Translate

fredag 27 oktober 2017

Utanför kravallstaketen vid Förvaret

Vi skickar barn och ungdomar till krigets Afghanistan. Vi skickar barn och ungdomar som bott här i några år till krig, religiös förföljelse och väldigt osäkra förhållanden. De sitter inlåsta på Förvaret, här på Sagåsen i Kållered eller på andra orter i Sverige i väntan på utvisning.
Den 10 oktober var vi flera som protesterade utanför kravallstaket och mängder av poliser när 15 unga skulle tvångsutvisas.
Jag genomförde en "Meditation för Medmänsklighet" i 2 timmar utanför det där staketet. Hörde vännernas och mammans gråt, hörde polisernas prat om att "egentligen gillar jag inte det här, men vi väljer ju inte våra uppdrag..."
Det finns lidande på alla sidor av ett sådant här staket.

Ett par dagar senare hälsade jag på en ung kille som i sista stund blev bortplockad från deportation - åtminstone vid just det här tillfället.



Precis utkommen från Förvaret i Kållered där jag hälsat på en 16-årig kille som sitter inlåst. Vad är hans brott? Att han föddes i ett land plågat av krig sedan 1970-talet. Där stormakterna under 1980-talet gödde olika miliser och folkgrupper med vapen för att slåss med varandra. Där USA och andra länder bombat landet sönder och samman. Där obemannade drönare, styrda från ett kontor i USA bombar möjliga fiender. Brottet han begått är att han ville en annan framtid, att han ville leva ett liv utan att rycka till av rädsla från varje skugga mot skyn. Brottet han begått är att han är uppväxt som papperslös efter att familjen flydde till Iran när han var 4 och inte kan med rätt papper styrka sin ålder. Brottet han begått är att handläggaren är av en annan åsikt vad gäller hans ålder - killen är 16, handläggaren hävdar 18/19 eftersom han inte har rätt papper....

När jag går därifrån och är tvungen att lämna honom bakom låsta dörrar, dit in inga metallföremål, eller snören får tas eftersom suicidrisken är så stor så känner jag hur kriget är närvarande precis här. Vi kan tro att Kriget är något som sker i avlägsna länder, med andra länders vapen. Men det är här. Det är så närvarande här, i den stilla höstdagen i Kållered, att jag inte får lämna ett skärp med en metall-pigg, då han kanske tar livet av sig eftersom han är så rädd och förtvivlad över att inte veta om/när/ifall han ska skickas tillbaka till ett för honom okänt land. Ett land där bomben utanför polisstationen i Kabul igår som tog minst 70 liv och skadade över 250 plötsligt är Här.
Jag tittar på höstlöven i Kållered, hör skolbarnens glada skratt. Skolbarnen som ännu är ovetande om att kriget också finns här. Skolbarnen som skulle rasa på skolbarns vis över orättvisan i att en 16-åring kan skickas till Afghanistan och det våld som finns där - bara för att han inte är född på samma plats som dom. Varför han, varför inte vi?



onsdag 15 februari 2017

Får jag be om största möjliga tysssssssssstnad.....

Vi översköljs av information, brus, ljud varje dag. Det är inte bara det att den stora majoriteten av oss bor i städer eller längs väl trafikerade vägar med mycket mänskligt skapat ljud. Dessutom har vi de senaste åren upplevt en störtflod av information genom sociala medier och genom våra mobiltelefoner. 
Titta dig omkring när du är ute och går på stan, i en affär eller på ett café. En stor del av de människor du möter och ser är uppslukade av sin skärm, även på en promenad eller sittandes på en lokal med andra människor. 
Allt fler av oss blir utbrända, eller lider av utmattningssyndrom. Det beror så klart på många faktorer i dagens samhälle. Nedmontering av välfärdssamhället, ökade krav på yta i reklam och sociala plattformar som facebook och instagram, förändrad arbetsmarknad, ökad osäkerhet osv. Men jag tror att en bidragande orsak också är att vi så sällan upplever tystnadens välsignelse. Att vi så sällan är i kontakt med natur och avsaknad av mänskligt skapade ljud. Att vi så sällan stannar med det som är även om inget annat händer än att molnen skiftar form på himlen, löven rasslar i vinden och fåglar markerar revir en bit bort.

En studie som presenterades 2013 visade att möss som upplevde 2 timmars tystnad om dagen utvecklade nya celler i hippocampus - ett område i hjärnan som associeras med minne, känslostyrning och inlärning. Andra studier har också visat på tystnadens betydelse och hur även fysiskt oskadliga ljudnivåer får oss att utveckla stressresponser som påverkar oss. 

