och socialt engagemang: Icke-vetande, bära vittnesmål och handling som uppstår ur icke-vetande och att bära vittnesmål.
Icke-vetande är ju vad vi försöker nå i vår zazen. Att släppa taget om alla tankar, åsikter, fantasier, all abstraktion om det vi möter och erfara världen precis som den är. Prajna – vetande före vetande, när vi ser igenom vår grundläggande illusion om att det finns ett Jag här och Världen där utanför och är ett med det som är.  I zen är väl koanerna den metod som tydligast kan få stå för att låta oss komma i kontakt med icke-vetande – även om det så klart även är så i shikantaza, eller i att sitta med andetaget. Men kan det vara möjligt att praktisera icke-vetande även om vi inte sätter oss och stirrar in i väggen i zendon? Kan vi komma i kontakt med det genom att vandra som meditation? Eller genom att ge oss till frågan om krig och vapenexport och lyssna till berättelser som inte är våra med fullkomligt öppet hjärta? Vad händer om vi släpper taget om våra tankar och idéer, om våra fördomar, och bara lyssnar till vad någon annan berättar?
Bära vittnesmål gör vi när vi från ett tillstånd av icke-vetande är med världen som den är, när vi blir ett med det som är. Att bära vittnesmål handlar om att erfara världen, dess glädje och lidande, precis som det är, utan att fastna i rätt eller fel. I zentraditionen så kommer shikantaza närmast i attityd till att bära vittnesmål. Det är ju vad vi gör när vi endast sitter i fullständig uppmärksamhet. Men återigen – det är så klart inga vattentäta skott till de andra övningarna vi gör. Istället är det kanske mer så att olika övningar har lite olika tendens eller attityd i själva metoden.
Att agera utifrån det som kommer ur icke-vetande och att bära vittnesmål kallades tidigare kärleksfull handling inom Zen Peacemakers. Helt enkelt de handlingar som spontant uppstår ur dessa tillstånd. Bernie Glassman beskriver detta med att bära vittnesmål och de handlingar som uppstår så här i boken ”Bearing Witness: a Zen Master’s Lessons in Making Peace”:
”When we bear witness, when we become the situation — homelessness, poverty, illness, violence, death — the right action arises by itself. We don’t have to worry about what to do. We don’t have to figure out solutions ahead of time. Peacemaking is the functioning of bearing witness. Once we listen with our entire body and mind, loving action arises.
Loving action is right action. It’s as simple as giving a hand to someone who stumbles or picking up a child who has fallen on the floor. We take such direct, natural actions every day of our lives without considering them special. And they’re not special. Each is simply the best possible response to that situation in that moment.”

Tack vare att jag pratade om den här idéen med några andra så blev vi snart en grupp som började arrangera den här vandringen i september 2014. Jag ville gärna att det skulle bli en interreligiös vandring med olika perspektiv och snart var vi 4 personer: jag och Rebecka Arman (från Göteborg Zen Center), Annika Spalde (diakon i svenska kyrkan, fredsaktivist och författare) och Olle Sahlström (aktiv i Allhelgonakyrkan, pilgrimsvandrare och författare) som tillsammans drog upp de stora dragen för själva vandringen.

Från Göteborg till Bofors i Karlskoga under 17 dagar
Varje dag började med meditation i tystnad i en cirkel för de som var med i gruppen just denna morgon. Sedan hade vi en Council Circle, en form av delande och lyssnande som meditation om vad de som skulle gå satt med just denna morgon. Därefter frukost och packning innan vi gav oss av. Den första halvtimmen av vandring var i gemensam tystnad. Resten av dagens vandring fick planeras efterhand, beroende av väg, terräng, väder och dagsetappens längd. Det fanns en följebil där en av deltagarna körde, handlade och fixade med middagen för dagen och mötte upp oss när vi kom fram. Vi sov mestadels i församlingshem längs vägen, men tog ett par gånger in på vandrarhem.  Gruppen varierade från dag till dag. Ibland var vi upp mot 15 som gick, ibland 5. De bokade mötena med personer som ville dela med sig av sina berättelser kring krig och vapenexport skedde framför allt på kvällarna när vi kom fram. Innan vi gick och la oss hade vi ytterliggare ett gemensamt meditationspass och om det inte var för sent även en Council Circle.