Så kanske vi behöver återta tystnadens landskap? Då menar jag ett tystnadens landskap både tyst i det vi hör i form av ljud, men också ett tystnadens landskap fritt från artiklar, foton, likes, blogg-inlägg (!) och flykt från vår rastlöshet. 
Jag tror att ett sätt att skapa denna omställning i vårt vardagsliv är att ta hjälp av formell praktik - meditation eller yoga (och i så fall yoga utan musik och distraktioner), där vi i vår vardag åtminstone får någon tid av tystnad och möjlighet att möta vår rastlöshet på ett nytt sätt.
Men formell praktik kan inte ersätta att hitta tystnadens landskap i vardagslivets alla andra arenor. Att gå ut i naturen, att bekanta sig med horisonten, skogens gläntor, jordens doft och vinden i ansiktet.
Det kan också vara att ge sig själv en frihet genom form - att schemalägga en eller flera kvällar i veckan som är tv-/dator-/mobilfria. Kanske vanans makt har blivit så stor att det är svårt att välja bort informationsflödet och ljudmattan när rastlösheten kommer krypande? Då kan det underlätta att ha bestämt sig för att ha schemalagt det i förhand.

Vad skulle hända med vår återhämtning om vi utsatte oss själva för tystnad med regelbundenhet? Vad skulle hända med våra relationer till våra närmsta om vi inte alltid försvann bort i distraktioner - vilka samtal skulle utspela sig i den tystnad som breder ut sig?

Jag tänker i alla fall själv utforska det här med mer informell tystnad i mitt liv. Den formella praktiken och tystnaden i meditation och i Ashtanga Yoga har jag redan och det är en underbar skatt att ösa ur. Men nu vill jag hittar mer av denna skatt i det övriga livet. Hur skulle du vilja ljud- och informationssanera i ditt liv?

onsdag 16 mars 2016

Om jag inte siktar - hur kan jag då missa?

"As long as I don't aim
I wont miss
With the catalpa bow,
I shoot an arrow
toward the open sky."
-Ryokan


Ryokan, poeten och zenmunken som levde i 1700-talets Japan, skrev den här dikten. För mig så pekar den på livet, på praktiken... Hur kan jag träffa eller missa i livet, kan det inte bara levas? Hur kan praktiken vara dålig eller bra, kan den inte bara praktiseras?



Zen Peacemakers tre pelare

Ryokans dikt påminner mig om Zen Peacemakers tre grundsatser, de tre pelare som praktiken för att skapa fred vilar på:

  • Not-Knowing
  • Bearing Witness
  • Loving Action

Att praktisera icke-vetande, Not-Knowing, innebär att inte längre sikta, att släppa taget om mina förutfattade åsikter. Hur kan jag leva livet om jag klänger mig fast idéen om livet? Den där fantasin om hur det borde vara som lägger sig som en hinna emellan livet som det är och mina försök att vara närvarande. 
Att praktisera att bära vittnesmål, Bearing Witness, innebär att jag ser världens glädje och sorg precis som den är, att jag är ett med vad helst som är här nu - the catalpa bow, himlen, molnen, marken, pilen. Ingen separation.
Och till sist - att praktisera kärleksfull handling, Loving Action, vilket innebär att ur icke-vetande och att bära vittnesmål handla utifrån det som är nu, utifrån de resurser jag har; att skjuta pilen rakt upp i den öppna skyn.
Så vad är det jag saknar? Vad finns utanför mig?

söndag 6 mars 2016

Sittställning och andetag

Jag tror det var Sheng Yen, den kinesiska Cha’n mästaren, som vid ett tillfälle fick frågan: Vad är det viktigaste i överföringen av buddhismen från öst till väst? Vad är det vi inte får tappa bort? Han sa: Sittställningen och andetaget.

Jag får en uppfattning att vi ibland varken tar hållningen eller andetaget på allvar, vi får för oss att det handlar om något helt annat. Vår zazen hamnar kanske lätt uppe i huvudet och det blir någon form av tankelek. Vi tappar sittställning och andetag och gör kanske inte zazen alls. Zazen är en väldigt fysisk övning. Den är väldigt kroppslig. Varför gör vi det här? Vi sitter här för att erfara världen precis som den är, för att vakna upp.  Och hur kan vi vakna upp och erfara världen precis som den är? Vi kan bara erfara världen i den här kroppen. Vår zazen sker alltid i den här kroppen. I ”Zens tre pelare”, så pratar Yasutani-roshi i de inledande föreläsningarna om Zen för nya studenter om olika övningar. Han pratar om andningsövningar som bygger joiriki, koncentrationskraft, om koanstudier och kensho och om shikantaza – att endast sitta, mujodo no taigen – den högsta vägen, att endast sitta. Så hållningen och andetaget.
En yogalärare som heter Richard Freeman har berättat att när han på 60-talet flyttade till USA från Kanada så letade han efter ett yogaställe eftersom han redan börjat praktisera yoga, men han hittade inget. Detta var ju före yoga-boomen. Istället hittade han ett Zen Center. Och där lärde de ut åtminstone en asana, och den var väldigt bra – den sittande ställningen. 

Attityder i meditativ praktik

Kanske glömmer vi lätt att sittställningen, precis som ställningarna är en del av yogan, är en del av zazen. Ibland pratar jag om det här på introduktionerna – att det finns olika attityder vi försöker odla i praktiken. Det finns en attityd av nyfikenhet, nybörjarsinne, ni vet som Suzuki-roshi skriver om i ”Zen Mind; Beginner’s Mind”. Kan vi odla en attityd av nyfikenhet och möta varje ögonblick som om det var på nytt? En kraftfull nyfikenhet på vad som än dyker upp.
Vi försöker hitta en attityd av tålamod, att vi kan sitta med vad som än dyker upp, att vi kan vara med vad som än uppenbarar sig i vårt liv. Smärta dyker upp – självklart är det så och vi försöker vara med det. De vi älskar försvinner från oss – självklart är det så, och vi försöker vara öppna med det.  När kroppen åldras och gör ont och inte alltid verkar så attraktiv som man hoppades – kan vi ha tålamod med det?
Kan vi odla en attityd av acceptans? Är det möjligt att i praktiken sitta med en acceptans av vad som än är just nu? Eller kanske vi skulle översätta acceptans med att se klart – ja, just det så här är det just nu.
 Kan vi i det också hitta en attityd av icke-dömande, icke-värderande? Kan vi någonstans hitta bortom rätt eller fel? Ni vet när vi i zazen sitter och vi tänker en tanke och sedan börjar döma den som att den får jag inte lov att tänka nu, det här var fel, jag ska ju göra meditation, det här var en dålig eller bra tanke… Kan vi komma bortom det där? Att det är som den sufiska poeten Rumi skrev: ”bortom våra idéer om rätt och fel så finns ett fält, jag möter dig där”. Kan vi praktisera och odla en attityd av att icke-dömande kring vad som än dyker upp? Och kan vi se om det går att mötas där?
Vi försöker hitta en attityd av icke-strävan. Alla som är här idag kom förstås hit med en strävan. Kanske vi ville vakna upp, eller koncentrera oss bättre, stilla ett upprört sinne… Vi hade en strävan när kom hit, men när vi sätter oss ner behöver vi försöka odla en attityd av icke-strävan. Eftersom vi redan är framme och vi inte ska någonstans så behöver vi släppa på vår strävan. Om strävan är att gå mot det där grönare gräset som är på Andra sidan, så är det som om det försvinner – swooosh – så fort vi kliver mot det. Att endast sitta, ingen strävan mot att komma någonstans, vi är redan här!
Vi försöker hitta och odla en slags attityd av tillit. Tillit till att det finns någon grundläggande visdom, eller att vi faktiskt är ok som vi är just nu. Som Hakuin säger: ”Nirvana visar sig öppet inför våra ögon. Vad finns det utanför? Vad är det jag saknar?” Jag är kanske i grunden ok? Insikten om vad som behövs i det här ögonblicket kanske finns här, jag kanske inte behöver söka utanför mig själv.
En attityd som vi ofta påminns om är den att släppa taget. Vad som än dyker upp – så släpp taget och återgå till övningen. Zazen handlar inte om att jaga sinnestillstånd eller speciella upplevelser. Men att släppa taget innebär ju inte att vi försöker slänga bort något som stör oss. Kanske det är bättre att uttrycka det som att vi sitter med vår upplevelse med en öppen hand – mer som ”Let it be”. Vi greppar inte om behag, vi stöter inte bort obehag. Den öppna handen håller alla upplevelser. Lite som Beatles sjöng. Även det här kommer att försvinna av sig själv så vi odlar en attityd av att bara släppa taget/låta vara vad som än är här.
Och runt om dom här attityderna finns så klart Brahma Viharas, de himmelska sinnestillstånden. I grunden i vårt sittande så kan vi odla metta, en kärleksfull vänlighet, en villkorslös kärleksfull vänlighet. En vänlighet i varje andetag vi andas ut och andas in. Inte för att jag andas in på det ena eller andra sättet, eller för att jag sitter rätt och andas rätt, utan bara för att jag andas in och för att jag andas ut. Bara för att jag sitter här just nu. Vi kan låta karuna, medkänsla, omfamna alla dessa attityder och vårt sittande just här och nu. Bara för att vi ser smärtan, lidandet, otillfredsställelsen och vi vill göra vårt bästa för att lindra det här och nu. Den tredje aspekten av sinnestillstånden är mudita, glädje, förmågan att glädjas över det som är här just nu. Vi kan också tänka att det är ett tillstånd av tacksamhet över att universum faller ihop precis här just nu i detta ögonblick och erbjuder denna erfarenheten. Vad skulle vi kunna plocka bort? Och vi har till sist upekkha, sinnesbalans, att inte dras med av gillande och ogillande, behag och obehag och klängande eller bortstötande som reaktion på det.