Kvällen innan vandringen officiellt startade så höll Masthuggskyrkan en ”Pilgrimsmässa” för oss med sändning och vi läste kristna och buddhistiska texter som berörde vår vandring. En sydafrikansk forskare som tittat närmare på vapenexport gav först ett historiskt perspektiv på svensk vapenexport. Därefter gick han in på JAS-affären med Sydafrika. Just denna tvivelaktiga affär kommer under vandringen att bli aktuell då det kommer fram nya uppgifter om att Saab mutat sydafrikanska delegater. På morgonen gav vi oss av till den väldigt hårt trafikerade Skandiahamnen i Göteborg för att möta upp Hamn 4:an, ett av Sveriges historiskt sett mest stridbara fackförbund och några som borde möta svensk vapenexport när den är på väg att lämna landet. Vi hade nog alla väntat oss en väldigt officiell hållning och möjligen en defensiv ton när vi kom där och ville lyssna till hur de tänkte kring de här frågorna med att lasta på vapen till andra länder. Till vår förvåning så släppte den stämningen efter de första 5 minuterna och det blev ett väldigt öppet, sårbart och varmt möte med ordförande och vice ordförande för Hamn 4:an. De talade om osynligheten av gods idag och hur fackförbunden idag mycket mer hamnat i ett defensivt läge, och kämpade för att behålla rättigheter, jämfört med tidigare när de kunde kämpa för solidaritet och förbättringar för både sig själva och andra.


Första dagen blev vi guidade av Marie, en pilgrimsvärd från Svenska Kyrkan och fick prova på en mer kyrkostyrd variant av pilgrimsvandring. Vi fick också med oss Svenska Kyrkans nyckelord för en pilgrimsvandring:




Vi slutade den första dagen i Hjällbo kyrka, där Göteborg Zen Center under två år ordnat interreligiösa helgretreat och möttes upp av prästen Lisa Westberg.  Kvällen avslutades med meditation i kyrkan och delningar av de intryck som kommit upp under dagen.
Nästa dag så fortsatte vår vandring, och när vi sakta lämnade Göteborg bakom oss så mötte vi upp prästen Henrik Frykberg på vandringsleden och i en backe så delade han sin berättelse om hur de på 80-talet gjorde icke-våldsaktioner mot Bofors export av kanoner. Sedan fortsatte vi steg för steg, andetag för andetag mot Bofors industriområde i Karlskoga. Zenmunken Claude AnShin Thomas beskriver pilgrimsvandringens natur så här:
”Pilgrimage is commonly understood as a journey to a holy place, and a pilgrim is thought of as someone who takes such a journey as an act of devotion. This definition of pilgrimage is external: the holy place is outside; the devotion is something that I have to go someplace else to do. Through my study of Buddhism, I have come to understand pilgrimage as the journey to know one’s self completely. The holy place is the self, not a place somewhere out there. Over time, I’ve come to understand that the holy place is the greater level of awareness developed through the journey. The practice of pilgrimage is not really about going somewhere at all. It’s about opening ourselves to whatever we encounter along the way, to whatever assists or encourages us to know our selves more deeply and more intimately.”



Det innebär ju att vart vi än sätter våra fötter så går en pilgrimsled, varje mål kan vara ett pilgrimsmål. Nu hade vi bestämt oss för att gå mellan Nordens största exporthamn och Bofors industrier som en symbol för hur kriget faktiskt finns närvarande även i detta till synes fredliga samhälle.  Stora delar av vägen följde vi dock av Svenska Kyrkan utstakade pilgrimsleder då det innebar en möjlighet att lätt hitta, utan att behöva gå de mer trafikerade vägarna.

Transformerande möten
Mötet med Henrik Frykberg och Hamn 4:an var bara två av många på vägen. Dessa möten, tillsammans med den långsamma vandringen, perioderna av tystnad och delandet oss pilgrimer emellan var grunden för själva vandringen. När jag planerade dessa möten och själva vandringen så hade jag nog en förväntning att det skulle bli jobbigt att lyssna till vissa berättelser. Jobbigt för att de inte stämde med mina egna åsikter och tankar, jobbigt för att de skulle kunna träffa som ett hammarslag i magen, men också givande och transformerande. Tanken att nya frön skulle kunna spira i gruppen som fick lyssna till andras berättelser. Tanken att det skulle kunna vara djupt transformerande att få lov att berätta sin historia, att bli förutsättningslöst lyssnad på, hade inte riktigt slagit mig under planeringsstadiet. Mötet med Hamn 4:an visade sig inte vara en engångs-företeelse.
Bland annat träffade vi den högste officeren för den nordiska Makedonien-insatsen 1998 i ett församlingshem och lyssnade till hur han nu hade lämnat försvaret och arbetade för att kunna hjälpa de svenska soldater som varit i krigstjänst (har beräknade att det var runt 100 000 svenskar som varit i FN-tjänst), varav många lider av PTSD (Post Traumatiskt Stress Syndrom), men inte får den vård och hjälp de behöver. Mitt under sin väldigt professionella framställning så börjar han plötsligt berätta om hur en bil kom från den serbiska sidan till FN-lägret. En skåpbil, utan fönster och hur de med vapen i hand ställer sig runt bilen för att öppna den. När han öppnar bakluckan så är bilen packad med små barn, insvepta i filtar. Barn som föräldrar har valt att lämna ifrån sig och skicka iväg till okända soldater för att valet att ha dom kvar är ännu värre. När han berättar detta så brister han, halsen stockar sig och tårarna kommer. Han säger:
-Fortfarande idag när jag ser ett litet barn, så är den bilen, de barnen och de föräldrarnas val det enda jag kan tänka på.