Jag tänker att alla dessa attityder och sinnestillstånd manifesterar sig fysiskt i vår sittställning och i vårt andetag i zazen. Väldigt enkelt skulle vi kunna säga: vi sitter med en stark rygg och ett öppet hjärta. Det innehåller alla dessa attityder och sinnestillstånd. Så rent praktiskt och konkret i kroppen så har vi faktiskt den här starka ryggraden som bär hela kroppen, fundamentet av sittbenen och knän mot underlaget som kroppslig manifestation av tålamod. Oavsett vilka tankar, känslor eller förnimmelser som än dyker upp i mitt sinne så sitter jag kvar med det som är. En stark rygg och ett starkt fundament. Det är som om nedre delen av kroppen var foten av ett berg. Vilka tankestormar, känsloregn som än piskar bergets sidor så står berget kvar. Vi dras inte med.
Och vi har det här fundamentet av benen och sittbenen manifestation av icke-strävan. Vi reser oss inte upp och går. Just det här ögonblicket är det här vårt liv och vi stannar här. Just denna stillhet är också i sig en manifestation av Icke-dömande. Oavsett vad vi möter just nu så dömer och värderar vi inte det, försöker inte greppa och inte stöta bort. Vi stannar med det som är - i stillhet.
Vi har vår öppna bröstkorg – vi andas in och håller hjärtat vara öppet. En manifestation av acceptans. Vi släpper in och släpper iväg vilka tankar, känslor eller förnimmelser det än må vara – vi slåss inte mot våra upplevelser. Vi försöker inte hålla något på avstånd och vi försöker inte heller hålla något kvar. Den öppna bröstkorgen, det öppna hjärtat låter saker och ting komma och gå.
I zen så sitter vi med en slag mjuk blick, längs näsan mot väggen. Det är en fysisk manifestation av nybörjarsinnet, av nyfikenhet. Vi tar in dom sinnesintryck som är här, det handlar inte om att stänga ute intryck, sömn, vila eller avslappning i sig, utan vakenhet och nyfikenhet. Vad är här just nu? Vad är detta? Vad är just detta? Och samtidigt så har vi i vår blick den här sinnesbalansen. I den mjuka blicken mot väggen så värdesätter vi inte en punkt mer än någon annan. Vi låter uppmärksamheten vara lika stor på allting som kommer i vårt synfält. Försvinner något ur vårt synfält så låter vi det göra det.
Tilliten manifestar vi i att vi sitter kvar här. Vi sitter kvar här – oavsett om det är roligt eller tråkigt, lätt eller svårt. Oavsett så sitter vi kvar som en tillit att ”även jag”. Nirvana är precis här, jag sitter kvar tills klockan plingar igen.
Släppa taget, att låta vara, kan sägas manifesteras av vårt andetag i zazen. Vi försöker inte kontrollera vår andning. Andetaget får komma och gå helt i sin egen takt. Universum sköter vår andning åt oss. Vi behöver inte göra någonting, utan kan bara släppa taget och låta det vara.
Och självklart så ger dessa attityder i sig en slags vakenhet, klarhet – och det manifestar sig i vår upprätta hållning. Vi står inte i pass och vrålstirrar. Det är en slags avslappnad och mjuk upprätthet och vakenhet. En ansträngningslös ansträngning i kroppen som ger vår upprätta sittställning.  Det är lätt hänt att vi antingen sitter och kämpar och spänner oss. Då kan vi släppa taget och slappna av till kropp och sinne igen för att därifrån hitta tillbaka till den här mjuka manifestationen av vakenhet som vår avspända upprätta ställning ger. En annan tendens är att falla igenom helt och låta ryggen falla in i en djup svank och låsa ryggen där. Det kan kännas väldigt rakt där, men vi har då tappat den här naturliga vakenheten i vår avslappnade upprätta ställning. För att motverka det kan vi låta spetsen av svanskotan sugas försiktigt in mellan benen så att svanken minskar och trycket på de nedre kotorna avtar. Vi balanserar ryggraden.

De sex paramitas

Ett annat sätt att prata om sittställning och andetaget som kanske är mer zen… På altaret där bakom så har vi olika saker som symboliserar de sex paramitas. Paramitas som står för sätt att ta sig över till andra sidan. Att ta sig över till andra sidan står här för att ta sig över från okunnighet till Uppvaknande.
Kyosakun är exmempelvis en symbol, representation för dana paramita, perfekt generositet. Så när vi går runt med kysosakun så är det inte för att straffa alla som sitter snett, eller somnat, det är för att ge energi till den som sitter, utan att fastna i någon dualism av att det finns någonting att ge, någon som ger och någon som tar emot. Sila paramita, perfekt upprätt leverne, symboliseras av rökelsen som osynligt sprider sin väldoft i rummet. Shanti paramita, perfekt tålamod, symboliseras av frukten som mognar långsamt. Virya paramita, perfekt energi, strävan, intention, i blomman som bara vill få slå ut och med kraft och självklarhet gör just det. Dhyana paramita, perfekt meditation, symboliserars av ljusen som med sin klara låga lyser upp rummet. Till slut har vi prajna paramita, perfekt visdom, som får symboliseras av Buddhan på altaret