Efteråt tackar han för att vi lyssnat och att vi gärna får försöka påverka politiker och ansvariga för att ge de glömda krigsveteranerna i Sverige det stöd de behöver för att kunna hantera sitt lidande.
Några dagar senare möter vi en präst som fram till Bosnienkriget var en övertygad pacifist. När han sedan en dag hörde om Tuzla, Srebrenica och andra massakrer på Aktuellt, ringde han försvarsmakten och tog värvning som fältpräst. Idag är han en förespråkare för att ”för att bygga fred, behöver vi ibland skapa förutsättningar med vapen och hot om våld”.
Av en händelse så stötte vi på en svensk krigsveteran mitt ute i de västgötska skogarna en dag. Vi hade blivit ”kidnappade” av en vänlig gammal dam som ville visa oss medeltida hålvägar (medeltidens E20) i skogen. Vi följde med trots att vi var trötta i sommarvärmen och det var en liten omväg. När vi stod där så kom en man gående genom skogen med en röjsåg i handen och ett barn efter sig. Det visade sig att han hade gjort fyra FN-uppdrag i Bosnien och Afghanistan. Nu jobbade han som flyktingsamordnare i Essunga kommun. Det blev ett långt samtal kring erfarenheter av krig, det svenska försvaret, PTSD, rasism svenska småsamhällen och hur närvarande kriget är i vår vardag. Denne gamle soldat sa utifrån sina erfarenheter när vi skulle ta skilda vägar:
-”Det svenska försvaret borde läggas ner och pengarna borde läggas där de verkligen gör nytta.”


Många i gruppen hade starka åsikter om Bert Karlsson och att vinstdrivande företag inom flyktingmottandet i Sverige. Vi besökte Stora Ekhaga, ett av Bert Karlssons stora flyktingboenden. Det var slitet och såg riktigt deprimerande ut. Vi pratade med några boenden där och med platschefen. Även om det fanns mycket att ha åsikter om, så var alla tagna över hur mycket aktiviteter som ordnades för de boende. En av pilgrimerna som i Stockholm arbetar som volontär på ett ideellt och värderingsstyrt flyktingboende konstaterade att visst hade de fräschare boenden i Stockholm, men att här gavs flyktingarna en chans till liv och att ta hand om sig själva. Här kunde de engagera sig i odling, i träning, de kunde få laga sin egen mat osv. På det värderingsstyrda boendet i Stockholm fick köken inte användas och inga aktiviteter förekom. Många sitter där totalt passiviserade enligt volontären. Återigen – världen är kanske inte svart eller vit.



Syriska flyktingar i Mariestad
Ett av de starkaste mötena under vandringen var i Mariestad. Där kom en grupp flyktingar från Syrien till kyrkan för att prata med oss. Flera lokala församlingsmedlemmar dök också upp för att vara med. Många var lite nervösa före mötet för om dessa flyktingar skulle vilja berätta något för oss, om de skulle känna sig utnyttjade och exotiserade på något vis. När vi började så tog två av männen till orda och gav sina berättelser om livet i Syrien under kriget. 
Det var en otroligt stark energi i rummet och snyftningar hördes och ögon tårades när dessa män berättade om hur situationen förändrades med kriget. Hur plötsligt ungdomar sålde vapen på gatorna och hur vänner, familjemedlemmar och grannar dog omkring dom. Hur förnuftet sakta försvann i det dagliga livet och polarisering och separation mellan människor stärktes med krigets och våldets logik. Något som tog mig väldigt hårt var när en av männen berättade om hur de varje dag såg döda på gatorna och hur han försökte skydda sina små barn från att leva i denna mardröm. Hur pratar man med sina barn om döda på gatorna? Vad svarar man sin 4-åriga dotter som undrar om mannen med ansiktet i gruset sover?