Men alla de här paramitas kan vi också se som manifesterade i vår sittställning och i vårt andetag.
Prajna paramita skulle vi kunna säga symboliseras av vår sittställning – i alla fall om vi sitter i full lotus. Prajna paramita är den icke-dualistiska visdomen, och när vi i full lotus lägger upp höger fot på vänster lår och vänster fot på höger lår är det inte längre så att höger och vänster gäller längre. Det är varken ett eller två ben, en manifestation av icke-dualism i sittandet. Shanti kan ses som en manifesation i den starka ryggraden. Vi har virya paramita i vår upprätta hållning. Dhyana kan sägas vara i ögonen, precis som lågans ljus lyser upp rymmet så ser vi klart på allt som är här. Ljuset diskriminerar inte när det lyser upp rummet och vår blick diskriminerar inte mellan synintrycken. Med fullkomlig klarhet så ser vi vårt liv precis som det är.
Dana paramita, perfekt generositet, i det öppna hjärtat. Vi ger oss själva helt och fullt till den här övningen, till det här ögonblicket, det här andetaget.
Sila paramita, perfekt upprätt leverne. Stillhet i kropp, stillhet i sinne. På något sätt bortom våra tankar om rätt och fel. I stillheten så är vi här och nu på det där fältet bortom rätt och fel där vi kan mötas. Var finns rätt sätt att leva, var finns fel sätt att leva? I den här stillheten i kropp och sinne så finns ingen intention att manipulera omvärlden så att Jaget får något, att det kan skydda sig på någon annans bekostnad. Kan det vara den här attityden vi tar med oss utanför zendon när vi försöker leva föreskrifterna vart vi än är?

Så istället för att bara betrakta sittställningen som något som bara gör att det ser städat och snyggt ut i rummet, estetiskt rätt. Eller något jobbigt som jag måste underkasta mig för att få lov att sitta här tillsammans med er andra, så kanske jag istället kan försöka odla en medvetenhet om sittställningen och andetaget. Att hela tiden komma tillbaka till sittställningen, precis som jag kommer tillbaka till andetaget, till hara, till frågan – om uppmärksamheten dragit iväg en stund. Varje ögonblick bara komma tillbaka till sittställning och andetag.


Och för att det inte ska bli alltför japanskt, macho-samurajaktigt när vi närmar oss det här och bara sitter och plågar oss i sittställningen och pressa oss igenom smärtan, så kanske Brahma Viharas kan vara till hjälp. Alla sinnestillstånden kan egentligen sammanfattas i det första sinnestillståndet – metta – villkorslös kärleksfull vänlighet. Att låta den manifestar sig genom att ha en liten antydan till ett leende närvarande i sittställningen. Det kanske vi alla kan hitta genom att föra uppmärksamheten till taket av gommen, till den mjuka delen av gommen och låta det området slappna av, mjukna lite till och sedan utvidga sig som om en blomma börjar slå ut. Det är vad som händer precis när vi ska till att le. Kan det få finnas med i sittställningen vad som än dyker upp? Vi kan också lägga uppmärksamheten komma till roten av tungan och låta den bli tung och vidga sig lätt mot de nedre kindtänderna. Det händer också precis när vi ska börja le. Kan vi låta detta vara närvarande i sittställningen på samma sätt som när vi har sittben och knän i kontakt med underlaget? Kan den här antydan till ett leende vara en del av hållningen? Vi kan låta det vara som en manifestation av vänlighet i kroppen. När de mörka tankarna, tvivlet på om jag duger till zazen, smärtan i rygg eller knä sedan dyker upp så kanske vi kan möta även det med ett inre leende, med en attityd av villkorslös vänlighet? När meningslösheten kommer rullande in över oss så kanske vi kan möta även det med ett leende? Det som ofta händer när vi sitter är att vi tappar bort uppmärksamheten och börjar klänga i saker eller försöker stöta bort dom så spänner sig kroppen. Vi tappar direkt det här lilla leendet och istället så blir det en anspänning i käkarna, en rynka i pannan… När det händer så noterar vi bara att vi har försvunnit iväg och släpper sedan taget om det. Sedan slappnar vi av i kropp och sinne. Släpper axlarna och öppnar upp bröstkorgen igen, tummarna slappnar av. Ögonen har kanske börjat zooma in och ögonmusklerna som går bak i nacken har börjat dra ihop sig och skapa en viss anspänning där. Kan vi då släppa taget om det och nästan känna hur ögonen när de slappnar av blir lite större, nästan som om dom blåstes upp? När vi tänker de här jobbiga tankarna, när vi ältar eller grottar ner oss i någon mysig fantasi så kan det kännas som om hjärnan, eller hjärnhinnan kramar om sig eller drar ihop sig. Om vi då slappnar av där så är det som om hjärnhinnan släpper taget och det nästan känns större där igen. Därifrån kan vi hitta tillbaka till vårt leende igen genom att slappna av i taket av gommen och i tungan. Sedan kommer vi tillbaka till andetaget, till frågan, till att bara sitta.

måndag 25 januari 2016

Löften och praktik


”Alla oräkneliga varelser förbinder jag mig att befria.
Ändlösa blinda begär förbinder jag mig att genomskåda.
Dharmaportar utan gräns förbinder jag mig att öppna.
Buddhas oändliga väg förbinder jag mig att leva.”

Dessa löften tar jag som zenutövare varje dag. Ofta flera gånger varje dag. I vår tradition kallar vi dem ”Bodhisattvalöften”. En bodhisattva är någon som nått upplysning men väljer att stanna kvar i samsara - den här världen av lidande, för att hjälpa andra att nå upplysning och befrielse från lidande. Att bli en bodhisattva, att nå upplysning för andras skull, skulle man kunna säga vara ett ideal inom zenbuddhismen. Det är stora löften. Så stora att det skulle vara lätt att börja misströsta. ”O, nej – nu bröt jag mot min föresats igen!” Och samtidigt är de självklara och lätta att uttala. För de kommer ur vår natur, de har en klangbotten i vårt innersta. Denna djupa önskan att minska andra varelsers lidande och anstränga sig för att andra ska känna mer lycka. Det är något vi delar med alla varelser. Önskan att inte lida och att känna lycka. Så även om dessa ord verkar skapa oöverstigliga hinder… ”att befria alla varelser” eller ”att genomskåda ändlösa begär”, så behöver vi inte misströsta. Ord är magiska. Någonting händer med världen när vi uttalar dem, när vi sätter ord på vår strävan. Det kan vara ”att leva Buddhas väg”, det kan vara ”att sluta röka”, det kan vara ”älska dig i nöd och lust tills döden skiljer oss åt”. Om det är ett löfte som bottnar från vårt inre i en sann längtan så har orden en starkt förändrande kraft.

Jag minns en natt en gång. Augustivärmen och insekterna var där och jag var inblandad i en kamp på liv och död med mitt sug efter ännu en cigarrett. Bara en till. Men så sa jag till mig själv att från och med nu är jag ingen Rökare längre, jag lovar att inte vara slav under mitt nikotinbehov. Och insekterna surrade mot lampan och jag somnade. Och vaknade till en ny värld. En ny värld som var nästan precis likadan som den jag somnade ifrån. Suget sög tag i  mig och jag kallsvettades och jag hade svårt att koncentrera mig på de enklaste sysslor. Men min uttalade strävan hade förändrat något för alltid. Jag var ingen rökare längre, det fanns ingen anledning att ge efter. Vad fanns det att ge efter för? Min strävan, mina ord, bar mig vidare. Genom sensommaren, mot höstfärgerna och det fysiska begäret efter nikotin fanns inte längre kvar.

Jag minns en gång att jag älskade en kvinna, men inte slutade leta efter andra. Att jag trots allt höll en liten, liten öppning kvar och tänkte att gräset kanske var grönare där… eller där. Och att det sårade och gjorde det svårt att fördjupa den relation jag egentligen bara ville landa i. Så en vårdag vid ett köpcentra med en sidoförälskelse i huvudet så tog jag ett löfte om att lägga all sexuell energi in i just den relationen. Ett löfte om att inte missbruka min sexualitet. Att inte vända på huvudet och se om gräset kunde vara grönare på andra sidan. Och som kärleken växte med det löftet. Och annat gräs blev plötsligt helt ointressant.

Jag minns att jag en gång började göra zazen, zenbuddhistisk meditation, för att jag inte var helt tillfreds med hur jag upplevde världen, att det fattades något. Och där satt jag på kudden, med så upprätt ställning jag förmådde och ömmande ben och försökte hålla mig till min övning för att själv finna stillhet i denna kaotiska värld. Så en morgon när jag sa de fyra löftena:
”Alla oräkneliga varelser förbinder jag mig att befria.
Ändlösa blinda begär förbinder jag mig att genomskåda.
Dharmaportar utan gräns förbinder jag mig att öppna.
Buddhas oändliga väg förbinder jag mig att leva”

Då var det inte längre för mig jag satt där på kudden och mediterade. Det var för alla varelsers skull. Vid middagen den dagen fick min dåvarande sambo ett smärre utbrott när jag inte kände att jag kunde äta köttet hon tillagat. ”Varför hade du inte sagt något tidigare, att du funderade på att bli vegetarian igen?”, undrade hon…med viss rätt kanske. Men det var inget jag gått och tänkt på. Ordens magi hade gripit mig och slagit an något inom mig. Helt plötsligt var strävan klar för mig. Jag kunde inte njuta av någon annan varelses lidande.