De delade också hur förvånade de var över hur förenklat det var i nyhetsrapporteringen i Väst. Här framställs kriget ofta som att det finns en god försvarande sida och en ond anfallande. En kurdisk syrier vars tonåriga kusin skjutits av en PKK-gren, för att han inte ville slåss för dom sa:
”Assad-regimen bombar, PKK skjuter, ISIS bränner. De är alla död.”
Något som verkligen träffade mig i magen under deras berättelser var frånvaron av hämnd. Ingen av dessa flyktingar som blivit av med hem och familj och tvingats lämna fruar och barn i flyktingläger på vägen till Sverige nämnde aldrig ordet hämnd eller andades om att ge igen. Istället sa de med samlad röst:
”De enda som vinner på krig är de som säljer vapen. Alla vi andra förlorar. Vi vill ha fred.”
Vår oro för hur de skulle ta vår önskan om att lyssna till deras erfarenheter av krig och att vara på flykt var ogrundad. De sa på slutet:
”När vi kom till Sverige så var det som att komma till paradiset. Det fanns säng, mat, tak över huvudet och vi behövde inte vara rädda för polisen. Och vi fylldes av en energi att få ge tillbaka till det här fantastiska landet. Men det fick vi inte, istället får vi sitta och vänta och vänta… Och vi är ju inte inlåsta, men i praktiken så sitter vi i ett stort hus på landet, utan pengar och utan möjligheter att ta oss därifrån eftersom vi inte känner någon. Och ingen vill lyssna på vår historia, vad vi har varit med om… Det är som att dö dag för dag. Detta att ni vill lyssna till oss och berättelser ger oss liv igen. Ska ni göra en sådan här vandring till så säg till oss så att vi kan gå med.”
Och efter mötet togs flera kontakter mellan Monika Hedlund som var den lokala prästen och med andra församlingsbor för att ses över språkcaféer och annat. Ur ett enda samtal och ur lyssnande började nya frön genast gro.

Ceremonier vid Bofors grindar
Efter många mil till fots så kom vi då slutligen fram till Karlskoga. 


När vi kom ut ur skogarna och skymtade Bofors industrier och Karlskoga över sjön Möckeln så behövde många vila. Vi valde då att gå ner mot stranden och samtidigt lyssna till Annika Spaldes berättelse om några av hennes icke-våldsaktioner och avrustningsaktioner mot Bofors. Det slumpade sig så att vi satt på Bofors Campingplats och tvärs över sjön låg just fabrikerna som vi hade som slutmål.

-        


Dagen efter så gick vi efter frukost i tystnad till Bofors fabriksområde och väl där så vandrade vi längs det taggtrådsstaket skärmar av den delen av stan från resten. Sedan samlades vi utanför huvudgrindarna och genomförde den reningsceremoni som vi gör av tempel i Samfundet. I slutet dedikerade vi platsen till fred. Därefter lyssnade vi till ett par psalmer och läsning ur bibeln där det sägs att ”svärd skall smidas till plogbillar”. Ceremonin avslutades med en minuts tyst meditation. Polisen dök upp under ceremonin och tittade på. När vi var färdiga tog vi kontakt med dom och berättade vad vi gjorde där och delade ut information om vår vandring. De tackade och sa:
-”Ja, ni får förstå att dom så lätt blir nervösa här vid grindarna.”

Tankar i efterhand
Var det värt det? Nådde vi det vi ville nå? Det är frågor som det inte går att svara på eftersom det inte fanns någon egentlig agenda för vandringen – annat än att bära vittnesmål om just krig och svensk vapenexport. Det var något som provocerade några på vägen, men så här i efterhand är jag övertygad om just det öppnade upp i alla de möten, samtal och tillfällen för meditation och kontemplation som vi hade. Hade vi haft en färdig sak som vi ville föra fram så hade det antagligen lett till mer separation mellan oss och de vi mött på vägen. Men också i oss och den erfarenhet som själva vandringen gav.
Jag är väldigt tacksam för att ha haft möjligheten i sommar att vandra med ett brokigt gäng längs dammiga småvägar i stekande sol och med skavsår både här och där. Tacksam över möjligheten att ha fått ta zazen från kudden till vägarna och till möten med människor som jag aldrig skulle ha träffat annars. Tacksam över de handlingar som uppstod ur den. Volontärarbete på flyktingkrisens Lesbos, språkcaféer, skrivande av bok kring upplevelserna, konstnärligt skapande med flyktingbarn, förnyad energi för icke-vålds aktioner, pilgrimsvandringar med flyktingar i Stockholm stad och säkert mycket mer som jag inte hört talas om.