Kanja Odland-roshi, skriver i en artikel i Zenbuddhistiska Samfundets medlemstidning Zendo, om bodhisattvalöftena att det i svenska akademins ordlista står att löfte betyder: ”en utfästelse, en försäkran att vilja göra något, att handla på ett visst sätt som är till gagn för någon.” På sanskrit är ordet för löfte pranidhana som kan ha betydelsen; ingång, riktning, strävan, ansträngning och respektfullt beteende. Så man kan förstå ett löfte som något som är en ingång till något nytt, en vilja att handla på ett visst sätt som är till gagn för någon och en riktning som kräver en ansträngning. Ett löfte är en möjlighet att minska lidandet och öka lyckan, men det kräver ansträngning och att ständigt förnya detta löfte från sitt inre. Och även om vi inte fullt ut lever upp till våra löften hela tiden så är det ingen orsak till att inte ta dem. Istället bör vi fråga oss, hur kan jag på bästa sätt leva upp till min strävan just nu

”Befria alla varelser…” Här står jag nu med en varelse, min dotter på 7 år som gråter över ett osynligt sår på pekfingret och vill ha plåster, där kommer min 15-årige bonusson och pratar hål i huvudet på mig om vilka vapen man kan skjuta monster med i tv-spelet Halo 3. Två kännande varelser av alla oräkneliga som inte vill lida och som vill känna lycka. Hur möter jag dem med medkänsla, kärleksfullhet, generositet och tålamod just i det dem befinner sig?
Vilka löften är vi redo att avge just nu? Vilka ord från vårt innersta vill vi yttra som är en strävan att vilja göra något på ett respektfullt sätt för andra? Tror vi att det spelar någon roll vad vi väljer att rikta vår energi mot?

Zenmästaren Sheng Yen säger:

”Den högsta formen av löfte är ett grundläggande löfte som ständigt förnyas; som löftet att komma till uppvaknande för andras skull. Man fortsätter att förverkliga löftet oberoende av hälsotillstånd eller motstånd och hinder som framträder. Om man har tagit sådana löften så påminner man sig ständigt om att fortsätta. När vi reflekterar över vårt eget fysiska tillstånd så kan vi se att vår energi och livskraft är begränsad och föränderlig. Men med hjälp av hängivenhet och löften är det möjligt att trots begränsade resurser uppnå obegränsade resultat.”

söndag 24 januari 2016

108 dagar av formell praktik - ett åtagande...

Så lätt det är att tappa bort mina goda vanor och rutiner. Så svårt det i vissa perioder är för mig att upprätthålla det jag vet att jag mår bra av, det som stillar mitt sinne. Vissa perioder i livet verkar det här återkomma med en viss oönskad regelbundenhet - julen är en sådan period. Även om jag har många år av en stark och regelbunden formell praktik och har ganska lätt för att göra både sittande meditation och asana-praktik, så verkar just tiden före julhelgerna, själva jul- och nyårshelger och sedan uppstarten på ett nytt år få mig lätt ur gängorna.

För sådana som mig som lever lekmanna-liv och försöker upprätthålla en stark och kontinuerlig meditations- och yoga praktik så stöter vi nog på det här förr eller senare. Oavsett vad det beror på, vilka omständigheter som just den här gången gör att vi faller ur det vi vet vi vill och mår bra av, så går det alltid att bestämma sig för att börja igen. Precis som i själva meditationsövningen. När vi sitter på kudden och exempelvis lägger uppmärksamheten i andningen, så kommer vi snart att märka att vår uppmärksamhet har försvunnit iväg från andningen och kroppen till någon tanke, fantasti, i aversion eller begär. Istället för att spinna igång i någon historia om jag, mig och mitt vad gäller att det har hänt så kan vi istället bara notera att det har hänt, släppa taget om vad vår uppmärksamhet nu fastnat i, slappna av i kropp och sinne, hitta tillbaka till vår lilla antydan till ett leende i kroppen och med vänlighet, kärleksfullhet och beslutsamhet vända tillbaka med uppmärksamheten till centrum av kroppen och nästa andetag.

På samma sätt kan vi göra när våra stora mönster bryts... När vi kommer på oss själva igen, när vi märker att det gått en dag eller två utan formell praktik, så kan vi bara notera det och utan att döma oss själva - utan att värdera det som rätt eller fel - med vänlighet, kärleksfullhet och beslutsamhet göra ett formellt pass meditation eller yoga just denna dag. Oavsett hur många dagar det gått sedan förra gången. Det är aldrig för sent att uppmärksamma vad vi gör, släppa taget och ankra här och nu med kärleksfullhet och vänlighet. En möjlighet som alltid står oss till buds. Ibland är det lättare, ibland är det svårare.

Ett sätt att inspirera sig själv att faktiskt få till den här stunden formell praktik varje dag kan vara att göra 108:an. Att göra ett åtagande att i 108 dagar i rad göra en viss form av formell praktik - oavsett omständigheter. Jag hittade formen hos en lärare i White Plum Sangha och där var det så att åtagandet var att sitta minst en timme zazen om dagen i 108 dagar. Om man missade en dag så började man om på dag 1 igen.

Detta har jag gjort, några gånger tillsammans med andra från Göteborg Zen Center, men även med andra. De sista gångerna har jag istället valt en lite mjukare variant. Vi gör det som grupp i 108 dagar, missar man en dag så hoppar man bara på igen. Åtagandet har också gjorts individuellt - vad tycker just jag skulle fördjupa och inspirera min formella praktik i det vardagsliv jag har i detta nu? För mig innebär det denna gång att jag har åtagit mig att göra minst ett pass formell sittande meditation och ett pass formell asana-praktik varje dag.

Nu är vi en ganska stor grupp som på detta vis praktiserar ihop i 108 dagar - från 23 januari till 10 maj. Att uttala en vilja, en intention, att sätta ett löfte blir som att ta sikte på Polstjärnan. Det underlättar att hitta hem, att veta vart vägen går.

onsdag 18 november 2015

Mindfulness och yoga på fängelset

Så var det dags igen. Dags att gå innanför de fysiska murarna och gå in till de som är berövade sin fysiska frihet för att ge dom en möjlighet att utforska mindfulness, sittande meditation och yoga. För mig så är det en känslomässigt stark upplevelse att komma innanför de låsta grindarna, lämna ifrån mig ID och telefon och slussas in i den låsta avdelningen. Jag känner ett fysiskt obehag inför att bli inlåst - även om jag rationellt vet om att det bara är för någon timme. Hur är det då att sitta här på 1, 2, 3 eller flera år?



En reflektion som följer mig på vägen dit, under tiden och efteråt är: vad är frihet? Är jag egentligen fri? Visst är jag rent fysisk så väldigt mycket friare än de kvinnor jag åker till för att undervisa i mindfulness och yoga, men hur fast är jag i gamla reaktiva mönster som skapar lidande för mig och de i min närhet? Hur fri är jag egentligen i min vardag?

Jag går nerför trapporna med en av Kriminalvårdens anställda som låser upp för mig och släpper in mig i gymmet där jag ska få hålla till och efter att hon kontrollerat att jag har personlarmet korrekt på mig så lämnar hon mig och dörrarna smäller igen. De mattor och meditationspallar jag har med mig placerar jag ut och sätter mig ner för att meditera tills de intagna som anmält sig till denna 6-veckors kurs dyker upp. Bakom några dörrar hör jag röster och undrar vilka jag ska möta här denna gång. Andetag för andetag landar jag in i det här källarutrymmet med sin kalla belysning och lite kyliga luft. Efter en stund så dyker 6 kvinnor upp och slår sig ner. I början är det lite nervöst och tryck över bröstet hos flera av dom. Det här är en ovan situation och ingen av dom har mediterat i grupp tidigare. Bara detta att sitta knäsittande på konstiga träbänkar på en yogamatta... Men vi gör en kort andningsmeditation, presenterar oss för varandra och reflekterar över varför vi är här idag. I den här miljön är det inte svårt för dom att koppla det till otillfredsställelse, lidande, ångest, sömnproblem och en önskan om att hantera stressen som inlåsning innebär. Men ser också att det inte är något som uppstod när de väl blev inlåsta, grundläggande mönster av otillfredsställelse fanns på utsidan också. De påtalar att en hel del gamla mönster skapade celler även på utsidan. En av deltagarna har praktiserat yoga i flera år sedan hon hamnade i fängelse och även följt MBCT på cd och bok och tycker sig se tydliga förändringar i sitt liv. Hon känner sig friare nu än hon ibland gjorde på utsidan. Några av de andra säger också att hennes lugn är en anledning till att de sitter med på denna kurs nu. Hennes sinnestillstånd har inspirerat dom att våga söka hit och prova detta lite främmande.

Vi pratar om min lite förenklade definition av mindfulness som jag byggt på utifrån Jon Kabat-Zinns arbetsdefinition:
Att med avsikt rikta sin uppmärksamhet, på ett speciellt vis, i nuet, utan att döma, men med kärleksfullhet och vänlighet, för att kunna göra ett etiskt val som skapar mindre lidande för en själv och andra.

Därefter avslutar vi med ett pass Andrum, Full Yogic Breath och ett Yin-yogapass där vi utforskar attityderna i mindfulness i några positioner. Efteråt är det ett helt annat lugn i rummet och flera av deltagarna säger att de nu andas lättare och att "det är mindre oroligt i magen och huvudet". Jag ser redan fram emot att få komma tillbaka och bli inlåst och fortsätta utforska mindfulness, meditation och yoga med dom - trots att kroppen och sinnet reagerar på att själv bli inlåst, om än för bara en liten stund.